Säsongens avtryck, del 5: Den evige talangens revansch
Det tog ett år för honom att gå från att vara en dopningsavstängd misslyckad stortalang, till stormålskytt och medlem av EM-truppen. Italiens starkaste uppåtgående formkurva säsongen 2007/08 tillhörde onekligen El Nino, Marco Borriello.
En talang ständigt i rörelse
Det är vardagsmat i fotbollsvärlden att prisa en spelare som visar ens en gnutta talang. Förhoppningar föds och ingen vill skynda långsamt när en ny stjärna tänds på fotbollshimlen. Flertalet av alla dessa talanger hinner dock slockna innan de ens får med en video på YouTube.
Marco Borriellos saga börjar dock några år innan detta internetfenomen. Allting begynte i Neapel där han föddes och växte upp. Fadern dog när Marco ännu bara var i tonåren och modern fick ensam försörja Marco och hans två bröder.
Marcos uppenbara fotbollstalang fångade i tonåren Milans blickar och en lång och brokig resa tog sin början för anfallaren. Åren i Milans ungdomsled gick bra och förhoppningarna om en ny italiensk storskytt ökade i takt med målen. Efter att ha växt ur Primavera-skorna var det naturliga steget i utvecklingen att prova på vuxenlivet i de lägre divisionerna. Det blev dock en längre och mer kringflackande resa än Marco hoppats på.
Vandringen började i östliga Trieste med Serie C2-fotboll och fortsatte säsongen därefter i Treviso och C1. Ett gästspel i Milano och därefter en ny flytt, denna gång till sköna Toscana och Empoli. Ytterligare ett nytt försök i Milano gav bara en tur- och returbiljett till sydligare breddgrader i Reggio Calabria. När Reggina var avverkat bar flyttlasset återigen norrut, denna gång till Genua och Sampdoria. Men inte heller där fanns det någon plats för Marco. Istället återvände han till Treviso där han ändå haft vissa framgångar senast det begav sig.
Någon riktig fart på målskyttet fick han inte i någon av sina klubbar. Under sin tid i Sampdoria t.ex. var hans mest anmärkningsvärda bedrift att han lyckades skrämma iväg två rånare på Genuas gator som försökte tvinga sig till hans armbandsur.
Salvan som sänkte Borriello
Ingenstans ville det inte lossna för honom. Inte ens när han säsongen 06/07 fick chansen ”på riktig” att slåss om en plats i sin rödsvarta uppväxtklubb bland alla världsnamn. Trots att konkurrenterna till anfallsplatsen i Milan var antingen skadade eller ur form så var Marcos framträdanden sporadiska. Ett vackert och viktigt mål borta mot Cagliari i början av december ingav ånyo lite hopp om att det kanske ändå fanns en bra spelare under fotomodellsytan.
Kanske hade han också kunnat få ytterligare någon chans att slå igenom om det inte varit för ett ödesdigert dopningstest efter en hemmamatch mot Roma den 11 november 2006. Man hittade spår av steroiderna prednison och prednisolon i hans A-prov. När även B-provet var positivt så stod det klart att allt fotbollsspelande för Marco Borriellos del kunde avskrivas de närmaste tre månaderna.
Borriello hävdade hela tiden sin oskuld och hans argentinska flickvän, fotomodellen Belen Rodriguez tog på sig skulden för hela incidenten. Hennes underlivsinfektion hade smittat Marco och för att behandla denna så hade hon lånat ut sin salva till honom. Problemet var bara att salvan innehöll kortison och detta skall ha sedermera varit orsaken till det positiva dopningstestet. Även om man inte väljer att tro på denna historia så måste man ändå prisa paret för en oerhörd uppfinningsrikedom på området bortförklaringar.
När Marco sedan kom tillbaka i slutet på mars så fanns det ingen plats i Milan som övergått till att spela med en anfallare i Champions League och i ligaspelet ställde sitt hopp till en tillfälligt pånyttfödd Ronaldo. Sista tåget tycktes ha gått för Marco Borriello som än en gång fick börja leta efter en plats att slå sig ner på.
Nomaden hittar hem
Sommaren 2007 kom och Borriellos framtid låg var som helst utom i Milano, det var de flesta överens om. Borriellos nästa anhalt blev således återigen Genua, men denna gång styrde kosan mot de pigga nykomlingarna Genoa. Knappt 20 miljoner kronor betalade de rödblå för halva Borriellos namnteckning, onekligen välinvesterade pengar av klubben skulle det visa sig senare.
Borriello själv var förväntansfull inför den stundande säsongen. ”Efter många år av problem så är det här min stora chans.” sa han när det stod klart var han skulle tillbringa den kommande säsongen.
Trots en svag insats i inledningsmatchen mot just Milan (förlust hemma, 0-3, utan Borriello) och en generellt sett knackig inledning, så började Genoa sakta men säkert avancera i tabellen. Den som ledde laget var något oväntat Borriello. Han inledde med att i omgång tre rädda en poäng mot Livorno med sitt första mål för klubben.
26 september tog Genoa säsongens första seger i Serie A; 3-2 mot Udinese hemma och Borriello noterades för samtliga mål. Segern var också Genoas första i Serie A på tolv år och fansens uppskattning lät inte vänta på sig. Borriello själv ansåg att han nu äntligen spelade med en tro på sig själv.
Framgångarna fortsatte för Marco som såg till att Genoa vann på Stadio Olimpico i Rom för första gången på 50 år, 2-1 mot Lazio där han själv noterades för båda fullträffarna.
Både tränare Gasparini och president Preziosi uttryckte vid flera tillfällen sin beundran för Borriello. ”Utan honom skulle vi ha haft problem” sade presidenten vid en tidpunkt i höstas när Borriello ensam stått för mer än hälften av lagets mål. Inför mötet med Torino erkände också Walter Novellino att han gjort ett misstag under sin tid i Sampdoria, när han inte uppfattat Borriellos talang utan släppte honom efter det säsongslånga lånet.
Steg 2: Gli Azzurri
Gasparini och anfallspartnern Marco Di Vaio promotade Borriello för landslaget redan i oktober. Donadoni ansåg vid den här tidpunkten att han hade tillräckligt med prime punte till sitt förfogande, framförallt Luca Toni vars målkälla aldrig tycks sina.
Donadoni hade dock Borriello under uppsikt och aktningen för 25-åringen stärktes för varje match. Landslagstränaren medgav i januari att Borriello nu var närmare en landslagsplats än Gilardino. Den senare hade haft en tung säsong och Donadoni började mer och mer att väga över för Genoa-spelaren som förste reserv till Toni. Debuten kom till slut i februari när Marco kom med i landskampen mot Portugal. Borriello fick 20 minuters speltid och blev den 20:e debutanten under Donadonis ledning samt den förste Genoa-spelaren på mer än 15 år att dra på sig Azzurri-tröjan.
Fler och fler började uppmärksamma Borriellos framfart och inte helt oväntat började även ett Milan med stora målfabrikationsproblem att nämnas som en kommande destination för Borriello. Trots svårigheter under sina tidigare år i Milano så ville inte Borriello stänga några dörrar för ytterligare en comeback till klubben som skolade honom; ”halva mitt kontrakt och en del av mitt hjärta tillhör fortfarande Milano”. Men han gjorde samtidigt klart att han gärna förlängde sin visit i Genoa med tanke på framgångarna han hade där och framförallt för att han hittat en klubb där han fick spela regelbundet.
När Genoa mötte Udinese borta lyckades Borriello åter med bedriften att sänka de svartvita med ett hattrick. I den matchen kom hans kanske vackraste mål för säsongen när han tog emot bollen med bröstet strax innanför straffområdet, lät den studsa en gång, innan han omgärdad av flera försvarare drog till på halvvolley och lämnade Handanovic i målet utan chans.
Borriellos vikt för Genoa gick vid det här laget inte att ta miste på. I början av mars hade han på egen hand legat bakom 60% av Genoas inspelade poäng.
Donadoni gav Borriello en ny chans i landslagströjan i slutet på mars när Italien mötte Spanien. Denna gång fick Marco förtroendet att spela hela andra halvlek, utan att riktigt kunna sätta sin prägel på matchen dock. Efter den landskampen gav han bort sin landslagströja till president Preziosi som tack för det förtroende som visats för honom under säsongen.
Avslutning i moll
Borriello lyckades tyvärr inte helt hålla ihop sin säsong till fullo. Han låg länge högst upp i skytteligan och mot slutet av säsongen började lagkamraterna uttala sig om att man skulle göra allt för att ge Marco möjligheten att bli skyttekung. Istället verkade sig spelet låsa sig för Borriello efter detta. En skyttekung skulle vara svår att ignorera för Donadoni inför EM och kanske började Borriello nu känna lite press på sig.
För första gången under sina månader i Genoa började det även grymtas lite grann; ”Marco måste tänka mer på att hjälpa laget och inte vara så besatt av att göra mål.” sa tränare Gasparini inför matchen mot Parma.
Ett mål på de sista sju matcherna och endast tre mål under de sista tre månaderna vittnar om att Borriello inte riktigt är på den absoluta toppen ännu. Juve-duon Del Piero och Trezeguet sprang under denna tid om honom i skytteligan. 19 mål på 35 matcher var ändå tillräckligt för en tredjeplats i skytteligan och en plats i truppen till EM. Själv sa Marco om sin bedrift att: ”moraliskt sett ser jag mig som en skyttekung.”
Hur som helst spelade han in sig i Genoa-fansens hjärtan och fick deras utmärkelse som bäste spelare och för säsongens vackraste mål (ovan nämnda mot Udinese).
Ändstation Milano?
Efter att Gilardino packat sina väskor och tagit tåget söderut till sin gamle läromästare Prandelli i Florens så uppstod en vakans i Milans anfallsbesättning. Galliani valde då att vända blickarna mot Genua och Borriello. Hans målfabrikation var av den kalibern att de rödsvarta ledarna beslöt sig för att ge Marco en sista (?) chans i Milan inför nästa säsong.
Milan agerade omgående för att slippa den blinda auktionen som är den sista utvägen för att klargöra framtiden för delägda spelare i Italien. Runt sju miljoner Euro ska ha hamnat i Genoas ägo, medan Borriello själv kommer att inkassera runt 3 miljoner Euro per år fram till 2013, om man ska tro de icke bekräftade siffror som cirkulerar på Internet. Betydligt mer än vad Genoa kunde konkurrera med.
Någon garanterad startplats likt den han hade i Genoa kan han dock inte räkna med i Milan. Men han kan leva med vetskapen om att han denna gång äntrar Milanellos försäsongsträning med bättre förutsättningar än någonsin. Bl.a. sade tränare Ancelotti efter Marcos framfart i Genoa, att man kanske hade haft lite för bråttom med att avfärda honom.
Kanske är det trots allt så att den ständiga referenspunkten i hans karriär, Milano, också blir slutstationen på en lång och mödosam resa för spelaren som fram till den gångna säsongen sågs som en mer eller mindre förlorad talang. Cirklar är till för att slutas, det skall Marco nu visa.
