Birro: Tid För Motstånd!
Milans Abbiati bekänner sig till fascismen. En ideologi med tusentals människoliv på sitt samvete. Det börjar bli dags att ta ställning. Det räcker nu. Låt inte fotbollen bli fascismens vackraste blomma. Att hålla käften är också ett ställningstagande.
Fascisterna brukade tvinga oliktänkare att dricka ricinolja.
Det hände också att de gick mycket längre. De slog ihjäl, dränkte, låste in, förföljde människor som inte tyckte och tänkte som de själva. Ett tydligt och skrämmande drag var föraktet för svaghet, alltså för all form av mänsklighet. Gråt, oro, rädsla, sorg var svagheter var defekter som skulle motarbetas.
Hitler och fascisterna gjorde gemensam sak. Mussolini var socialist från början. Han var förälskad i en enda sak; makten. När vänstern svek honom (så som han uppfattade det) gick han åt andra hållet. Eller rättare; han fortsatte varvet runt för högern och vänstern möts där borta, blir en cirkel, bildar en kedja.
Italien 2008 är på många sätt ett land i fritt fall. Rasismen frodas. De stinkande, mörkbruna bronsspåren av fascismen sticker i näsan. Den har alltid funnits.
Läser man svensk media kan man tro att italienarna är ett land av clowner, lätt lobotomerade idioter som jag-svaga och patetiska röstar fram en karismatisk men lite löjlig mediefarbror med mycket pengar. Men Italien har alltid varit ett splittrat land.
Länge hade man den fria världens största socialistparti. Vänstern är fortfarande stark. Fackföreningarna en makt att räkna med och inte som här i Sverige en tafflig liten gubbe i för stora glasögon bakom ett skrivbord av ek bakom en trött fackvimpel och med tungan hårt uppkörd i chefernas trånga arselgångar.
Milans målvakt Abbiati går nu öppet ut och stödjer fascismen. Det är så onödigt. Man behöver inte ha sina sympatier på vänsterkanten för att högt och tydligt ta avstånd från de människofientliga åsikter som Abbiati säger sig vara en del av. Var är Gattuso? Var är Maldini? Varför är det ingen som högt och tydligt säger ifrån.
Att hålla käften är också ett ställningstagande.
Vänsterns tystnad och pinsamma icke-handlade i alla frågor har öppnat vägen för denna nya bruna stank, detta avloppsfärgade jävla förakt för svaghet, för det främmande, för sorg, för tårar, för icke så spikraka led.
Många vill skriva under Italien dödsdom. Inte jag. Jag älskar Italien. Jag älskar det faktum att en politisk jordnöt som Abbiati faktiskt får komma till tals men jag saknar protesterna, jag avskyr det tysta samförståndet.
Människor dog på grund av den filosofi som Milans målvakt säger sig vara en del av. Jag har släktingar som suttit i koncentrationsläger. Abbiati! Din jävel. Kom hem till min kusin Cesare i Torino och titta in i hans ögon och säg att du tror på den kraften som satte honom i ett fångläger i Tyskland på fyrtiotalet.
Alla har ett ansvar. Italiensk fotboll riskerar att bli fascismens vackraste blomma. Jag vägrar vara en del av det. Kärleken till fotbollen är så oerhört mycket större. Står Abbiati i Milan i morgon håller jag på Inter.