Förändring?
Jag började skriva en artikel om förändring. Tanken var att den italienska fotbollen förändrades till det bättre. En förändring som kunde förändra landet. Något som behövs.
Jag ringde upp John Foot, författaren till boken Calcio, han satt i bilkö i Milano.
- Strukturen på den italienska fotbollen är skapad på samma sätt som det italienska samhället i övrigt. Det är ett system som är oförmöget till förändring. Titta på AIC, den italienska spelarorganisationen som bildades 1968 av Sergio Campana. Han är fortfarande ordförande där, det enda som kan få de här personerna att försvinna är skandaler. Men i och med att skandalerna aldrig utreds ordentligt är de tillbaka igen efter ett halvår, sa han.
Jag tittade på Lega Calcio:s hemsida. I 35 år har ordförandeposten växlat mellan Matarrese, Carraro, Galliani och Nizzola. Samma personer har figurerat i FIGC (förbundet) eller i toppklubbar.
Detta trots Calciopoli, Tangentopoli och allt vad skandalerna heter.
Och trots de skuldberg som klubbarna har och att de i jämförelse tjänar lite pengar på sin fotboll, säljer man inte.
- Under normala europeiska förutsättningar skulle flera av de italienska klubbarna gått i konkurs. Men inte i Italien. Det går inte. Det politiska kapitalet du får genom att äga en fotbollsklubb i Italien är så stort att ingen ger upp det frivilligt. Det är viktigare att hålla klubbarna vid liv än att ge upp den makt de ger en, sade John Foot och sade att det egentligen inte var någon skillnad på fotboll och näringsliv.
- Titta på hur man hanterar Alitalia, man slänger bokstavligen talat miljoner ner i toaletten, sade Foot.
Och fotbollen fördelas mellan maktsfärerna. Industrin, finansen och politiken (eller Juventus, Inter, Milan om man ska vara elak).
Milans ägare Silvios företag Mediaset har i princip byggt hela sin existens på att sälja fotboll. Allierade och maktcentra har fått mest del pengar (Inter, Milan, Juve), övriga har fått mindre. I Syditalien kallas de tre klubbarna för ”il Palazzo”, palatset.
- Att slå sig in som topplag i Italien idag är omöjligt. Det går inte, du kan inte med ärliga metoder etablera ett mindre lag. Folk har ju försökt, kolla på Parma och Lazio, och inte ens de var ärliga, sade Foot.
Dyster till sinnet nämnde jag utländskt ägande, som en möjlighet till förändring. Det skulle ju röra om i grytan.
- Men vem skulle köpa en italiensk fotbollsklubb? En sämre investering finns ju inte, skrattade Foot och pekade på det system som styr italiensk fotboll.
- England tvingades in i förändring efter Heysel och Hillsborough. I Italien finns ingen sådan utomstående kraft.
En god vän pratade med en källa med mycket god insyn. Han skrattade när utländskt ägande kom på tal.
- Italien måste implodera och ekonomin gå i kras. Först då kan man bygga nytt. Fotbollen förändrar inte det här samhället. Det är exakt tvärtom. Du ger dig inte in i fotbollen här för att tjäna pengar, du gör det för att skaffa kontakter.
Det såg nattsvart ut. Och det blev ingen artikel om förändring. Helt enkelt för att ingenting talar för det. Man kan prata om passion, man kan prata om levande kultur. Men det är en yta. Verkligheten stavas makt. Och intrig. En förändring av den italienska fotbollen kan bara komma underifrån. Det är det enda som återstår.
Enligt en nyligt gjord undersökning finns det sådana tendenser. Men vi pratar om ett land som aldrig förändrat sig. All skit finns kvar, liksom allt det vackra. Och att tala om hur illa det är ställt, är inte detsamma som att hata. All utvecklingen går framåt och utveckling är beroende av debatt och diskussion.
I Italien är den obefintlig. Kanske för att han som äger media och mycket fotboll, också styr landet. Ett arrangemang han säkert trivs med.
