Il Tridente - Europaväg
Staben med Magnus Sundberg och Marcus Birro får sällskap av Italiensidans Europaskribent Philip Littorin när frågorna berör utomitalienska domäner.
För inte allt för många år sedan dominerade Italien stort i Europa och ett lag som Bologna gick till semifinal i Uefacupen. På senare år har de italienska insatserna i Europa ofta varit bleka. Vad behövs, bortsett från pengar, för att närma sig samma framgångar igen?
Littorin: Den italienska fotbollens största problem är inte att vi inte har någon smutsig ägare som använder ett ligalag för att tvätta pengar eller som leksak. Serie A:s problematik ligger främst på saker såsom arenafrågan, ekonomisk dopning och läktarvåld. Självklart är pengar en väsentlig del av elitfotbollen och kommer så alltid att vara. Pengar kan inte köpa allt (men nästan) och det är fortfarande väsentligt att man i ett framgångsrikt lag har en röd tråd och rätt folk på rätt plats som tar rätt beslut (se Newcastle).
Här har man i Italien flera lag som trots att man inte har hela Saudi-Arabiens statskassa som transferbudget ändå kommer att kunna mäta sig med Europas jättar inom en snar framtid. Jag pratar om lag som Napoli, Fiorentina och Juventus. Det finns så pass många bra spelare i världen att dessa räcker även åt de italienska klubbarna, det är trots allt inte så stor skillnad mellan Ashley Cole i Chelsea och Vargas i Fiorentina.
Den italienska fotbollen har redan börjat sin väg tillbaka till tronen, där ligan i år känns som den bästa och intressantaste på länge. Det som behövs är nu att man får fokusera på fotbollen och att folk kommer tillbaka till matcherna. Att även lagen får konkurrenskraftiga arenor som de själva äger likt Parken i Köpenhamn som har gjort stadens lag FCK till en maktfaktor i norra Europa redan. Mycket av problematiken ligger också i det italienska samhället dä man kan spåra problemen som sedan sprider sig till fotbollen. Segregationen mellan rika nord mot fattiga syd, ekonomiska problem i landet och en ständig politisk obalans med clownen Berlusconi i spetsen gör att landet lever i ständig kaos. Jag har inte ens nämnt sopproblemen och maffian i Neapel.
Birro: Våren 2007 vann Milan Champions League. Sedan VM för klubblag. Det känns som om vi får allt kortare minne. Plötsligt är det England som dominerar världsfotbollen. Men till vilket pris? Stendöda läktare, kåtfri fotboll, inflygna nöjesturister som köpt en halsduk på internet. Central fråga; Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkt bart pris... Alltså; vill vi vinna till vilket pris som helst? Nej, säger jag. Skynda långsamt.
Sundberg: Nytänk. I takt med att fotbollen (liksom det mesta annat) utvecklar sig så är det av största vikt att man lägger ner tid på att infiltrera problem, ta till sig nya idéer och låta sig inspireras. Alla kan låsa fast sig. Vad är det som inte riktigt fungerar? Är vi låsta i vårt tankesätt? Man måste ständigt väga framgångens guldkorn för att vara säker på sin sak – och skjuta bort kattguldet med pekfingret.
Vilket italiensk lag tror du har störst möjlighet att vinna en europeisk titel i vår?
Littorin: Jag har högst förväntningar på Inter men är mest intresserad av Napoli svars arena kommer koka nu när laget är Europa.
Inter har en av världens bästa trupper, en av världens bästa tränare och en bra organisation runt laget. Jag är trots detta inte säker på att man redan i år kommer vinna Champions League, detta på grund av bristen på kreativitet på mittfältet. Hoppas att Mourinho vet vad han gjorde när han satte sina pengar på Mancini och Quaresma för dessa måste spela på sin yttersta nivå för att laget skall vinna CL.
Det som mest talar för laget är två faktorer. En av dem heter Zlatan och kommer från Rosengård i Sverige. Den andre heter Jose och kommer från Portugal. Kan dessa herrar lyckas så tror jag och hoppas på vinst.
Inget lag går säkert nere i Neapel och detta gör att jag utfärdar en skrällvarning för Edy Rejas mannar. Det är imponerande hur man bygger laget nere i södern, inte bara med pengar utan med passion och kunnande som få andra klubbar i Europa besitter. Om laget skall lyckas i Uefacupen så måste centrallinjen med Santacroce-Hamsik-Lavezzi göra en toppsäsong likt den de gjorde förra säsongen. Hamsik är såpass bra att Slovakien återigen vågar drömma om ett VM- eller EM-slutspel.
Tack vare sina passionerade fans så är det verkligen så att laget har en tolfte spelare med sig under hemma matcherna. Faktum är att om man ser på laget så duger det absolut inte till en Uefacupvinst eller ens en Champions League-plats i Serie A. Men ändå slår man Roma borta och Fiorentina hemma. Man skall aldrig underskatta en vinnarkultur och det är just detta som klubben håller på att skapa, i lugn och ro.
Birro: Milan i Uefa har ju onekligen en god chans. I alla fall om man blundat effektivt under serieupptakten. Jag hoppas Fiorentina skräller och går vidare från sin grupp. Jag hoppas Italien sprider sin segersäd över lång tid i alla turneringar.
Sundberg: Inter. Varför? De har en bitchslappande mästare med stort M. Mourinho är pedantisk till förbannelse och fäktar bort alla tvivel lekande lätt. Han och Beethoven skulle garanterat ha blivit bästisar. Två pedanter. Två mästare. Mourinho strör smulor av framgångssagor vart han än går.
Många tränare hade nog mer än gärna låst in sig med Mourinhos anteckningsblock och bläddrat igenom dem med samma frenetiska iver, som en skolpojke, vilken just kommit över svaren till det stundande mattematikprovet. Andra mer offensivt lagda tränare eller mindre begåvade sådana, kanske vill slänga alla pärmarna i brasan och röra om. ”Manuskript brinner inte!”, sa karaktären Woland i ”Mästaren och Margarita” och trollade fram mästarens roman, som tidigare brunnit upp. Mourinho kan inte trolla. Han har lagt sina minnen som murstenar. Manuskript kan brinna och idéer likaså – fast det finns mer än ett enda sätt att brinna…
Det enda riktiga frågetecknet som jag ser i Mourinhos lagbygge är avsaknaden av kreativitet på mittfältet. Man har visserligen förstärkt med Muntari, men hade onekligen behövt en spelfördelare a lá Xavi. Någon som kan bidra med kirurgiskt precisa passningar och mål med andra ord.
Roma lider av att Spalletti envisas med att anpassa sig till en spelidé som inte alltid är gångbar, vilket hämmar laget. Roma saknar dessvärre tyngd och en revolverman där framme som sätter sina chanser. Sad but true.
Juventus är Juventus. Fast backlinjen är decimerad och tungt ansvar kommer att läggas på den unge Chiellini när han kommer tillbaka. Vidare ska det bli intressant att se om duon Sissoko -Poulsen kan bidra med offensiva utflykter eller bara skicka folk till sjukstugan. ”Man down! Medic!”
Fiorentina är för orutinerat och har hamnat i en svår grupp dessutom. Tar man sig vidare är det en stor bedrift. Mutu måste leverera som ett pizzabud med Gunde Svans fysik för att laget ska ha en chans. Jag unnar Fiorentina framgång i Europas finrum.
Milan kanske tar hem UEFA-cupen men bryr man sig egentligen om B-trofén? Jag tror att Milan känner sig som en blöt katt just nu. Framtiden fängslar kanske mer än nutiden.
Det råder en näst intill fullständig dominans av italienska tränare i serie A. Skulle det behövas fler utlänningar på bänkarna?
Littorin: Jag är tudelad i denna fråga. Faktum är ju att italienska tränares kompetens är vida känd och Serie A är bortskämda med bra tränare med en gedigen utbildning. Överallt i världen finns det representanter från Italien som hjälper till med sitt kunnande för att utveckla just det laget och den ligan. Det är ingen tillfällighet att Englands förbundskapten heter Fabio Capello.
För Serie A:s räkning skulle det dock behövas nya influenser och idéer. Jag vill se ett lag ledas av till exempel en engelsman med hög press, tempo och allmänt slit. Kanske skulle man då även få tillgång till mera av de nordiska spelarna som än så länge ofta lyser med sin frånvaro i ligan. På detta vis hade man ökat intresset för ligan inte minst i Sverige.
Zdenek Zeman är väl den senaste tränaren att skaka om Serie A och med sin tokoffensiv tog han ofta andra lag på sängen. Den typen av respektlöshet skulle det behövas mer av i den italienska ligan där vissa lag på förhand verkar gett upp kampen. Det bästa sättet att störa topplagen i Serie A är fortfarande att sätta press på dem samt att ha ett eget anfallsspel, man kan inte försvara runt sitt eget straffområde hela matchen. Dock är även detta på väg att ändras då Udineses tränare Marino i en intervju efter matchen mot Juventus var besviken på att laget inte hade vågat anfalla så mycket som han hade hoppats...
Jag är annars väldigt nöjd med standarden på tränare i Italien och det är lika viktigt att bevara denna fina tradition som det är att inte sälja ut vartenda lag i serien till någon äcklig och smutsig gammal gubbe som vill ha en ny leksak.
Birro: Varför det? Varför läsa Per Hagman när det finns Hjalmar Söderberg? Varför nöja sig med uppvärmt kalsong när världens finaste restaurang ligger runt hörnet? Italien exporterar ju tränare till England. Man exporterar till och med folk som aldrig tränat (Zola) men som gjorde sig ett stort namn som spelare. Nej, Italien har världens bästa tränare.
Sundberg: Kanske. Det är väl inget vrålande behov av att slussa in nya tränare direkt, men jag tror att det hade kunnat sporra till nytänk: andra spelsystem och idéer. Därmed slungas vi tillbaks till fråga 1. Mycket i livet handlar om personlig utveckling, om inte allt.
