Säsongens avtryck, del 2: En eras slut i Milan
Vissa saker i livet kopplar man samman med en speciell tid. Jag är uppvuxen med Luke Skywalker och Han Solo. Varje gång jag har något av alla de fantastiska musikstycken som komponerades av John Williams kastas jag genast tillbaka till tidigt 90-tal. På samma sätt är det med vissa speciella föremål. Det räcker med att kasta en blick på någon av de många gamla Lambohovs IF-tröjor jag har kvar sedan tiden som handbollsspelare för att känna doften av Tigerbalsam i näsan.
På samma sätt har jag alltid påverkats av att se Milan spela i sin klassiska rödsvarta tröja. Under min tid som fotbollsfan har Milan alltid varit detsamma. Visst, olika spelare har kommit och gått - Ancelotti har lämnat planen för att istället finnas bredvid den. Hans gamla lagkamrat, Paolo Maldini, springer fortfarande ut på San Siros gräsmatta. Den mannen är fantastisk. Paolo alltså. Carlo med för den delen. Vissa personer får en speciell gloria omkring sitt huvud.
När jag tänker på Milan fastnar mina tankar väldigt ofta på de många söndagskvällarna jag tillbringade med en, på den tiden, rätt nära vän. Jag och Ronny träffade varandra på O’Leary’s i Karlstad. Jag höll på Juventus i det tysta och han höll på Milan – inte på något sätt i det tysta. ”Vai! Vai! Vaffanculo!” Allt mellan de högljudda ropen passade han på att studsa upp från sin barstol så fort Pirlo slog en genomskärare eller när Kaká fick bollen i steget på offensiv planhalva. Till en början var jag rädd för Ronny, jag vågade inte stå för att jag var Juventino, han skulle antagligen ha dödat mig på plats.
Efter att ha bytt några ord under den fjärde eller kanske femte söndagen i ordningen kom vi fram till att världen var liten och att han hade studerat ett år i min hemstad, Linköping. När jag tänker på Milan tänker jag tillbaka på denna tid. Efter att ha sett Juventus bli utslaget av ett rött lag från The Beatles hemstad, så var det Milan som skulle få hålla den italienska fanan högt i Champions League-finalen 2005. 3-0 blev till 3-3 och resten är så att säga historia. Milan var fortfarande Milan.
Under den här säsongen, 2007/2008, har dock någonting förändrats. Eller, nu, när säsongen är över har någonting förändrats. Det började ungefär som det alltid började, om än mycket sämre. ”Lugn Björn, Milan kommer på våren, det kan du lita på.” Hur mycket jag än håller på Juventus så är det inte samma sak när de stora pojkarna inte är med och leker. Att kämpa om Lo Scudetto utan att Milan är med känns bara konstigt. Undra då hur det kändes för Inter under den förra säsongen?
Efter att ha gjort som man alltid gjorde, klättrat som inga andra, under vårsäsongen nådde man med endast tre matcher kvar av säsongen den så hett eftertraktade fjärdeplatsen. Den garanterar visserligen inte en plats i Champions League, men en potentiell plats är bättre än ingen alls. Och det var någonstans där som det Milan vilket jag har vuxit upp med helt plötsligt dog. På något sätt sattes det punkt för den era som Milan har haft under en rätt lång tid. Det går nog, i viss mån, att hävda att man har levt på lånad tid, med ett konstgjort hjärta och med andningshjälp. Att försöka bibehålla den otroligt höga kvalitet men har stått för med en allt mer ålderstigen trupp är givetvis att skjuta upp det oundvikliga, att skjuta upp den kostsamma föryngringen.
Milan kommer att komma tillbaka. Milan kommer antagligen även i fortsättningen att vara det mest framgångsrika laget i Europa. Om Serie A, historiskt sett, har tillhört Juventus så är Champions League på något sätt Liverpools och framförallt Milans. Det Milan som jag kände finns i den meningen inte längre. Det är dags att släppa taget och börja på något nytt. I Pato finns framtiden, i Maldini den fantastiska historien. Ibland måste man släppa taget om historien innan man kan acceptera framtiden, eller som det kan sägas - konungen är död, länge leve konungen!
