Jag tror gott om mina medmänniskor.
För fyra år sedan spelade Danmark och Sverige 2-2 och Italien var utslaget. Nu riskerar vi att få en ny sådan debatt i matchen mellan Holland-Rumänien. Marcus Birro svarar på Berglinds försäkran och envisas med att tro gott om sina medmänniskor.
Jag minns Lagerbäck på presskonferensen i EM 2004.
Italienska journalister var på honom rätt hårt.
Varför skulle två nordiska grannländer INTE gemensamt spela varandra vidare till kvartsfinal i EM?
Lagerbäck blev arg.
- Vi sysslar inte med sånt i Sverige, svarade han med tydlig vink om att det är sånt man sysslar med i andra länder, längre söderut...
Tidningarna dagen efter firade det oavgjorda resultatet tusen gånger hårdare än om Sverige vunnit och Italien följt med till kvartsfinal, istället för Danmark. Det såg rätt illa ut. Det stank skit helt enkelt.
För någon vecka sedan hörde jag en intervju (med annars grande) Henrik Larsson.
Han fick frågan vad som var häftigast med EM 2004.
Jag hade nog trott att han skulle svara något av sina mål, kanske den där vackra språngnickeln mot Bulgarien?
Åh, nej.
- 2-2 matchen mot Danmark, blev svaret och ett snett leende...
Lång tid efteråt skyltade fans till svenska klubblag och även i landslaget med tydligt med stora 2-2 banderoller när de mötte Italien eller italienska lag i Europa.
I Italien är man övertygade om att Sverige och Danmark någon gång under matchens gång, i all enkelhet och i all tysthet, gjorde upp den där matchen.
Man är heller inte särskilt upprörda över det. Det man surar till på är dubbelmoralen.
Svenskar (om vi är lite generella) är väldigt snabba på att döma andra länder, andra lag, andra ligor, andra länder, för korruoption, uppgjorda, matcher, fusk och filmningar, Det blir så mycket svårare att se att Sverige också är en del av allt det där. Sverige ligger faktiskt i europa. Vi är en del av allt det vi säger att vi står utanför.
På tisdag spelar Holland mot Rumänien. Simon på Holland-redaktionen försäkrar mig och alla andra Italien-fans (vi är inte många men vi finns, också i Sverige...)om att man kommer gå för seger. Det tror jag också. Men detta är en gråzon.
Frågan är var gränsen går när ett lag går för segern och när man inte gör det. Är det okej att ställa upp med ett B-lag? (Även om B-laget är bra,) Är det okej att ha tankarna på annat håll?
Italien har försatt sig i den här situationen själva. Frankrike likaså. Nu får vi bara hoppas (och ändå tro) att Holland spelar som man gjort de två första matcherna så vi slipper en tröttsam och uppslitande debatt om Italien faktiskt skulle besegra Frankrike. (Vilket jag inte tror,)
Jag envisas med att tro gott om mina medmänniskor tills motsatsen är bevisad.
