Italien i Europa: Kung Alessandro visar vägen
En otroligt händelserik Europacupspelsvecka har just avslutats och själv sitter man här med blandade känslor och tankar, positiva som negativa.
För alla som tycker att fotboll är förutsägbart kan veckans händelser fungera som motbevis, sporten är allt bra fantastisk och efter veckans resultat och prestationer så vet man inte riktigt vad man skall dra för slutsatser. En tänker jag emellertid göra direkt. Från och med nu har jag insett Alessandro Del Piero storhet.
Jag tänker dock inte börja med Juventus match utan på Cypern och Internazionales kamp mot trilskandes cyprioter. Givetvis skall man begära tre poäng av Inter, kanske skall man till och med kunna begära att laget spelar bra och har ett tydligt och bra offensivt spel, med tanke på vilket material man har till sitt förfogande.
3-3-resultatet var inte rättvist och alla som såg matchen kunde se hur nonchalanta Interspelare gav bort segern. Cyprioterna är inget dåligt lag och skall respekteras, men det var snarare än fråga om Inters bristande skärpa i situationer än Famagusta spelarnas briljans.
Jag vet inte om man skall vara orolig för Inter och Mourinho. De spelar inte speciellt bra, har interna stridigheter, vinner inte alltid och har inte hittat sin optimala startuppställning. Trots dessa faktorer så är jag inte så betänksam som man kanske borde vara, en slags inbäddad tro på att Jose Mourinho har en tanke med allt han gör och att allt går som det skall enligt hans plan. Klockan tickar och Inter måste snart börja prestera det som man kan begära av dem, annars kommer spelarförändringar ske i januari, det är jag övertygad om.
Udinese tar stora kliv i sin utveckling mot att bli ett etablerat storlag i Europa. Det som tidigare har kännetecknat klubben har varit ojämnhet där det stundtals spelat med stor briljans bara för att sedan dippa och spela uselt.
Ni som minns deras senaste Europacupspel för två år sedan kom också ihåg att laget varken hade truppen eller kvalitén att kunna slåss på två fronter, i ligan och i Europa.
Nu har man precis vunnit borta mot CSKA Moskva i 100 minusgrader, lagets andra raka seger (den första hemma mot Tottenham) medan man på hemmaplan leder ligan…
Det som Udinese har förändrat är klubbens image. Tidigare sålde man spelare så fort de var utvecklade från talanger till stjärnor (Pizarro, Iaquinta, Muntari m.fl.). Nu har spelare som Di Natale och Inler gått ut och sagt att fokus ligger på Udineses ambitioner och framgångar.
Klubben har alla förutsättningar att i alla fall etablera sig som ett topp-sex-lag i ligan varje år. Man har en bra ekonomi, bra organisation med scouting som en viktig del, en bra tränare och en bra trupp. Arenan är undermålig och behöver göras om , men detta kan sägas om de flesta arenorna i Italien. Jag är grymt imponerad av laget, som har något stort på gång.
Till alla Milansupportrar som andas tillförsikt och framåtanda efter de senaste veckornas framgång i resultat väg så kan jag bara säga att jag inte är imponerad. Okej, man har vunnit viktiga matcher utan att spela bra, det är ett tecken på storhet. Men oj vad långsamt det går och oj vilka brister laget har både offensivt och defensivt.
Laget vann hemma mot Braga med 1-0 efter ett drömmål av Ronaldinho. Och efter de bilder och rapporter jag har fått så är det samma problem som laget har haft under hela hösten, man trampar boll, spelar sidled och har dålig spets och skärpa.
Det Milan jag vill se skall spela en modern offensiv fotboll med en backlinje som klarar av att stå upp trots att man är offensivt lagda. Spelare som Senderos får mig att vilja dö, hur i hela helskotta kan han få spela i Milan, en kille som Arsenal gav bort efter missar i hästväg, han är ej värdig…
Allt är inte dåligt, laget har bra spelare när alla är friska och kan Ronaldinho hitta tillbaka till sig själv igen (inte det där falska leendet) och tillsammans med Kaka kanske föra klubben till den stjärnglans som borde sväva runt klubben. Att spela för Milan är en ära och med detta kommer ansvar att prestera väldigt mycket på ett vackert sätt, det är i alla fall vad jag vill tro.
Fiorentina visade alla i Europa att med Adrian Mutu och en pånyttfödd Alberto Gilardino så är man ett lag för slutspelet i Champions League. Matchen mot tyska storlaget Bayern München var lägga italienarnas och laget hade efter sitt ledningsmål flera chanser att avgöra kampen. Men tar man inte chansen blir man straffad och tyvärr blev så även fallet för Fiorentina.
Det jag tycker laget saknar är naturligtvis en bredare trupp som kan klara av Mutu-Gilardinos frånvaro även om detta kanske är väl svårt. Det offensiva mittfältet med Montolivo i spetsen är intressant men om Corvino kunde köpa en till offensiv klasspelare till den lagdelen så hade lagets chanser att prestera resultat i Europa ökat markant. Men som tidigare sagt, laget är inte färdigt och det är man skall inte ha för höga krav redan, även om man hoppas att laget skall ta sig vidare från gruppen.
I Rom hände något som jag aldrig trodde skulle hända. Roma vann hemma mot amskinen Chelsea med 3-0. Det var inte bara resultatet som var häpnadsväckande. Matteo Brighi tvåfotsdribblade, Vucinic var effektiv och försvaret höll ihop. Laget spelade så smart som jag hade hoppats av det jag såg av matchen, man flyttade fram sina positioner jämfört med senast men de största skillnaderna var naturligtvis att man gjorde ledningsmålet och att man mentalt ville vinna.
Jag har alltid tycket att lag från Italien spelar som bäst och presterar bäst när man är som mest pressade och som mest ifrågasatta. Okej, Roma spelade inte bländande och Chelsea hade mest boll men det var inte tur som gjorde att man vann, man ville vinna mer än motståndaren. Roma måste förstå att man visst kan vara med och slåss i toppen av Europa, det sitter i huvudet då man har klasspelare överallt. Detta resultat gör mig glad ända in i hjärtat då man slog ett av de fulaste lagen på planeten, allt vad den klubben står för är så långt ifrån en professionell, ren och rättvis idrott som man kan komma. Tack Roma!
Real Madrid-Alesandro Del Piero 0-2. Vissa spelare är mer än spelare. De är symboler. Ledare. Kanske till och med gudar. Hade jag varit Juventusfan hade jag tackat min lyckliga stjärna att Juventus bygger sitt lag kring en spelare som Del Piero.
Det finns mycket skit i den moderna fotbollen. Oärliga, dumma, kvinnoförnedrande, giriga och egoistiska både spelare och ledare som bara spelar för sitt eget ego och sin girighet. Men då och då kliver andra typer av spelare fram. De som alltid har varit och alltid kommer att vara anledningen till att jag älskar fotboll. De står för det fina inom sporten.
Alessandro Del Piero och hans kumpaner lät real Madrid kladda på bollen hela matchen men när tillfälle gavs så var han så effektiv och så stor att Barack Obama hade fått mindervärdeskomplex. Nu har han ensam tagit laget ur svackan och han är en stor spelare och person. Jag älskar dig Alessandro!
