SvenskaFans tippar serie A: Plats 2
Med en av Europas starkaste anfallsbesättningar ska Juventus strida på två fronter. Klarar man det, och hur stark är backlinjen? Saim Manto guidar.
Hur har mercaton varit?
- Både himmel och helvete. Amauri ser ut att bli en klippa i ett av Europas vassaste anfall. Poulsen är ingen dålig värning, men efter att ledningen stått och retsamt dinglat Alonso framför våra näsor, för att sedan presentera dansken, är undertecknad i varje fall lite besviken. Samtidigt får vi se att vi äntligen slipper Nocerino som inte kunde slå en passning rätt, och får en spelare med minst lika mycket, om inte mer, grinta. Att Poulsen dessutom slår de flesta passningar till rätt adress gör inte saken bättre.
Värvningarna av Mellberg och Ekdal lämnade inga större avtryck i budgeten, och vad vi sett av försäsongen att döma har bägge spelare en roll att spela i dagens Juventus, även om det är biroller.
Mest intressanta nyförvärv?
- Den mest intressanta värvningar är kanske ingen ”riktig” värvning – Giovinco återvänder efter lån i Empoli, och han är spelaren som de flesta håller ögonen på. Är 2008/2009 säsongen som la formica atomica (Atom Ant), tar steget upp till de större grabbarna?
Besvärande spelarförluster?
- Av de 8-9 spelare som lämnat kan jag inte säga att jag kommer att sakna någon – med andra ord känns det som att vi gjort oss av med en del onödiga bihang. Den enda utropstecknet jag kan komma att tänka på är Almirons utlåning. Skulle vara surt om han helt plötsligt börjar storprestera hos ärkerivalerna.
Är ni bättre eller sämre än förra säsongen?
- Vi har stärkts nämnvärt på både mittfältet och anfallet, men Mellbergs och Knezevics värvningar känns inte som ett tillräckligt stort defensivt lyft. Sammantaget känns vi dock starkare, men med lite frågetecken kring om det här försvaret räcker hela vägen.
Förväntningar på 08/09?
- Vi Juventini har allt för ofta för höga förväntningar, men det kanske inte är så konstigt för fansen till mesta mästarna. Det laget vi har för tillfället skulle räcka till Scudetton, men med både Champions League och Serie A på schemat ser det svårt ut. Måste vi välja så tar jag hellre än ligaseger framför en CL-vinst, men samtidigt hade den första CL-titeln på 12 år suttit fint. Tyvärr känner jag att vi måste välja ett av dem, annars är risken stor att det blir inget.
Mål?
- Målsättningen borde vara att utmana för titeln i ligan, och att avancemang från gruppspelet i CL (jag räknar kallt med att Artmedia inte vänder 0-4underläget).
Styrkor?
- Anfallet och viljan. Hungern efter stordåd och titlar är stor, spelare som är vana att ta hem pokaler klarar inte av att gå lottlösa länge. Det här laget vill vinna och kämpar till sista minut för resultaten. Med Amauri, Trezeguet, Iaquinta och fenomenet Del Piero i form har vi en anfallsarsenal som få lag kan mäta sig med.
Svagheter?
- Spelet mot de mindre lagen saknade kanske den vilja och hunger som fanns i matcherna mot de stora hajarna. Dessutom var vårt spel ganska ojämnt förra året, och det återstår det att se om Ranieri fått ordning på det. Under den milde Claudio har vi spelet ett mer positivt och anfallsrikt spel, men som tyvärr saknat den stabilitet som Capellos Juve hade.
Frågetecken?
- Det största frågetecknat är försvaret. Inte för att vi hade ett dåligt försvar förra året, men sett till lagets totala styrka är det nog den svagaste länken. Chiellini och Legrottaglie gjorde för det mesta strålande insatser, men med någon av dessa borta under en längre tid är vi mycket sårbara.
Utropstecken?
- Giovinco har nämnts tidigare, men kan inte nämnas en gång för mycket. Frågan är om Gio klara de förväntningar som villar på hans axlar? På ett sätt så är det skönt att Nedved fortfarande finns med i ekvationen – det ger Giovinco läge att skolas in i laget på ett mjukare sätt istället för att allt skall vila på honom. Mini-italienaren kan vara giftig som inhoppare med sin fart och flärd, efter att Poulsen och Sissoko jagat flåset ur motståndarna.
Vilken match ser du mest fram emot?
- Matcherna mot Internazionale är alltid en höjdpunkt, även om med en blandning av olust och glädje. Olust för att man inget värre vet än att förlora mot ormarna, men glädje för chansen att se våra zebror trampa ihjäl dem.
Utöver det är alltid Derby della Mole mot Torino en höjdpunkt. Där spelar lagens generella ställning inte längre någon roll – Torino, som Juventus borde slå enkelt, börjar plötsligt spela som ligautmanare.