Säsongens avtryck, sista delen: Il Calcio - halvvägs genom skärselden
Vikande konjunktur, calciopoli och spelarflykt – hur mår den italienska fotbollen idag, är Serie A en liga värd att följa?
Inför den här säsongen stod det klart att Serie A de sista åren har exporterat iväg fler italienare än på väldigt länge. Luca Toni drog till Bayern München medan Rolando Bianchi hamnande i Manchester City. Den vikande italienska konjunkturen har satt sina spår, de italienska klubbarna kan inte längre mäta sig med de löner Premier League och Primera Division har att erbjuda; italiensk fotboll har tappat mark när det gäller de stora fixstjärnorna.
Samtidigt som detta sker föds nya talanger på löpande band. Den inhemska fotbollen mår fruktansvärt bra. Serie A-klubbarna satsar mer på ynglingar, de talangerna som förr blev utlånade eller aldrig gavs chansen får nu sin stund i rampljuset. Det ger erfarenhet och bygger självförtroende; det höga antalet spelare i den klassiska kategorin förlorade talanger ser ut att äntligen börja avta.
Det stålbad som Il Calcio går genom tycks ge verkan. Ser man till landslagsfotbollen, som ändå är en sorts värdemätare för hur den inhemska fotbollen mår, står sig Gli Azzurri väl om man exempelvis jämför med England som inte ens kvalificerade sig till EM. Och säkerligen har det i en viss utsträckning att göra med hur de engelska ynglingarna har konkurrerats ut av alla de utländska spelarna.
De italienska lagen gjorde ingen vidare säsong ute i Europaspelet om man jämför med tidigare år. Även om det många gånger handlar om tillfälligheter och små marginaler ger ändå de engelska jättarnas dominans i Champions League en vink om hur balansen mellan toppligorna i fotbollseuropa ser ut. Men jag har ingenting emot det. Jag minns åren runt millennieskiftet när Inter bytte ut hela truppen inför varje säsong för att optimera laget på pappret samtidigt som Perugia kom undan med att kräva hundra miljoner för en medelmåtta, något som idag skulle te sig fullständigt löjligt och absurt. Med andra ord: det var Fantasy Calcio som härjade på den tiden.
Som laziale har man fått uppleva och framför allt lärt sig ett och annat sedan storhetstiden med Sergio Cragnotti. Man upptäcker och lär sig uppskatta det lilla, små detaljer, insidan av fotbollen och supporterskapet. På samma sätt har det blivit med den italienska fotbollen i stort.
I dagsläget finns inga pengar i Il Calcio, fotbollen känns mer jordnära, jag har mycket lättare att relatera till min italienska fotboll. Jag trivs. Jag är stolt över att följa en liga som åter känns väldigt italiensk, strävan efter att följa världens bästa liga är för min del inte längre relevant, jag har möjligheten att få uppleva en mer genuin, äkta, produkt istället. Och som sagt – jag trivs med det. Italienska lag med italienska spelare, att kunna se hur talanger stegvis kliver fram, och hur en del stagnerade spelare till slut tänder till och får sina genombrott. Om Genoa skulle spela i Premier League, skulle det då ha satsat på en kringflackade Marco Borriello istället för att köpa in någon erkänd up & coming-stjärna, till exempel?
Fast det gäller också att vara realistisk, fotbollen styrs av pengar, och om några år kommer Italien tillbaka. Med stabilitet och pengaflödet kommer Serie A oundvikligen att bli ett rent kommersiellt fenomen igen, det vore naivt att tro något annat. Så, vi Serie A-romantiker får passa på att njuta nu, så länge denna genuina fotboll varar. För när Il Calcio är genom skärselden kommer det självfallet begå samma misstag igen, det är bara en fråga om när.
