Birro: Journalister vs fans II
Jag har alltid hatat att bli klappad på huvudet. Det är oftast rädda människor som klappar andra på huvudet. Det är samma sorts människor som ideligen känner sig tvingade att berätta vilka häftiga namn de har i sin telefonbok, vilka skolor de gått på, vilka människor de känner, vilka utbildningar de gått på.
Jag har bara vänner i min telefonbok, en del är möjligen coolare än andra, gick gymnasiet på Schillerska i Göteborg och... inget mer. Men skriva kan jag.
Jag är i Italien just nu, i Venedig. Här är passion och engagemang något värdefullt, själva fundamentet för arbetet som skrivande människa.
Det har kommit till konflikt mellan Sportbladet och Svenska Fans. Det är inte första gången. Många kommer ihåg Peter Wennmans ignorans och raljerande ton för några månader sedan när han uttryckte sig nedsättande om undertecknad och "något webteveprogram någonstans..." (Ingen förvånad när jag fick reda på att herr Wennman aldrig sett ett enda webteveprogram och knappast vet vad det är för något...) Framtiden är här. Och den finns inte på en sunkig pub i England...
Nu är det Jennfier Wegerups tur att (dock elegant utan att nåmna namn, något hennes kollega Robert Laul inte lyckas hålla sig ifrån) klappa på huvudet igen. Hon gjorde det i direktsändning i teve i måndags och hon gör det i sin fredagsspalt i Sportbladet.
Jag får det bestämda intrycket att hon känner sig hotad av vår verksamhet på Svenska Fans. Hon inser vår betydelse samtidigt som hon vägrar erkänna den. Då hamnar man oftast snett. Då målar man upp sig själv och sin egen tidning som i stort sett det enda som finns. Jag tror att Wegerup och en del andra på Sportbladet inser att Svenska Fans är en maktfaktor, ett helt unikt forum där supportrar, nördar, författare, amatörer och andra samlas fòr att gemensamt forma sin passion och sitt intresse för fotboll till läsvärda artiklar för alla som är intresserade.
Wegerup verkar inte veta vilket ben hon ska stå på. Hon poängterar gång på gång att vi som skriver på Svenska Fans inte är några "riktiga journalister." Nähä? Ah fan! Men grejen är att vi inte vill vara journalister. Vi vill skriva om fotboll, och vi gör det, men med helt andra sorters ögon, med annan hjärtrym och hårdare puls. Att Svenska Fans dessutom gör det som är Wegerups och Lauls jobb, att gräva fram andra sanningar än den ljumma pressläktarsanningen är faktiskt något som de på Sportbladet borde ta till sig av och lära något av.
Vad värre är än att klappa en poetjävel från Norrköping på huvudet är att hon genom att nedvärdera mig och andra som skriver på Svenska Fans, så nedvärderar hon också alla de som läser denna och alla andra hundratals artiklar som dagligen publiceras här. Dessutom, och det borde hon tänkt på tidigare, så är de som läser artiklarna här samma personer som läser hennes egen tidning. Hon ser alltså ner på sina egna läsare. Det är aldrig ett bra utgångsläge.
Svenska Fans är ett utmärkt alternativ till Sportbladet. Jag är ingen journalist, Wegerup, jag är författare. Jag har inte Mancinis mobilnummer. Jag känner ingen på Gazzettan. Du är alltid så snabb på att berätta det. Det är bra. Men jag skriver dig av banan varje dag i veckan.
Vad svensk fotbollsjournalistik behöver är MER av passion, glöd, engagemang, vrede, glädje, solidaritet, nyfikenhet, ställningstagtande och intresse. Inte mindre. Just nu finns allt detta i överflöd hår på Svenska Fans, både bland skribenter och läsare, och inte på Sportbladets redaktion.
- - - - - - - - - - - - -
Jennifer Wegerups krönika går att läsa här.
