Italien-Rumänien 1-1: Domarmässiga kvacksalvare
Jag såg mig i spegeln just. Nya rynkor jag aldrig sett förut grävde gångar runt ögonen. De måste ha kommit dit under matchen. Jag har blivit äldre. Och det var inte värt det.
Norge är en blindtarm i världens kropp.
Tar man bort Norge får patienten (resten av världen) lite ont.
Kanske en natt på sjukhus, men sedan är man uppe på benen igen.
I Italien har det under lång tid varit en debatt om nordiska domare. Ingen ska försöka intala mig att Fröjdfeldt trots att den där regeln om spelare utanför plan är en bedömningsregel, tvekade ens en enda sekund att blåsa mål för Holland.
I dag tvingades Italien föra två mål för att få ett godkänt. Det är inte okej. Det är långt ifrån okej. Det är obegripligt hur Italien alltid ska drabbas av inkompetenta, förbannade nordiska domare.
Det är obegripligt hur värdelösa, domarmässiga kvacksalvare till ursäkter får chansen att döma i EM.
Det är fanimig en skandal. Det är värdelöst. Det är bajsstinkande tång i ansiktet på oss som är idiotiska nog att ta den här sporten på för stort allvar. Det är inte okej att linjedomaren (jag skiter i vad han vill bli kallad) missar att Toni är på rätt sida med flera meter.
Det är sagt att domarna hellre ska fria än fälla om de är osäkra. Det är enda ursäkten jag kan tänka mig att ha för denne norska fjant, denna idrottsliga skojare, denna förbannade stackars spillra till människa att han tvekar. Skandal. En nordisk skandal. Ingen är förvånad. Ingen är ens förbannad. Förutom jag. Jag vägrar finna mig i medelmåttighet. Det är inte okej att Uefa skickar norska medelmåttor till en av fotbollsvärldens största turnerningar. Varför ska vi finna oss i att bli bedömda av inkompetena norrmän när allting annat ska vara i absolut toppklass?
Norge är säkert ett fint land. Men fotboll har man ju aldrig kunnat spela. Jag hade den där skarven i hjärtat redan innan matchen. Jag kände på mig att någon av de idrottsliga kvacksalvarna skulle komma att spela en avgörande roll. Jag fick tyvärr rätt.
Men fler fick huvudroller i detta drama som fick mig att åldras tio år på 90 minuter. Hade jag inte rakat av mig håret hade jag sett ut som Ravanelli nu.
Italien startade piggt. Grosso var Grande Grosso igen! Zambrotta var bra, Panucci var bra. Till och med Camoranesi är bra. Pirlo däremot är som alla Milan-spelarna, inte särskilt bra.
Buffon räddar ett friläge från Mutu. De skulle komma att mötas igen...
Rumänien får (via Panucci) bollen i stolpen och jag har hjärtat i handflatan. Det flyger rakt genom munnen och ner i min hand. Det bultar och slår. Det ryker. Det är inte rött. Det är en enda azurblå muskel.
Vi sitter på en liten italiensk restaurang en frispark från gågatan här i Zurich.
När Toni gör mål väntar jag med att jubla eftersom jag vet vilka överraskningar nordiska domare brukar bjuda motståndarna på.
Och mycket riktigt. Den serveras på silverfat;
"Varsågod Rumänien. En gåva från Norge."
Det står 0-0 i halvtid.
Andra halvlek börjar och när Rumänien genom Mutu gör 1-0 går jag ut från restaurangen. Stressen är för hög. Jag pallar inte att sitta där och se Italien åka ut ur EM. Jag hinner precis ta in på gågatan och sneglar mot storbildsskärmen när Italien får hörna och vem är inte där; om världsförbättraren och geniet Panucci som kvitterar, minuten efter att Rumänien gjort mål.
Och kan ni tänka er; våra nordiska vänner godkänner målet. Italien har gjort två mål och fått ett godkänt. Det är som det brukar.
Cassano kommer in och är bra till stora delar. Kanske slår han bort bågon boll för mycket. Del Piero är snygg och cool men tyvärr inte särskilt bra. Pirlo fortsätter vara medelmåttig. Grosso mattas också. Toni sliter där framme men får konstiga eller inga bollar alls att jobba med.
Plötsligt, från ingenstans, får Rumänien straf. Det är tio minuter kvar. Straffen är tveksam men inte felaktig.
Jag springer ut från restaurangen igen. Det känns som någon gräver hål framför mig hela tiden. Jag är Alice i underlandet. Jag ställer mig vid storbildskärmen igen. Mutus blick. Buffons blick.
Jag är så nervös att jag fryser. Jag förberder mig på att skriva en avskedskrönika från EM, från Zurich, från Schweiz, från allt som har med fotboll att göra.
Buffon räddar. En helt sjuk räddning med både armar och ben. Mot slutet har Italien lite ströchanser med det blir 1-1.
Italien borde naturligtvis ha vunnit den här matchen. Italien 2008 är ett hyfsat bra landslag, inte mer. Man bör slå Rumänien (som var bättre än mot Frankrike) om man vill vara med långt fram i EM.
Jag vill verkligen ha det sagt. Italien borde ha vunnit.
Samtidgt är det så att Italien vann den här matchen med 2-1.
Men en norsk jävla soppa till linjedomare fick för sig (varför vet han vara själv) att inte godkänna det målet.
Det får han leva med.
Tyvärr vi också.
Italien har fortfarande chansen att gå vidare men det känns trist att man inte har det i egna händer och fötter längre. Vi måste lita till andra resultat, samtidigt som vi måste slå Frankrike i sista matchen.
Non Mollare Mai.
Vi ger oss aldrig.
Men när fan är aldrig?
Italien-Rumänien 1-1 (0-0)
0-1 Mutu (55)
1-1 Panucci (56)
Arena: Letzigrund, Zürich
Domare: Tom Henning Øvrebø (Norge)
ITALIEN (4-2-3-1): Buffon -Zambrotta, Panucci, Chiellini, Grosso - Pirlo, De Rossi - Camoranesi (Ambrosini, 85), Perrotta (Cassano, 57), Del Piero (Quagliarella, 77) - Toni
RUMÄNIEN (4-1-3-2): Lobont - Contra, Tamas, Goian, Rat - Radoi (Dica, 25) - Petre (Nicolita 60), Codrea, Chivu - D. Niculae, Mutu (Cocis, 88)
Varningar Italien: Pirlo (61), Ambrosini (91)
Varningar Rumänien: Mutu (43), Chivu (58), Goian (73)
Spelarpoäng Italien:
3: Buffon
2: Grosso
1: Panucci
