Birro sjunger förlorarens sång
Är det inte dags att för oss förlorare att ha en egen melodi, ett manifest. Well, Marcus Birro skriver det åt oss.
Det fanns en tid när jag flydde från allt som gjorde ont.
Det var enkelt. En skvätt Grappa i kaffet, lite Putte i Pappa bara, och det fanns inte en snöbollschans i helvetet att jag skulle råka ut för något som gjorde ont. Men sorgen sjunger sina sånger ändå. De hittar in. De nynnar sig själva. Det går inte att fly från någonting.
Vaknar som i bakrus. De första sekunderna som honung över en kvinnokropp. Solen till och med som hittat fram mellan gardinen och väggen. Och så bakslaget direkt på det!Kräksmaken på tungan. Kvinnan som blir Bert Karlsson framför mina skräckgula ögon; Roma förlorade hemma mot ett lag som låter som en tarmsjukdom. Mamma Mia. Vilken misär.
Vägen till kaffekokaren är tiotusen mil. Mobilen ringer. Jag svarar inte. Totti tröjan klibbar mot huden. Jag tar en dusch, tvättar förlusten ur håret. Jag tar en promenad genom stan. Alla ser normala ut. Alla jävlar ler. Ingen verkar fatta vilket nederlag det är att Roma för tredje gången på en dryg vecka tagit ledningen med 1-0 för att sedan packa ihop verksamheten och gå hem, som svartjobbare efter lunch. Staketet är inte målat, liksom.
Man är liksom aldrig riktigt förberedd på det här. Utåt har man hållit masken, man har suttit tyst och nickat med, man har varnat för underskattning men inuti, runt den där solvarma (och vinröda) muskeln som stormar som en höststorm i bröstet, har man aldrig gått med på nederlaget som ett alternativ.
Jävlar vad tungt det är.
Men så plötsligt får man ett sms av en gammal vän, så vinner man en hundring på spel, så ser man sitt barns armar röra sig på ultraljudet, och man hör en annan sång någonstans långt bak i huvudet och det är en sång man känner igen eftersom man älskar den sången och den berättar att ljuset i tunneln inte är ett tåg utan ett nytt hopp, en ny värld, en ny match, en ny Totti, en gammal god De Rossi och man går ut med högt huvud eftersom man håller på världens vackraste lag och det kan inte ens en rumänsk tarmsjukdom ändra på.
