11^ Vacker fotboll på menyn
Ytterligare en omgång är spelad i Serie A och den bjöd på ett skifte i ligatoppen, några vackra frisparkar samt ett ännu vackrare självmål.
Så har då en i raden av alla Serie A-helger passerat och övergått i måndag morgon. En ny vecka börjar så smått komma igång, vi vaknar till liv för en ny dag och en rad uppgifter väntar på att göras. Med oss från den gångna helgen, när det gäller Serie A, har vi som vanligt en rad intressanta saker att minnas och reflektera kring. En del av dem dyker upp här i omgångskrönikan.
Min tanke när jag bänkade mig framför Bologna-Roma i lördags kväll var att fokusera den här krönikan på bottenstriden i stället för att riktiga strålkastarljuset mot den redan sedan tidigare så exponerade toppstriden. Men efter en titt i tabellen nyss går det förstås inte att låta bli att nämna toppskiktet i mer än ett par rader.
Årets Serie A är nämligen sanslöst jämn i toppen så här långt. Efter elva spelade omgångar ligger hela åtta lag inom fyra poäng längst upp i tabellen. Inter övertog serieledningen från ett chansmissande Milan igår och är en poäng före Rossoneri. Napoli fortsätter att övertyga och visade att förlusten mot Milan bara verkar vara en engångsföreteelse. 2-0 mot Sampdoria i Neapel innebär att Maradonas gamla gäng också bara är en pinne bakom Inter.
På en sjätteplats hittar vi Juventus som är veckans lag i den italienska fotbollen. Den minst sagt imponerande segern på Bernabeu mot Real Madrid följdes upp av en 2-0-vinst mot Chievo i Verona igår. Återigen visade Del Piero att han är tillbaka i gammalt gott slag och skruvade på nytt in en magnifik frispark. Den gamle kan onekligen än och fortsätter han på den inslagna vägen har Juventus ett ess i rockärmen framöver. Ranieris mannar kommer att vara med där uppe, men jag tror inte att de har en trupp bred nog för att utmana om guldet i 38 omgångar.
Stå för riktiga bragdmatcher som de mot Real Madrid kommer Juventus att kunna mäkta med även längre fram under säsongens gång men jag tror inte materialet räcker för att utmana Milan och Inter om titeln. Det blir de två Milanolagen som gör upp om scudetton, det vågar jag lova redan nu.
Ett annat lag som likt Juventus har ryckt upp sig är Fiorentina. Seger i Florens mot Atalanta (2-1) igår och är på åttonde plats i tabellen. Inte imponerande placeringsmässigt men betänk att endast fyra poäng skiljer upp till Inter. Jämnt som sagt och upplagt för en intressant fortsättning.
Tittar vi längre ner i tabellen - något som alltså var tanken - hittar vi på sedvanligt manér ett koppel med lag som troligtvis inte kommer kunna känna sig säkra på nytt Serie A-kontrakt förrän långt fram i vår. Catania, Palermo och Atalanta bör dock inte behöva bekymra sig över en eventuellt utebliven Serie A-existens. Inte heller Sampdoria egentligen men bara två segrar och tio poäng hittills imponerar föga. Annars ser jag Siena, Torino, Reggina, Chievo, Cagliari, Bologna och i viss mån även Lecce som avstigningskandidater. Det är också en av tjusningarna med Serie A, att även bottenstriden har en tendens till att vara oerhört jämn och dramatisk.
Att de ovan nämnda placerar sig så långt ner i tabellen höjer man knappast på ögonbrynen över. Men det finns ett lag som vid en titt på tabellen får en att reagera: Roma.
Vad gör en anrik klubb med spelare som Totti och De Rossi där nere?
Visst, säsongen är lång och Romlaget har dessutom en match mindre spelad. En seger skulle för dem upp på elva poäng och innebära att det skulle vara fyra poäng i stället för en ner till strecket. Men det går ändå inte att komma bort från det faktumet att Roma av 30 möjliga poäng har tagit ynka åtta. Laget har nästintill snittat två insläppta per match och säsongen är redan mer eller mindre körd.
. . . . .
I Roma såg jag före ligastarten ett lag som hade potential för att slåss där uppe. Kanske inte utmana om ligatiteln in i det sista men åtminstone vara en given kandidat till Champions League-platserna. Men hör och häpna, laget har nu 14 poäng upp till värsta rivalen (det måste svida något fruktansvärt) Lazio på Champions League-plats.
När jag satt där i min ensamhet (ack så skönt att vara själv någon gång ibland) i lördags fanns det tid för att fundera. Jag försökte hitta anledningar till att Roma har gått så uselt hittills men fann inga konkreta. Ni som har sett dem mer än undertecknad under hösten kanske kan peka på felen - själv kunde jag det inte på rak arm.
En titt på framförallt centrallinjen visar tvärtom att det finns mycket kvalité i detta Roma. Doni, Mexes/Juan, De Rossi/Pizarro (Aquilani), Totti/Vucinic är långt ifrån dåliga spelare. Dessutom finns spelare som Panucci och Perrotta som alltid gör sitt jobb.
Den här gången föll man på ett självmål signerat en högerback som anser sig stå över laget och vara given i elvan. Kanske läge för lite självinsiktsterapi där?
Men hursomhelst, Roma besitter åtminstone på pappret en tämligen slagkraftig trupp och en klättring uppåt bör kunna inledas inom en inte allt för avlägsen framtid. Det ska bli intressant att se hur Spalletti tacklar motgångarna och om hans nya 4-4-2 med diamant faller spelarna väl i smaken.
. . . . .
Inter avgjorde sent igen - på ett sätt som mästarlag brukar göra. Det bär emot som rödsvart att säga det, men det kan vara mästarstämpel på det.
En hyllning till den alltid lika påpasslige Cruz är också på sin plats. Denne argentinare hade enligt min mening platsat i de flesta andra Serie A-lag och det är imponerande att se hur han ständigt levererar när han väl erbjuds speltid.
. . . . .
Mihajlovic tränarkarriär ska bli intressant att följa. Han hade som synes turen med sig i sin debut som Bolognatränare då Cicinho var generös nog att nicka in 1-1 i egen bur i slutminuterna. Frågan är om turen kommer att fortsätta eller om Mihajlovic coachar i Serie B nästa säsong.
. . . . .
Man kan tala om det fula respektive vackra spelet. I Italien lyfter man ofta fram det vackra, estetiska och eleganta. Inte så konstigt det med tanke på att spelare som "Nacka" Skoglund, Maradona, Boban och Zidane, för att nämna några, har huserat i Serie A under 90-talet.
Det vackra spelet bjuds vi fortfarande på även om dagens fotbollsvärld har blivit allt mer cynisk och resultatinriktad. Med en spelare som Del Piero finns en viss garanti för att det vackra spelet ska leva vidare. Den renässans "Alex" upplever just nu innebär att vi fotbollstittare vecka efter vecka bjuds på ett helt smörgårdsbord i form av formidabla frisparkar, briljanta framspelningar och en bollbehandling sänd från Gud.
Måste erkänna att jag aldrig varit någon favorit av honom (kanske naturligt som Milansupporter i och för sig), men det går inte att låta bli att imponeras nu. Skönt är det dessutom när en "gubbe" som Del Piero kliver fram och visar alla åldersfixerade hobbysupportrar att man inte behöver vara 22 år, bära flashiga guldkedjor och glida runt som en kung i stan för att återupprätthålla stjärnstatusen. Respekt utan tvekan.
. . . . .
På tal om vackert, hur snygga är inte Romas dräkter? Minns att jag har påpekat det förut här men kan inte låta bli. Deras hemmaställ är en fröjd för ögat och bortastället de spelade i mot Bologna i lördags var magnifikt. Så vackert, så läckert! Nu hjälper det förvisso föga laget i tabellen, men något positivt kan de ju glädja sig åt. Att vara snyggast behöver inte vara så tokigt det alla gånger, tvärtom.
Hellre vacker och dålig än både dålig och ful, typ...
. . . . .
Någon mer än jag som tänkte på Lima, ni vet den gamle Romabrassen som drog till Ryssland en vända på karriärens höst, i lördags? När Doni fick smällen i huvudet av Di Vaio fick han ju bära en sån där nätmössa som Lima iklädde sig för ett antal säsonger sedan. Inte snyggast (för att hålla oss kvar vid dagens tema) det direkt men lite småcoolt såg det ut.
. . . . .
Börjar bli dags att runda av. Men innan vi sätter punkt för den elfte omgångskrönikan den här säsongen ska vi plocka fram några utmärkelser.
Omgångens mål: Mauro Zárate, Lazio (mot Siena)
Del Piero har hyllats friskt av mig här ovan och kunde mycket väl ha fått den här utmärkelsen också. Hans frispark mot Chievo snuddar vid Zárates balja mot Siena men argentinaren drar det längsta strået till slut. En fantastisk frispark med vänsterfoten från ganska långt håll upp i krysset bidrog till Lazios säkra 3-0-seger hemma på Olimpico. Zárate har hittills varit en succé och kommer säkerligen att vara ett av utropstecknen när den här säsongen summeras framöver.
Omgångens spelare: Diego Milito, Genoa
Milito fortsätter att göra fansen nöjda i Genoa. Hittills har det blivit nio mål för den rutinerade argentinaren - varav tre av dem kom i söndagens segermatch (4-0) mot Reggina. Förutom målen imponerar Miito oerhört på mig även i själva spelet. Han betyder så mycket mer än bara en stor målproduktion för sitt Genoa och lovorden ska ösas över honom så länge han fortsätter så här.
Omgångens Martin Dahlin: Cicinho, Roma
En nyinstiftad utmärkelse som kanske bara finns med en vecka här. Nu ska man egentligen inte sparka på de som redan ligger ner - men jag kan inte låta bli. Cicinho har efter försäsongens kalabalik faktiskt fått förtroendet i Roma och spelat till sig en högerbacksplats. Men vad gör han då? Jo, sänker sitt eget lag med en perfekt språngnick som språngnickarnas okrönte konung Dahlin själv hade varit mycket nöjd med. Självmål är ofta vackra och det här var verkligen inget undantag. Pang sa det bakom Serie A-debutanten Arthur och så var tre poäng helt plötsligt förvandlade till en. Kanske kände sig till och med Cicinho själv lite mindre given i startelvan efter det målet...
