Italien-Belgien 3-1: Världsmästarna i gott trim
Gli Azzurri värmde upp inför EM med en glasklar seger mot Belgien. Publiken i Florens fick se ett i stort sett överlägset italienskt lag visa gryende EM-form och lufta många spelare. Antonio Di Natale gjorde två mål på den halvlek han spelade.
Förbundskapten Donadoni gjorde två oväntade val i sin startelva. Materazzi förpassades till bänkplats och Barzagli tog oväntat platsen bredvid Cannavaro i mittlåset. Dessutom formerade han ett rakt tremannamittfält med Aquilani längst till vänster.
Övriga som ställde upp till nationalsång på Artemio Franchis gräsmatta var Buffon, Panucci, Zambrotta, Gattuso, Pirlo, Camoranesi, Toni och Di Natale.
Med ett EM runt hörnet hade jag förväntat mig ett oinsipirerat och håglöst italienskt lag. Det brukar ju se ut så. Men inte den här gången. Italien visar snudd på oroande bra form.
Det tog bara nio minuter innan Di Natale klämde in Pirlos crossboll till 1-0. Med ett massivt övertag och lysande bollbehandling dröjde det till minut 41 innan det var dags att jubla igen.
En rensning (eller vad det nu var, jag uppfattade inte allt) hamnade hos Aquilani som utan att varken blinka eller lägga bollen till rätta lade fram den i djupled till Di Natale. Ensam med målvakten hade han inte pronlem att smeka in bollen i bortre gaveln. Prestationen var helt klart Aquilanis assist. Cassano inledde applåderna från bänken och fick en kompanjon i Materazzi.
Italien dominerade helt och kunde gå till pausvila med gott samvete.
Den tillhörande pausverksamheten introducerade en fräsch vänstersida innehållandes Del Piero och Grosso samt en ny mittback med namnet Chiellini. Panucci, Cannavaro och Di Natale fick förtur till duscharna.
Till och med det otränade ögat kunde urskilja en förändring i uppställningen då Del Piero gick centralt till höger om Toni och lämnade hela kanten till Grosso. Det dröjde inte länge förrän även andra halvleks nolla skulle spräckas.
Del Piero petade med ögon i nacken fram bollen i djupled till en bakomspringande Camoranesi som nästan löjligt enkelt rullade in trean mellan benen på den belgiske målvakten. Framspelaren Del Piero hade senare ett lysnade läge för sig själv och Toni i två mot två, men en belgisk back går inte på klassiska överstegsfinter.
Med halvtimman kvar kom bytet jag och förmodligen många till väntat och hoppats på. Cassano skakade näve med Camoranesi och fullgjorde en äkta tridente. Det tog ungefär två minuter innan Cassano föll till marken efter en stämpling över högertassen. Pocognoli var sedan på honom igen en minut senare. Och ännu en minut senare var det dags igen. Samma par hade skapat tre italienska frisparkar på lika många andetag.
Defour bommade målet med en fri nick från straffpunkten. Buffon var helt väck.
Fler byten. Ambrosini in för Aquilani och Borriello för den enda tänkbara. Toni klev av till florentinska applåder.
Borriello är truppens minst erfarna och förmodligen största frågetecken inför EM. Ett mål hade suttit fint, inte minst för självförtroendet. Ja, för alla som följer och är iblandade i det italienska landslaget. En miss av öppen kasse från en och en halv meter som Borriello istället åstadkom var inte det han drömt om. Man kan gräva ner sig för mindre. Fint förarbete av Zambrotta som förtjänade en assist. Synd att Borriello fick klumpfot i en sekund.
Med matchens sista bollkontakt spräcktes den tidiga så smäckra nollan hos Buffon då Sonck skallade in en hörna som aldrig skulle dykt upp. Buffon och vem det nu var slarvade med kommunikationen vilket ledde till hörnan via Buffons händer.
Det var en sån där kväll då allt stämmer. Tio blåklädda formades till en elastisk enhet. Det var som ett samtrimmad klubblag på turné någonstans där de var välkomna. Det spelade ingen roll var bollen tog vägen, nog var det alltid en italienare där och tog hand om den. Och Pirlo var knappt inblandad.
Formen tycks vara utomordentlig. Återstår att se om det berodde på lata belgare eller harmoniska italienare. Jag måste verkligen poängtera att Belgien inte missar EM av politiska skäl. De är ljusår ifrån så bra som de var när Scifo och Nilis och gubbarna lirade. Den enda spelare jag kände igen var Mudingayi, och det är bara för att han spelar i Lazio.
Frågetecknen nu är vem som väljs i mittlåset och om De Rossi tar någon annan än Aquilanis plats. Det vore fränt om Gattuso fick se premiären från bänken, utan att på något sätt ha något emot honom.
Vi som tror på Di Natale som EM-kung kan sitta lugna i våra soffor. Han är i superform. Fortfarande. Han bör åminstone bli förstfödd prins.
Gli Azzurri var i zonen, och det är bara en vecka kvar. Då är pressen hård och nerverna i spel. Jag vet fortfarande inte om jag blir överlycklig eller anar oråd efter den här prestationen.
Lagen
Italien: Buffon; Panucci (Grosso 46), Cannavaro (Chiellini 46), Barzagli, Zambrotta; Pirlo, Gattuso, Aquilani (Ambrosini 76); Camoranesi (Cassano 61), Di Natale (Del Piero 46), Toni (Borriello 76)
Belgien: Stijnen; Hoefkens (Swerts 46), Kompany, Vertonghen, Pocognoli; Witsel (Gillet 70), Mudingayi (Huysegems 85), Simons, Defour (Mirallas 58), Fellaini; Dembele (Sonck 58)