Italien i Europa - himmel och helvete
Det är dags att sammanfatta veckan som gått, och framförallt analysera resultaten av de matcher som de italienska klubbarna varit delaktiga i.
Det skall delas ut både ris och ros då vissa insatser var gudomliga medans andra undermåliga. Känslan efter veckan är dock god då det känns som att vår älskade liga är att räkna med, med en bredd som imponerar.
Turin. Juventus mot Real Madrid i Champions League. Ett möte mellan två av världens största klubbar genom tiderna, alla kategorier. Ser man på hur mycket pengar lagen har lagt ut på respektive startelvor så är det som att jämföra Ljungskile med AIK. Real Madrid har ett bra men också ett otroligt dyrt lag, man har betalat hutlösa summor för sina spelare. Juventus arbetar inte på detta vis och har inte riktigt dessa resurser (ännu). Här försöker man istället utveckla egna talanger som skall ge laget dess själ tillsammans med Del Piero och i viss mån Buffon och Nedved.
Själva matchen hade jag nöjet att se och det blev ett starkt bevis för att Serie A är tillbaka och att Juventus är tillbaka. Man spelade smart och koncentrerat mot ett i mina ögon överskattat Real Madrid. Del Piero gjorde ett underbart mål och Amauri levererade igen. Försvaret var aldrig i fara förutom på slutet då spanjorerna forcerade i vanlig ordning. Just denna offensiva forcering är man bäst i världen på då man förmodligen har flest offensiva klasspelare i världen.
Detta var förhoppningsvis slutet på svackan som laget har haft och kanske kan Claudio Ranieri få pusta ut nu.
Internazionale vann pliktskyldigt mot Anathorsis Famagusta med 1-0. Man hade bollen mest hela tiden och skapade chanser för att vinna med större siffror än vad som faktiskt blev fallet. Jag tyckte man spelade bra och att man har tre av världens just nu bästa spelare i Cambiasso, Maicon och Ibrahimovic.
Inte måste trots att man vinner sina matcher lära sig att punktera dem för mot bättre motstånd är en 1-0-ledning alldeles för bräcklig inför sista tio minuterna då bättre motståndare än cyprioterna kan ge laget problem. Jag önskar också ett högre tempo hos laget då man möter sämre motstånd, annars tenderar spelet att bli alltför stillastående och långsamt, Inter får inte luras i fällen att spela just så. Ricardo Quaresma har det tufft och trots att han är en stor bollbegåvning går allting alldeles för sakta, han har också ett mentalt dilemma då han vill vara superstar men den positionen är redan upptagen av en viss Zlatan…
Fiorentina är ännu inte redo för att slåss med de allra bästa lagen i Europa. Det visade man i veckan då Bayern enkelt vann med 3-0. Laget är helt enkelt för svagt för att hävda sig allra högst upp. Dock är inte loppet kört då man fortfarande har alla chanser att gå vidare från gruppen vilket i sig naturligtvis inte är illa pinkat för projektet Fiorentina. Jag tycker trots att laget gjort det hyfsat att man kan kräva mer av vissa spelare såsom Vargas, Montolivo, Santana och Mutu. Risken denna säsong verkar vara att man inte är redo att slåss på två fronter och detta skulle kunna betyda att man inte kvalificerar sig för Europa nästa säsong, något som skulle vara en stor missräkning för klubben.
Mycket har sagts om Roma och Spalletti efter veckans debacle mot Chelsea. För att döma Roma och Spalletti så måste vi vara sakliga och realister. Laget har inte i närheten av lika starka ekonomiska resurser som Chelsea eller de andra toppklubbarna i Europa. Därför är heller inte laget lika bra. Luciano Spalletti räddade laget när han kom och han har gjort det bra med de resurserna han har haft till sitt förfogande. Utan att klaga.
Nu till det negativa och till matchen mot Chelsea. Tiden är förbi då italienska lag kan åka utomlands och spela 0-0. De andra lagen är för bra och våra försvar är inte längre lika oljade och skickliga som för ett par år sedan. Numera måste man ha ett eget spel framförallt offensivt så att laget får vila. Jag är medveten om att en bortamatch mot Chelsea är en av världens svåraste matcher, inget snack om saken. Men jag vill se hunger, vilja och lite jävlar anamma offensivt så att man inte bara lägger sig ner och dör.
Personligen kan jag börja tycka att det spelsystem som Spalletti har envisats med under sina år kanske behöver modifieras. Man kan inte lämna en ensam anfallare åt sitt öde utan yttrar som faktiskt finns där för att hjälpa till. Både i Inter och Chelsea har man en stor renodlad anfallare med rörliga offensiva yttrar jämte honom. Varför inte testa Baptista, Vucinic och Totti i denna trio? Är man för svaga offensivt blir man till slut för svaga defensivt. Spalletti måste finna en balans i spelet. Han måste ta bort en mittfältare för att skapa rum för nämnda trio. Jag hade spelat Perrotta, De Rossi och Aquilani.
Udinese överraskade i alla fall mig genom att vinna med 2-0 hemma mot Tottenham. Trots att Londonlaget haft det tufft ett tag så är man ett kvalitetslag med flera landslagsmän i truppen. Engelsmännens underpresterande är värt ett helt eget kapitel, men laget har enligt mig två stora problem. För det första har man bara en hyfsad anfallare och inget som helst grundspel. Det hela blir inte bättre av att spelare som Modric, Hutton, Pavluchenko och Bentley verkar vara en skugga av sina forna jag…
Udineses seger skickar också ett meddelande till resten av Europa att laget är att räkna med i år. Lagets största motståndare är dem själva då man ibland lämnar huvudet och viljan/passionen hemma istället för att fokusera på matchen. När man är i fas så kan man slå alla lag, man har all ingredienser som ett bra lag behöver. Man har en solid defensiv (trots skador på Zapata och Felipe) och ett mittfält med både hårt jobb (Isla) och kreativitet (Inler, D’agostino).
Längst fram har man alltså en landslagstrio i Pepe, Di Natale och Quagliarella, plus unga stjärnskott som Alex Sanchez. Vore intressant om klubben inte sålde av sina bästa spelare utan satsade på att vinna någonting. En satsning som kräver framgång i Europa för att finansieras. Forza Udinese!
I Holland spelade Milan mot Heerenveen. Man vann komfortabelt med 3-0 och segern var aldrig i fara, då det var klasskillnad mellan lagen. Det är många som menar att Milans kris är över och allt är guld och gröna skogar. För mig har laget mycket att bevisa innan jag nämner dem i samma mening som ligaseger (det gjorde jag visst nu ändå).
De matcher jag har sett så har laget spelat stereotypt, långsamt, stelt och utan fart och finess. Mot Sampdoria var domaren deras bästa vän tillsammans med en allt bättre Ronaldinho. Milan är en familj som vill vara mer än en fotbollsklubb och som tar hand om de sina, livet ut. Jag läste om denna filosofi i utmärkta magasinet Offside för ett tag sedan, blev grymt imponerad och tagen.
Trots detta så vill jag se ett bättre och hungrigare Milan. Abbiati är ingen världsmålvakt, Bonera är verkligen inte Milanmaterial. Offensivt så ställer jag högre krav på alla som ska bära Milan framåt, stjärnorna levererar inte spelmässigt i den grad jag vill se. Carlo Ancelotti är en av världens bästa tränare, inget snack. Men det är en skör linje mellan kontinuitet och dumdristighet. Kan han verkligen föra laget tillbaka till fornstora dagar, med det materialet han har? Gör karln det så skall jag ge honom allt beröm i världen.
Slutligen så skall vi uppmärksamma Sampdoria som tog en fin skalp genom sin vinst över Partizan Belgrad med 2-1. Alla som såg deras match mot Milan borta vet att det inte är någon fara med laget. Man är beroende av Cassano men det hade många andra lag också varit med ett sådant geni i truppen. Jag gillar Walter Mazzarri och framförallt president Garrone som alltid stöder kontinuitet och ger sin tränare fullt förtroende. Utan att fjäska eller spela något spel inför pressen.
Laget har hamnat i en tuff grupp och denna vinst var mycket nödvändig och viktig för lagets fortsatta Europacupspel. Att man sedan spelar en trebackslinje som namnmässigt inte någon känner till och ändå gör det så bra är mycket imponerande. Jag är förtjust i argentinaren Bottinelli längst bak men kanske främst av lagets totala hängivenhet och ödmjukhet som man visar upp. Inga sura miner eller drama efter en tung period. Man sticker till balkan och plockar tre poäng mot ett klasslag. Det är vad som kallas karaktär.
