Birro: In Lippi we trust
Donadoni blev inte mer än en blöt fläck på lakanet när det var dags att bädda om i sängen... Italiensk fotboll är som Romarriket. Marcus Birro reder ut begreppen och välkomnar Marcello Lippi tillbaka. Trots att det långt ifrån är oproblematiskt.
När Italien hade tagit VM-guld var det en minister som i yran föreslog att man skulle dra tillbaka alla straff som de inblandade klubbarna i Moggiopoli blivit dömda till.
- Så gjorde man under Romarriket, förklarade han när journalister stod där och undrade vad han menade med sina mikrofoner och block, man förlät romarna sina synder eftersom de tagit guld och ära hem till Rom...
Italien är ett av den civliserade världens mest ociviliserade länder.
Man är till statsskicket besvärande nära en bananrepublik. Men man är också källan, urmodern, till hela den fria världens samlade skatter. Över 90 procent av den fria världens konst, kultur, civilisation och arv finns i Italien. När man ska släpa sig fram på båda dessa ben så blir färden ofta en aning vinglig.
På fler än ett sätt styrs Italien ungefär på samma sätt som man styrdes på för två tusen år sedan. Jag tror att det var för fler än ministern som självklart tyckte att man gott kunde rucka lite på de där straffen nu när Italien var världsmästare i fotboll igen.
Jag ska inte sticka under stol med att jag själv har små korn av det där romerska draget i mig. För mig är segern allt. Sättet man tar sig dit på är av mindre betydelse. Det är en svaghet hos mig, inget jag är stolt över, men heller inget jag skäms för.
Att Donadoni levt i Lippis skugga har varit klart och tydligt. Men att skuggan kastats från så nära håll, från de absolut närmaste kulisserna, är faktiskt mer än jag trodde. Jag visste att det tisslades och tasslades. Donadoni har under två år varit en marionettdocka för Figc.
Han har sprattlat och vevat med armarna men det har varit någon annan som dragit i trådarna. Lippis son, Davide, har varit under utredning sedan VM 2006. Nu är det tydligen så att tillräckligt mycket tid har gått och Pappa Lippi kan komma tillbaka som förbundskapten för Italien.
Tillräckligt mycket vatten har runnit under broarna. På två år har alltså ingenting hänt. Abete sitter kvar, en italiensk domare dömer EM-finalen och Marcello Lippi är förbundskapten. Får han med sig Totti och Nesta i laget så är det som om allting bara pausats under två år. EM-kval och slutspel har aldrig ägt rum. VM-guldet ägde rum nyss. Den där bussen som drog fram i karavan genom Rom är fortfarande tickande och varm...
Donadoni kommer inte ens vara en blöt fläck på lakanet när det är dags att bädda om den här sängen...
Man kan tycka mycket om Italien. Jag älskar Italien. Det är alls ingen blind kärlek som en del vill göra gällande. Blind kärlek är ingen kärlek. Jag älskar ändå Italien för att det utamanar mina tvivel och sätter min tro på spel. Jag älskar Italien eftersom det är ett land som är väldigt likt paradiset men med väldigt märklliga lagar och förordningar, främst oskrivna sådana.
Italien provocerar och jag älskar det.
Nu är Lippi tillbaka som förbundskapten och jag vet att det känns som 2006 igen. Men grejen är, att 2006 är historia. 2006 finns inte längre. VM-guldet 2006 är ett fantastiskt minne, jag tänker på det varje dag, varje timme av mitt liv drabbas jag av något som har med den där magiska sommaren att göra. Men det är en ny tid nu. Abete och Lippi har pausat sin egen tid men världen runt omkring har inte tagit paus.
Om Lippi går in i jobbet med helt nya ögon, om han också insett att 2006 är två år sedan och inte något som hände igår, så har han alla chanser att lyckas.
Han sätter också sin egen historia på spel. Han har en gång redan nått världens topp. Han har sträckt upp armarna och smekt den azurblå himlen med VM-bucklan. Det brukar vanligtvis bara finnas en väg när man nått toppen, neråt.
Men är det någon som vågar fortsätta upp när han nått toppen, så är det väl Marcello Lippi. Under 2006 hade jag bara ett enda sms-meddelande som jag skickade till oroliga vänner och fiender som hela tiden envisades med att ifrågasätta Italien under turnerningen: In Lippi we trust!
Välkommen tillbaka.
En av världens märkligaste, sorgligaste och vackraste nationer har sina längtande ögon riktade mot dig nu.
