Serie A Strikes Back
"Serie A var den dominerande ligan i Europa i nästan 15 år, från katastrofen på Heyselstadion till rekordförsäljningen 2001 av världens då bäste spelare Zinedine Zidane från Juventus till Real Madrid för 76 miljoner Euro. Sedan dess har ligan bespottas och hånats."
Året var 1991, italienska mästarna hette Sampdoria. Mancini var trollkarlen och Vialli målkungen. Regerande Europacupmästare var Milan där en viss holländsk trio utgjorde ryggraden i ett av de främsta lagen genom tiderna. Inter ville inte vara sämre utan satsade istället på de tunga tyskarna Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Jürgen Klinsmann, nyckelspelare ur världsmästarlaget som året innan hade vunnit VM i Italien.
I Napoli spelade den störste genom tiderna och att Parma var skinkstaden fick vi lära oss i Uno, Kryss, Due där en viss Tomas Brolin debuterade i nykomlingen Parma. Antalet utlänningar per lag var max 3, antalet byten per match var två, numren på tröjan gick från 1-11, jättearenorna var fulla och läktarkoreografin överglänste allt annat. Låter det hela bekant? Det känns som det var väldigt länge sedan nu.
Serie A var den dominerande ligan i Europa i nästan 15 år, från katastrofen på Heyselstadion till rekordförsäljningen 2001 av världens då bäste spelare Zinedine Zidane från Juventus till Real Madrid för 76 miljoner Euro. Sedan dess har ligan bespottas och hånats; taktisk och tråkig fotboll, fullt av filmare och fuskare med rakade ben och vaxade frillor, våldsamma huliganer och tomma läktare.
Mycket av kritiken var också befogad. Serie A hade under Luciano Moggi och hans kumpaner växt till en gigantisk cancersvulst, omöjlig att operera bort utan betydande förluster för alla inblandade parter. Under tiden hade man på öarna redan gått igenom sin katharsis, 5 år utan europaspel gav engelsmännen tid att tänka om och se över sin egen bakgård.
Resultatet blev att beröva arbetarklassens dess favoritsport och lyfta in fotbollen i medelklassens vardagsrum. Ingen mer ståplats, nya arenor, ett TV-avtal som jämlikt fördelade pengarna och sedan mängder av marknadsföring. Bolagisering av klubbarna, globalisering av varumärkena, Asienturnéer och tröjförsäljning gjorde de brittiska klubbarna bland de rikaste i världen även fast de sportsliga framgångarna inte riktigt var i paritet med de ekonomiska.
Jag tror inte pamparna i FIGC (italienska fotbollförbundet) har haft en tydlig strategi för hur man skulle ta sig ur krisen kring il calcio. Jag tror inte klubbarna kopplade in managementkonsulter för att få stopp på flykten från arenorna. Jag tror istället att italienarna får ut det bästa av sin kreativitet när man inte bara nått botten utan även passerat den.
Så pengar finns inte att köpa in de dyraste spelarna, då får man istället se till vad som finns i hemlandet. Istället för plånbok – passion. Istället för högmod – ödmjukhet. 2006 gick Italien och blev världsmästare i fotboll för fjärde gången. Det var ingen slump.
För Luciano Spalletti som för 4 år sedan tog över Roma, är fair-play och sportsligt uppträdande lika viktigt som att vinna. 2005 höll Roma på att åka ur högsta serien. Man befann sig i den absoluta botten, utan pengar och med spelare beredda att splittra klubben inifrån. Tillsammans med Rosella Sensi och Bruno Conti drog Spalletti upp riktlinjerna för det lag som två år i rad nu hamnat bland de 8 största klubbarna i Europa. Detta helt utan inskjutet kapital. Med spelare födda i Rom och med en vacker offensiv fotboll får Roma stå som en av föregångarna för den interna revolution som skett inom den italienska fotbollen de senaste åren.
Följande berättade nyligen före detta Liverpoolspelaren John-Arne Riise in en intervju för norska Dagbladet: ”I Roma känner jag mig lätt, lugn, avslappnad, i England var det inte alls så. Det var för mycket press, jag är glad att jag valde Roma… I Roma spelas det en modern fotboll, medan i Liverpool lades alldeles för stor vikt på taktiken”.
Något har alltså hänt. Under transferfönstrets sista dag gjorde stolta Genoa klart med Diego Milito från Real Zaragoza. Spelaren var aktuellt för ett antal mycket större klubbar. Bland annat skall hårdsatsande Tottenham ha varit och ryckt i spelaren. Sol, pesto och kärlek till klubben och supportrarna gick tydligen före avslagen ale, pissgrått regn och ett större lönekuvert. Om det är en begränsning engelska ligan har, och inte kommer ifrån, så är det klimatet. Sydamerikaner och sydeuropéer kommer efter ett tag tröttna på det konstanta duggregnet. Det kan vara värt någon miljon mindre om året.
Årets upplaga av serie A erbjuder fler stjärnor än på många år. Framförallt finns det riktigt sevärda spelare även mellanklubbarna. Lavezzi i Napoli, Cassano i Sampdoria, Di Natale i Udinese, densamme Milito i Genoa, Rosina i Torino, Miccoli i Palermo osv. Till och med kvartersklubben Chievo lyckades värva den brasilianske talangen O Foquinha – den lilla sälen.
Detta borgar för den jämnaste serien på länge. Att inget av topplagen vann i första omgången är en indikator på detta. Publikinramningen i Fiorentina-Juventus eller i Sampdoria-Inter påminde om fornstora dagar. Jag har själv varit med och hoppat till ”chi non salta è bianconero” på Artemio Franchi 1997, ljudvolymen går knappt att beskriva. Alla de stora italienska städerna finns representerade. Det kommer dessutom att bli mäktiga derbyn i Genua, Rom, Milano och Turin. Och tro mig, alla klubbar kommer få det svårt på San Paolo i Neapel.
Enligt Gazzettan spenderade Serie A cirka 500 miljoner euro på spelarinköp i år, bara Premier League gick om sista dagen. Unga talanger som väljer idag Italien då man får mer speltid och ser sig ha större chans att utvecklas. Pappa-presidenter som framlidne Sensi och Moratti, men även kompletta galningar som Zamparini, verkar locka mer än multimiljardärer som ser klubben som sin egen leksak.
I England har istället den ene suspekte ägaren efter den andre gjort intrång. Ligan är en sluten herrklubb för de 4 stora sedan några år tillbaka. Tränare slutar i protest då de blir överkörda av ledningen. Senaste stjärnan på den brittiska himlen är ett oljekonsortium från Dubai som får Calderon, Moratti och till och Abramovitj att framstå som småhandlare. Noel Gallagher i Oasis myser och konstaterar att varje gång en United-supporter tankar bilen kommer han sponsra Man City.
Vad kommer detta göra för fotbollen? Definitivt en snedvriden konkurrenssituation samt inflation i spelarpriser och löner. Vad händer nu när antalet platser i Champions League blir tre istället för fyra? Alla de bästa spelarna kommer vilja att gå till klubbar som har chans att spela där. Resten av ligan blir ointressant för toppskiktet av spelare. Sämre spelare, sämre lag.
Även den mest passionerade anhängaren tröttnar nog till sist när man vet att favoritlaget inte ens har en sportslig chans att hamna på en topposition. I en polariserad liga är supportrarna/publiken/kunderna förlorarna. Vi får hoppas att serie A istället väljer en mer demokratisk linje för framtiden. Det är det enda som i slutet kan rädda sporten.
