T.I.F - This is football - Det handlar om att bry sig
Fotboll handlar om att bry sig. Vår kära fotboll är varken enbart en kinapuff mellan fingrarna eller ögonfjäskande fyrverkeri. Den är inte vit och inte svart, precis som det mesta här i världen. Att bry sig är fundamentalt. T.I.F. This is football.
Röd sand, lite pladder om alltings djävulskap och ut kom T.I.A. This is Africa. Uttrycket kommer från filmen Blood Diamond. Jag har lagt det på minnet. Fast mitt i den här skruvade och febervandrande världen så får vi inte glömma en sak: varken Afrika eller världen är enbart en kinapuff mellan fingrarna. Afrika och världen kan vara ögonfjäskande fyrverkeri också. Det är samma sak med vår fotboll. T.I.F. This is football.
Endimensionella syner leder till att folk låser in sig själva och sväljer nyckeln. Vissa tar den med pesto, vissa tar den med köttkorv och andra tar den med paella eller fisk och chips. Det är lika illa varje gång. Precis som att trampa i hundskit med sina favoritskor (som om det inte vore nog att trampa i det över huvud taget).
Den skrattretande subjektiviteten kan lätt ligga där på marken som en skyddande rustning. Klä på dig den och du tycks i det närmaste bli oövervinnlig – allt studsar iväg. Fast du har samma synfält som om du hade kikat igenom en toalettrulle; du ser bara ditt lag, du ser bara det som gynnar det egna laget och du torkar bort allt annat. Det är lätt att förväxla sådant här med kärlek. Ska man hålla på ett lag så får man tåla mycket. Kärleken ska tåla mycket. Detta fodrar att man bör kunna erkänna fulheter eller orätta domslut också när det gäller det egna laget. Endimensionella syner handlar om att inte bry sig och förstå. Kärleken behöver inget förstorningsglas som Sherlock Holmes, bara förståelse – gammal vanlig förståelse, utan utgångsdatum.
Back in the days, på grundskolan närmare bestämt, hade våra lärare slutit upp kollektivt kring en idé som grundade sig på två huvudpunkter: 1. Kläder efter väder 2. Sköt dig själv och skit i andra. Kalla det hjärntvätt. Skolans ordning grundade sig på att ha rätt kläder vid utflykter och att strunta i vad för otyg andra ungjävlar sysslade med. Blunda och tjalla var alltså principen.
Skit i andra? Världen hänger ju likt en julgranskula som kan tappas när som helst om folk slutar bry sig. Visserligen menade nog lärarna att man inte borde haka på ungarna som lekte marodörer, men just det där ”skit i andra” lät avhugget och hjälplöst på en och samma gång. Kasst alltså.
Jag bryr mig när till exempel fotbollsklubbar kontaktar spelare utan att meddela klubben först, överträder gemensamma regler som bestämts av FIFA, utpressning, korruption, mutor och ekonomiskt fuffens. För att nämna några saker. Jo, jag bryr mig om fred, orättvisor och sådant också. Precis som Miss Universe (välj årgång och representant själv).
Vi är fotbollsfans. Fotbollen är värd att försvara. Ibland känns det dock som om hela Jönssonligan, Krösus sork och Dracula själv står utanför dörren. Har man ingen fallucka till förfogande så får man helt enkelt kämpa vidare – demonstrera, gräv fram scoop, gör din röst hörd – ja, vad som helst! T.I.F, kära bröder och systrar. Vi bör inse problemen. Men vi bör också bry oss tillräckligt för att visa vår ståndpunkt. Fruktan förlamar. Låt inte fruktan vinna över fotbollen. Det är fruktan som skapar fanatismen och huliganerna. Fruktan för förståelse. Fruktan för att ta tag i sitt liv.
6/3-07. Lyon-Roma 0-2. Jag råkade förstöra en bräda i grannens soffa. Magi. Eufori. Gränslös lycka. På mitt dåvarande jobb gick jag runt, gladare än Gunde Svan, med en vit tröja som jag hade skrivit på. Där stod matchdatumet och ”Lyon-Roma 0-2, Roma é il luce”. Roma är ljuset. Jag gick fram till en av mina chefer, höjde huvudet högdraget (som en riktig svan) och pekade kaxigt på tröjan. ”Jaja, du ska få din jävla lunch…”, muttrade han. Ett vad är alltid ett vad. Inte nog med att jag fick smaka på segerns Champions-sötma utan jag fick även en prima kebabrulle, alldeles gratis dessutom. Vad som hände sedan ska vi inte ens tala om. Eller okej då: 40. 000 riksdaler i psykologkostnader. Närå, men det var… illa…
Är du med i leken får du leken tåla. Fast fotboll känns inte som någon lek när man sitter och stirrar in i TV:n med en koncentration som är skarpare än en egyptisk rakkniv. På ett robotlikt sätt lyssnar jag på en härlig virvlande rockkonsert, en lysande pianospelning och eländig tysk techno på samma gång. Jag hatar techno. Technon får stå för eländet. King Kong kan komma med sina tolv gorillapolare och jag hade inte brytt mig ett dyft. Fotboll förtrollar.
Allt handlar om att bry sig. Jag bryr mig verkligen om min fotboll. Det gäller att bry sig om sig själv, bry sig om sina medmänniskor, bry sig om världen och bry sig om saker som får ens liv att gunga. Inte heller fotbollen är som sagt fjäskande fyrverkeri utan den kan också smälla fel, precis som kärleken, precis som allting annat. Då bryr man sig. Det kan göra ont att bry sig, men då vet man att man lever.
