Marcus Birros Försvarstal
Nu räcker det med anonyma påhopp. Nu räcker det med skitsnack, innifrån och utifrån. Vill du inte läsa finns det gott om medelmåttor överallt som du kan spegla ditt fläckliga och sårade ego i. Här finns utrymme för allting annat. Jag vill bara vara känslornas Jens Fjällström. Hjärtats Rit-Ola. Jag vill bara en guide i underjorden. Varför? Därför att det är samma underjord för oss alla.
Varje gång en medmänniska försöker starta något nytt så kan man höra en arme´ av motorsågar surra igång i skogsbrynet. Sedan plaskar stövlarna över sumpmarken. Alla analytiska teoretiker, alla missunnsamma små skalbaggar som önskar att de var dem och inte jag, gör sig redo att i myndiga ordlag tala om för en hur det EGENTLIGEN ligger till. Alla andra vet nämligen hur det egentligen ligger till.
Vilken schimpans som helst kan skriva könlöst och urvattnat om löpvägar, spelsystem, taktik och målchanser. Men det krävs en schimpans med hjärta för att våga tyda skuggorna, att ana verkligheten strax bakom alla stelbenta analyser. Jag älskar skuggorna. Jag älskar den andra världen som hakar i den vi ser, den vi kan sitta och bedöma.
I Italien och i italiensk fotboll är dessa skuggor, detta andra, varma hjärta ständigt närvarande. Jag vill pilla i det där hjärtat.
Jag vill vara känslornas Jens Fjällström. Jag vill vara hjärtats Rit-Ola.
Jag vill utmana mig själv och mina läsare genom att alltid blanda liv och dikt, alltid ha låga trösklar mellan mitt liv och det jag skriver. Därför kan jag skriva om en mans längtan efter barn, om känslan att sitta vid den minsta kistan när ens barn dör. Därför kan jag skriva om den grå vardagen som en motpol mot allt glitter i fotbollsvärlden. Varför? Därför att det är allmänmänskliga känslor.
Det är samma stampade jordgolv för dig som för mig. Betänk detta när du snackar skit, när luften är skämd av orena tankar. Betänk detta när du hänger bajs på krokarna i hallen.
Jag tänker fortsätta skriva om livet som det är, om vardagen, festen, längtan, kärleken, sorgen, smärtan, glädjen. Jag tänker skriva om allt detta i det verkliga livet och i fotbollen. Därför att Italien är det land i världen där allt detta smälter samman till en ohelig enhet, till en stark och varm muskel, som dryper av svett, blod och passion. Jag tänker fortsätta skriva som jag gör.
För att reda ut en del av det som skrivits sista tiden; jag får lite drygt 2000 kronor i månaden av Svenska fans för min blogg.
Jag är värd varenda spänn. Man kan göra jämförelsen med att ringa en hantverkare när avloppet gått sönder och det kommer en glad amatör i nyköpta snickarbyxor och fel verktyg eller man kan ringa en stolt yrkesman som vet vad han gör och som lagat tjugo tusen avlopp i sina dagar. Jag har skrivit och givit ut elva böcker. Jag har vunnit flera priser. Jag skäms inte för att jag tar lite betalt för mitt jobb. Med detta skrivet vill jag också säga att många som skriver för Svenska Fans är enormt duktiga, många av dem bräcker vilken sportjournalist som helst.
När det gäller kritiken av Canal plus förstår jag den till viss del. Jag kan dock inte förstå hur någon enda jävla människa kan tro att jag ska lyssna på kritiken när vederbörande kallar mig för en nickedocka. Vad har det med dålig produktion att göra? Vad har det med Lecce-Inter att göra?!
Som man ropar får man svar.
I dag visas inga matcher i Canal plus ett eller två och det är så klart inte bra. Jag har också låtit kanalen veta vad jag tycker om det.
Ha lite förtroende för era medmänniskor och ni ska bli rikligt belönade.
Jag kommer alltså fortsätta vara lika fri och obunden som jag alltid varit. Ingenting av det har förändrats för att jag fått fler plattformer att skriva på.
Jag tänker fortsätta skriva som jag gör, att visa mig svag och stark.
När man blir mänsklig i en text, när man lämnar ut sig själv, när man vågar vara den man är, finns det alltid småsinta, strålskadade skalbaggar som tar chansen att hävda sitt eget lilla förkrympta ego. Deras ego är sårat sedan länge. De har drabbats av den felaktiga bilden att de tror de mår bättre om de får chansen att trycka dit någon som de tror är annorlunda.
De är skrumpna som använda ko domer och de använder sig av andra människors svaghet för att bli starkar själva. Det är dock inget att sträva efter eftersom min svaghet, min rädsla och mott blottade hjärta också är deras. Jag är som du och du är som jag. Tillsammans är vi starka, men vi kan också välja att söndra, slå in kilar, baktala. Det är ditt val.
Vi står på samma golv vi alla.