Birro: Italien; Bananrepublik Eller Paradis?
Vilket sorts land är Italien? Och hur var det egentligen med de där bilderna från stranden, på de döda flickorna som dök upp i media? Marcus Birro försöker kärleksfullt men klarsynt reda ut begreppen.
Nästan uteslutande beskrivs Italien och det italienska statsskicket med ett snett, svenskt medialt leende. Med all rätt. Ibland.
Samtidigt kan man lätt förledas att tro att detta är något nytt i Italien, men det italienska statsskicket har varit mer eller mindre korrupt under 2000 år. Det vi bevittnar i dag är egentligen ett direkt arv från romartiden. Italien är bäst i världen på att trycka på pausknappen. Man talar om förändringar men ingenting händer. När landet vann VM guld i fotboll föreslog till och med en högt uppsatt minister att man skulle slopa straffen för de spelare och lag som varit inblandade i den stora Moggiopoli-skandalen där det avslöjades att flera lag försökt muta domare i viktiga matcher.
- Så gjorde man förr under romarriken, förklarade ministern för en häpen journalistkår, man drog ett streck för allt (underförstått våldtäkter, mord och barbari) som soldaterna gjort när de hade dragit ära till Rom…
Italien är världens vackraste land. I stort sett hela den fria världens samlade konstskatter finns samlade på en halvö som till storleken är hälften så stort som Sverige. På denna yta samsas alperna med havet, Toscana, Venedig, Rom, Verona, Napoli, Torino, Milano, Sicilien, Bari, Amalfi-kusten, och tio tusen andra fantastiska orter, ställen, landskap, och landsändar.
I Italien finns allt som gör en människa lycklig.
På denna yta bor 60 miljoner människor. Regionerna är starka och en sammanhållen stat har man bara varit i drygt hundra år. Detta bortser man ofta ifrån. Det är omöjligt att jämföra Italien med stater som varit självständiga länder länge, som Sverige. Det blir helt orimligt.
Italien borde jämföras med länder som Spanien (där man ligger efter) och före detta Jugoslavien (som man klarat sig bättre än.)
Italien har problem med i stort sett allt, lågt födslotal, stigande inflation, arbetslöshet, utanförskap, en totalt havererad invandringspolitik och politisk instabilitet. Dessutom framkom det vid nyår att italienaren, signore Rossi, är mest deprimerad i hela Europa. Jag tror det är bra. Jag tror det är sunt att italienaren reagerar på ett accelererande Furbo-samhälle, de vassa armbågarnas politik, där ett handslag aldrig är ett handslag utan en blinkning eller en gentjänst, där det alltid går att mjölka någon meter på någon annans bekostnad. Jag tror det är helt nödvändigt att vakna upp ur denna krampaktiga fasthållning som Italien sitter i.
Samtidigt, och detta glöms ofta bort eller förtigs, så är Italien är splittrat land i det hänseendet att nästan exakt hälften av 60 miljoner INTE röstade på Berlusconi. Det finns en stark fackförening och ett stort folkligt engagemang i många frågor. Italien framställs ofta i svensk media med ett lätt överslätande leende i mungipan. Och det är fel sätt att närma sig problemet. Italiens problem är som de ryska dockorna. Det finns en ny där under, i all evinnerlighet . Det tar tid att sätta sig in i den italienska politiken och det tar lika lång tid att komma därifrån… Kort sagt; det finns hopp för Italien.
Samtidigt, och detta sticker i alla svenska sosse-hjärtan, så är det så att Berlusconi faktiskt får saker gjorda. Soporna är borta från Neapel.
Lika blint agerade media när bilderna på de döda flickorna på en badstrand dök upp. Alla kastade sig över dem och publicerade dem i papperstidningar och på nätet. Hela Europa förenades i sin avsky över ett helt folk.
Alla tävlade i att känna sig förorättade. Alla envisades med att effektivt blunda för den egna svenska eller europeiska invandringspolitiken och istället peka finger åt Italien. Här fanns en hel nation som badade och solade medan romerska flickor låg och dog bredvid dem.
Men bilderna ljög. Fotografen själv gick ut och sade att folk på stranden gjort allt de kunnat för att rädda de här flickorna. Men skadan var redan skedd. Media vill ha sin värld svart eller vit. Och fotografen fick skrika för döva öron.
Jag älskar Italien. Jag har försvarat detta land mot okunniga engelska, svenska, norska och tusen andra fotbollsnördar offentligt i flera år. Jag kommer fortsätta försvara Italien på alla plan och på alla sätt. Men min kärlek är inte blind. Blind kärlek är ingen kärlek alls.
Jag kommer med stigande vrede och engagemang fortsätta att kritisera landet när man envisas med att bete sig som en bananrepublik. Samtidigt kan det vara på sin plats att påpeka att det alltså finns en annan sida, ett annat engagemang, en annan verklighet, en sorts tyst förändring som faktiskt katolska kyrkan glädjande nog är en del av, och jag tror att om man lyckades få den katolska kyrkan att bli så revolutionär och verklighetsförankrad som en katolsk kyrka borde och har möjlighet att vara; så skulle vi få ett Italien blomma ut som Spanien gjort på flera områden de senaste åren.
Under tiden lever och frodas min kärlek till Italien.
