I väntan på det förflutna
2-2 mot Österrike. En träninsgmatch. Lika viktig som en daggmask. Men ändå... Marcus Birro är orolig över att de nya, unga spelarna inte ens får chansen i en oviktig träningsmatch. Ingen kan leva i väntan på det förflutna. Det är framtiden som gäller. Och den är redan här.
När jag blev brutalt dumpad på en flygplats med biljetten i handen och plånboken fet av inväxlade stålar gick jag till baren.
Jag gick alltid till baren på den tiden. Jag trodde först inte det var riktigt sant. Jag såg ut som Susanna Kallur efter första häcken. Jag drack några stadiga groggar och tog flygbussen hem igen. Jag grät som ett litet barn. Jag avgudade mina foton av oss två tillsammans. I månader försökte jag hålla kvar det som inte fanns. Jag var den siste som insåg att det var över. Jag låste in mig för att omvärlden inte skulle läcka in och avslöja att mitt liv var en bedräglig bluff. Men medan föremålet för min längtan och mina tårar stod halvnaken på spanska nattklubb-bord (och med all rätt) ägnade jag mina värdelösa fylledagar åt att hålla vid liv något som var lika dött som Adam och Eva.
Man har ju älskat. Man vill fortsätta älska. Kärleken alstrar sig själv så till den grad att den kan överleva på tårar, The Cure och starkcider i flera veckor.
Jag får lite samma känsla när jag ser italienska landslaget i fotboll. Alla de där människorna har jag utsatt för en obarmhärtig kärlekskampanj. De är hjältar, legender, myter i sin egen rätt och sin egen tid.
Men tiden har gått. Zambrotta går helt bort sig flera gånger. Del Piero är så dålig som bara Del Piero kan vara i landslaget. Gattuso ser ut att ha fått snedtändning och Gila missar frilägen. Kärleken är konstant men världen ändras. Lippi är rätt man på rätt plats. Lippi är ingen idiot. Han vet att 2006 är ett färdigskrivet kapitel, är pengar på banken, är ett namn med guldpenna i historieböckerna. Nu är det nya äventyr, nya språk, nya turneringar. Med för det krävs det nya spelare.
I går var bara en träninsgmatch. Lika viktig som en daggmask.
Italien och träningsmatcher är som en parmiddag med Bengt Westerberg och Bert Karlsson. Det funkar inte. Men vad har Lippi gjort sedan den 9 juli 2006? En träningsmatch är ju ett klockrent tillfälle att testa nya spelare, framtidens hjältar, idoler och förebilder.
Under sändningen i går zoomade kameran in Aquilani, Legrottaglie och de andra unga och nya spelarna hela tiden. Som om den skrek; "Ge dem chansen!"
Framtiden kommer vad vi än gör. Inte ens Gli Azzurri kan hålla framtiden stången med hjälp av hjältar som släpade hem det erövrade guldet för över två år sedan. Det är konstgjord andning. Inte många av de som vann guld 06 kommer kunna tillföra något av värde i VM 2010 (om vi tar oss dit.)
Ju snabbare Italien startar sin generationsväxling och börjar slussa in nya, unga, otestade och hungriga spelare, desto bättre är det. Varför? Därför att det är helt oundvikligt. Man kan inte leva i väntan på det förflutna. Inte ens Italien.
Framtiden är här. Hela tiden. Vi måste in i den.
