Il Tridente - ännu en sån där panel
Precis som så många andra lanserar SvenskaFans Italiensidan ett "panelprogram". Det pretentiösa namnet är på plats, liksom de seriösa deltagarna. Magnus Sundberg och Marcus Birro är permanenta, i dag kompletterar Milanveteranen Marko Uusitalo uppställningen. Här är pilotavsnittet.
För att sätta tonen för alla framtida frågor - varför är du fast i den italienska fotbollen?
Birro: Jag har varit fast i Il calcio sedan barnsben. Min farsa är italienare så min dos motmedicin mot Tipsextra-sjukan kom tidigt. Italiensk fotboll stämmer väldigt bra in på mitt temperament, på mig som person och människa. Det finns en sorts grandios och övertygande passion som jag alltid tyckt mycket om, i allt med mitt liv, alla jag gjort, varenda bok jag skrivit, i alla val jag gjort i mitt liv. Il Calcio finns med hela tiden, nära, som ett smycke.
Sundberg: Det hela började med haben och sein. Jag läste tyska på högstadiet. Jag kände mig som ett lekfullt barn i en sandlös sandlåda. Tyskan kändes hård, barsk och självklar. Den tyska kulturen och livsstilen tycktes lika osexigt gråmossig i mina ögon som havregrynsgröt med råfibrer – utan sylt, utan socker men med mjölk. Sen såg jag ”Gudfadern”, jag käkade annan italiensk mat än det typiskt svenne-indoktrinerande pasta bolognese och lasagne och jag läste på om Rom. Intresset för Italien ploppade upp som gubben i lådan och sköt undan locket som tidigare inneburit tyska prepositioner. Vad var bland det första jag gjorde när jag kom till gymnasiet? Jag bytte till italienska. Ett val jag aldrig kommer att ångra. Intresset för Rom och viljan att hålla på ett charmigt, rebelliskt och dansande lag ledde mig till Roma. Jag såg Totti, Tommasi och Aldair utstråla en glädje och framåtanda som jag ville adoptera på direkten (som Madonna fast med ’fair play’). Jag har suttit fast i ett frivilligt skruvstäd av kärlek ända sedan dess. Roma är mitt första och enda lag. Det var inte i första hand fotbollen som tog mig till Italien. Det var Italien som tog mig till fotbollen.
Serie A är för mig temperamentsfull som en mensig katt, förväntansfull som ett barn som just tagit sina första steg och vacker som en äng av vallmo. Vallmon är vacker och kan vara farlig, precis som Serie A. Serie A vill så mycket, känner så mycket och lider så mycket. Serie A kämpar mot sig själv i en ständig katt-och-råtta-lek där passionen och besvikelsen öppnar och stänger sina fönster. Serie A är spännande och älskvärd. Jag hoppas hela tiden att hon förbättras, aktualiseras och växer lite lite till, för varje dag som går. Det är som att följa ett barns utveckling. Jag är fast – frivilligt och leendes.
Uusitalo: Fascinationen kan härledas 20 år tillbaka i tiden till München av alla ställen. Jag blev trollbunden av Marco van Bastens konster i EM-finalen 1988. Detta lade grunden till min kärlek för Milan först och främst, men det var också inkörsporten till Il Calcio. Det var på den tiden den italienska fotbollen var i särklass i Europa, så det var inte särskilt svårt att fascineras.
Genom åren när man fått uppleva den italienska fotbollens uppgång och fall så har kärleken bara vuxit sig starkare år för år. Trots alla avigsidor som blottats under de senaste åren så är den italienska fotbollen ett fantastiskt skådespel om man bara tar sig en stund för ett betrakta det helt utan fördomar. Den italienska fotbollen är trots allt så mycket mer än vaxade ben, halvtaskiga filmningar och korrupta domare.
Jag anser också att den italienska fotbollen som den mest intelligenta i världen. Alla kanske inte kan se det vackra i ett taktiskt spel, men personligen har jag alltid funnit den oerhört tilltalande. Mycket mer än det huvudlösa springande och dribblande som förekommer i andra ligor.
Sist men inte minst ser jag upp till den passion hos alla älskare av italiensk fotboll som jag inte ser en motsvarighet till någon annanstans.
Italiensk fotboll har sin avigsidor. Ganska många till och med. Vad vill du slippa uppleva säsongen 08/09?
Birro: Jag vill verkligen slippa fler dödsfall. Inte ett enda till.
Sundberg: Ja, att få ligan nerspydd av hembränt hokus pokus av fusk, våld, korruption och rädsla är inget jag ligger och väntar på direkt. Det behövs hårda tag för att knuffa ner fuskarna i en damm av Fanta Flädercitrus (den smakar diskmedel med vatten…). Jag vill tro och hoppas att man är på rätt väg, men är samtidigt djupt pessimistisk. Sen hänger ju givetvis det där våldet kvar som en piltavla av avsky. Våldet träffar oss gång på gång; det föder avsky, misstänksamhet och rädsla. Det är lätt att skriva av dessa marodörer som bajsätande hyenor som går på alla fyra. Det tragiska är att de är människor som fallit. De bör straffas och tas hand om. Frukan födde möjligen deras hat. Förhoppningsvis kan någon lappa ihop dem igen – få dem på rätt väg. Jag hoppas det. En sådan uppgift hade onekligen varit ädel. Jag citerar figuren Lebeziatnikov i ”Brott och straff”: ”Ädelt är allt som är till nytta för mänskligheten. Nytta är det enda ord jag förstår!” Nog så.
Uusitalo: Egentligen vill jag slippa allting som överskuggar själva fotbollen. Allting som har med dopning, mutor, supporterbråk och framför allt, människor som blir offer för vansinnet. Jag önskar att fotbollen för en gångs skull ska bli det som det primärt talas om i och utanför Italien, för det förtjänar den. Vi går trots allt en säsong till mötes som kan bli en av de jämnaste och mest spännande på länge.
Bortsett från din normala tillhörighet, finns det någon annan klubb du önskar framgång, och av vilka skäl?
Birro: Jag gillar Juve och Fiorentina. Milan också. Och Palermo. Juve är en fotbollsvärldens spottkopp. Att hålla på Juve måste vara väldigt karaktärsprävande. Jag gillar sånt. Jag gillar folk som ställer sig upp och försvarar det de tror på och det de älskar trots att de vet att alla i hela rummet inte håller med. Det är modigt på gränsen till dumdristigt och jag älskar sånt. Jag tycker om modiga människor, galningar med ett allvar och ett skratt hela tiden nära till hands.
Jag bodde utanför Florens 2002-2003 när man blivit degraderade och Di Livio följde med och fick varma sympatier för dem. Jag brukar alltid hålla på lag som det går dåligt för. Fiorentina är en fantastisk stolt klubb och så har de skaffat sig så roliga fiender eftersom de inte har ett naturligt derby i stan, Pisa, Juve och sådana lag. Milan är ett skimrande smycke, en rubin i fotbollsvärlden. Med spelare som Gattuso, Maldini, Nesta, Inzaghi och några till är det omöjligt att rynka på näsan. Milan är bland det finaste vinet man kan få. och så gillar jag Venezia för att det är världens andra vackraste stad och Vicenza för att farsan är född där.
Sundberg: Parma. Laget tronar på minnen från fornstora dar. Numera är man på djurkyrkogården i Serie B. Synd och skam. Få lag har fått utstå så svåra prövningar som stackars Parma. Den klassiska klubben har utnyttjats och kastats omkring som favoritleksakerna på ett dagis. Fansen hänger med och hoppas på bättre tider. Som trogen romanista kan jag bara göra det samma. Jag hoppas att sagan om Parma utvecklar sig till en amerikansk collegefilm (kan inte fatta att jag skrev det!) så att den krasslige gossen blir till värsta Rob Lowe. På med kavajen, knäpp upp skjortan och glid tillbaka dit ni hör hemma! Inte för mycket parfym. Ni är ingen parfymdränkt glädjeflicka som ska skickas runt mellan Serie A och Serie B. Ni är Parma. Ni vet var ni ska vara. Basta, amici!
Uusitalo: Jag kan helt ärligt säga att jag har svårt att önska framgång till lag som ändå är direkta konkurrenter till Milan. Ska jag ändå nämna ett lag som jag kan unna viss framgång så måste jag nog säga Fiorentina, trots att de snuvade oss på Champions League-platsen förra säsongen! De brukar ofta förespråka en positiv fotboll på en härligt intim arena. Nu har de dessutom Cesare Prandelli vid rodret och en sådan personlighet är det svårt att inte tycka om.
Sist, helt simpelt: Vem vinner skytteligan? Bara ett namn.
Birro: Totti. (Det kommer automatiskt. Jag kan inte styra det.)
Sundberg: Zlatan.
Uusitalo: German Denis, Napoli.
