Gästkrönika: Cannavaro – ett ovärdigt slut
Sådär, nu har det gått några dagar sedan skadan som skakade hela fotbollseuropa. Det känns som att man aldrig kommer att glömma vad man gjorde eller var man var när man fick reda på det.
Själv satt jag på en rast vid en av skolans datorer* där jag på SvenskaFans startsida läste ”Cannavaro missar EM”. Härlig uppladdning inför ett betygsavgörande historieprov. Texten kändes overklig och mycket främmande. Varför ska det hända oss? Varför vår kapten? Varför Fabio?
Aftonbladets ”EM-bibel” (som för övrigt ger Buffon två plus av fem möjliga) är fylld av Cannavaro-hype. Skadan inträffade precis när tidningen släpptes så jag kritiserar inte att det inte ändrades. Cannavaro är med i Petter Hanssons drömelva till EM, Cannavaro är Italiens spelare att ”hålla koll på” mot Holland, Cannavaro är Italiens ”klippa” (det finns även tekniker, stjärna och motor), Cannavaro är en av de två italienska spelare som finns på bild för att visa Italiens största stjärnor i ”dödens grupp”. Cannavaro är överallt i denna jävla EM-bibel.
Jag har kommit över det faktum att vår bästa försvarare inte kommer vara med och att vi måste flytta om i försvaret. Skador inträffar och Italien är större än en spelare, Totti var inte redo inför VM 2006 men det gick ändå.
Personligen skulle jag i dagsläget föredra Zambrotta-Chiellini-Barzagli-Grosso, även om Grosso inte är speciellt i form och mittbacksparet blir väldigt orutinerat. Så tycker jag idag, igår ville jag ha Panucci och imorgon kanske jag vill ha Gamberini, jag ändrar mig hela tiden. Som tur är så är det inte mitt jobb att utse vem som ska starta eller inte. Bara inte Donadoni tar in Ambrosini i startelvan för att säkra defensiven, det är min mardröm just nu. Varför vet jag inte men det känns som att han kan komma att ställa till det för oss.
Hur försvaret än ser ut på måndag så måste vi ställa oss bakom det val som Don har gjort och ge vår support till de spelarna som får äran att starta. Men oavsett vilka som knatar ut på Stade de Suisse gräsmatta på måndag så kommer jag sakna någon.
Cannavaro skulle aldrig tacka nej till att spela för La Nazionale och han sa direkt efter sin skada att hans mål nu var VM 2010 och att han ville stanna hos laget för att ge support och agera stöd. Det är sådana saker som gör honom omänskligt stor, sättet han lyfte VM-bucklan och sättet han lämnade presskonferensen under VM 2006 när han fick höra om Pessotto. Den extrema stoltheten och pondusen han uppvisade under hela mästerskapet 2006 och den barnsliga euforin när han klättrar upp på det vita bordet för att höja VM-bucklan mot skyarna är för mig unik.
Jag är för ung (18) för att ha sett tillräckligt mycket av Maldini i La Nazionale, så för mig är Cannavaro störst. Det är därför det gör så ont att han inte kommer få spela. Min hjälte. Visst har han säkert tappat lite de senaste två åren men han var övermänsklig i säsongens första El Clasico, precis så övermänsklig som han blir i den Azurblå tröjan.
Om Cannavaro spelar VM 2010 återstår att se. Han kommer då vara 37 och i det läget kanske det är bättre att ge platsen till någon annan. Å andra sidan kan han mycket väl göra en Maldini och köra på, han har potentialen om vi säger så. Det är extremt tråkigt att en av de spelare som alltid visat mest hjärta och storhet stoppas av skada, men som tur är så har Cannavaro redan vunnit VM med Italien och är på så sätt odödlig. Precis efter VM finalen för två år sedan så ändrades bilden i La Curvas forum till bilden då Cannavaro precis har kysst bucklan första gången för att höja den. Det är så jag kommer att minnas Cannavaro. Tills vidare.
*= Internet var nere hemma så jag fick reda på det först på tisdagsmorgonen när det var helt klart att Canna inte kunde spela EM.
