Birro: Jag känner Boulahrouzs sorg
Holland spelar med sorgeband i kväll. Jag kan den där sorgen. Den är oerhörd och fasasfull. Men ingen är en ensam om att vara ensam.
Det är inte alltid man menar vad man säger när man säger:
- Jag vet hur det känns.
Men den här gången vet jag det. Jag vet vilken madrömslik tomhet, vilken sorg, vilken märklig känsla av fantomsmärta, förlusten över ett litet barn som föddes för tidigt och dog, hur allt det där drabbar en man.
Jag har varit med om det. Två gånger.
Jag kan förstå Boulahrouz och hans sorg.
Heder till Holland som spelar med svarta armbindlar i kväll för att hedra lilla Anissa som aldrig fick chansen att leva.
Det är en gastkramande smärta, oerhörd och en aning märklig i sitt omfång. Man sörjer sina drömmar. Man sörjer allt det som aldrig hann bli. Man hade en dröm och en plan men allt sköts i sank innan drömmen hann bli verklighet.
Ett barn blir ju ett barn redan vid det där plusset. I Sverige skjuter vi undan den där sorgen. Men ett barn som aldrig hann bli färdigt är också ett barn. Sorgen är konstant. Verkligheten blir lite overklig. Man vet inte hur man ska orka ta sig vidare.
För mig kom VM 2006 som en välsignelse. Jag kunde projicera all min sorg, alla de där tårarna, all min längtan och, inte minst, all min vrede över den skoningslösa orättvisan, på Italien.
Italiens VM-guld blev min väg ut ur sorgens förlamande grepp.
Jag hoppas Boulahrouz lyckas fokusera på matchen. Sorgen kan förena. Sorg för människor närmare varandra.
Ikväll håller jag på Holland.
Och all all min sympati, all min omtanke och all min värme går ut till Boulahrouz, hans fru Sabia och lilla Anissa.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.