Italien i Europa: Tårar i Florens och glädje i Transylvanien
Det har varit en känslosam vecka för de italienska lagen i Europa. Drömmar har spruckit på vissa håll, medan andra har börjat att drömma igen.
Det är tufft att spela både ute i Europa och i ligan, trupperna behöver vara breda och klara av skador på nyckelspelare. Ofta hör bra spel i Europa ihop med bra spel i ligan, även om det givetvis finns undantag (Milan). I år står de italienska lagen bättre rustade än på länge, skillnaden är att även de andra lagen runt om i Europa också satsar hårt, vilket gör att spelet på kontinenten aldrig har varit svårare.
Sampdoria imponerar på mig. Laget innehåller en känslomaskin i Antonio Cassano, vilket betyder att inget lag i världen går säkert när han kanaliserar känslorna till positivt spel på planen. Genualaget spelade 1-1 hemma mot Stuttgart och detta får ses som en bra merit då man tidigare i Uefacupen gjort det bra mot svårt motstånd.
Annars är det anmärkningsvärt att tyska ligan som egentligen har alla ingredienser för att ha en liga i världsklass inte levererar som den borde. Man har pengar, publik, sponsorer och ett stort intresse för fotboll i landet. Kanske handlar det om ett såkallat moment 22 då ligan behöver fler stjärnor men stjärnor vill inte gå dit just för bristen av stjärnglans.
Nåväl, Sampdoria har alla möjligheter i världen att gå vidare från gruppen då man i nästa match möter Standard Liège borta och sedan Sevilla hemma. Jag tycker att man borde klara av att avancera och med en så pass smart taktiker som Walter Mazzarri på bänken så säljer man sig aldrig, inte mot någon motståndare. Skall man besegra Sampdoria krävs det en bra prestation.
I Transylvanien bevisade Roma att de senaste matcherna inte var en tillfällighet och man tog dessutom en gruvlig revansch på Cluj som ju besegrade Roma på Olimpico. Slitvargen Brighi går en ny vår tillmötes då han helt plötsligt har gått ifrån en hyfsad talang i något kölag i Serie A till att bli ordinarie i Champions League. Jag tror att den pondus, vilja och passion som Brighi bidrar med ej skall underskattas i ett ibland lojt Roma.
Roma behöver ”bara” ta en poäng i mötet mot Bordeaux för att gå vidare till åttondelsfinalerna, detta klarar man med sin nyfunna form. Francesco Totti skall alltid nämnas när man pratar om Roma, och som vanligt är han bra när laget är bra, orkar han hela säsongen så kan faktiskt laget blanda sig i striden om både ligan och Champions League. Dock så vill jag se en bra jämn form över en lång tid hos Roma för att bli övertygad om dess storhet, laget har en ful förmåga att spela väldigt ojämnt, vilket inte kännetecknar ett mästarlag.
Juventus är tillbaka. Man tog den poäng som behövdes i Ryssland mot Zenith i en grymt underhållande match. Ryssarna spelar verkligen en offensiv sorts totalfotboll där man anser att anfall är bästa försvar. Men som så många andra naiva och orutinerade lag i Europa så blir man straffade mot äldre och mer cyniska lag som väntar på sin chans och hugger till. Juventus är just ett sådant lag trots att spelar kvalitén kommer att bli bättre ju längre fram klubben kommer i sitt nya projekt.
Jag är en stor beundrare av Claudio Ranieri, mest för att han verkar vara en sympatisk, kunnig och korrekt herre som inte sysslar med divalater eller självcentrering som livsändamål. Han har förtjänat detta avancemang och jag ser ett klubben under honom mår bra, liksom spelarna som har givit honom sitt förtroende. Skall också bli intressant att under säsongen se hur bra Albin Ekdal verkligen är, kan han i framtiden ta över efter sidleds-Danne i landslaget mån tro?
I onsdags skulle jag för en gång skull inte vilja hetat Jose Mourinho. Inter har stora problem i sitt anfallsspel och detta skapar oro och osäkerhet i hela laget. Att förlora hemma mot Panathinaikos är inte okej. Detta är inte för att underskatta grekerna som i och för sig kämpade och slet bäst de kunde, utan för att Inter med det laget man har skall spela bättre och vinna tryggare än vad som har varit fallet denna säsong.
Mitt favorit hackkyckling Quaresma var lika dålig som vanligt och dessutom hade Mourinho väckt upp Figo till liv och hoppades på ett snabbt och smart anfallsspel. Tjena. Dessa två herrar trampar så mycket boll att det är löjligt. Försvaret med Walter Samuel och Ivan Cordoba när dessa är friska är ett av världens bästa, men framåt måste det gå snabbare och fler än Zlatan måste hjälpa till. Det som varje lag som lyckats mot Inter gör är att de skär av Zlatan så att han får ligga ensam på topp samt att de drar ner på tempot, ”Ibra” som står stilla på topp utan understöd i form av löpande yttrar är en lätt motståndare för Champions League försvarare.
Något måste hända i Inter då man nu har haft tid att spela in sig med nya tränare och spelare. Jag har inbillat mig att Mourinho vet precis vad han gör och att allt har ingått i en stor plan som han har. Nu är jag inte lika säker längre. Kanske behövs en offensiv innermittfältare typ Diego i Werder Bremen, eller så behövs det bara löpvilja och att flera spelare underordnar sig laget och sätter detta främst. Jag är övertygad om att Mourinho har svaren, har han inte det så kan en viss Mancini få ett samtal lagom till jul…
Det finns ingen spelare i världen som Filippo Inzaghi, Inte någonstans. Han må vara osympatisk, egocentrisk, osynlig, ha dålig teknik och kan knappt skjuta. Men ändå är det han som avgör alla viktiga matcher. Många anfallare i världen gör många mål. Men det är skillnad på mål och mål. Omsätt Inzaghis mål till titlar och poäng och ni kan räkna ut resultatet. Nu hade till och med jag räknat ut honom denna säsong då han sett ointresserad och seg ut, men så slår han till och skickar vidare Milan till nästa omgång i turneringen. Vilken kille.
Milan ställde upp med ett reservbetonat lag i Portsmouth och detta visade sig vara kostsamt då man ett tag låg under med 2-0, då trodde nog många på förlust. Men denna säsong lyckas man kravla sig tillbaka nästan varje gång man hamnar i underläge. Spelet imponerar verkligen inte och främst är jag bekymrad över Kaka som verkar längta bort.
Milan måste verkligen börja spela en bättre fotboll om man skallöverleva hela säsongen, flera i laget går på halvfart och att generationsväxlingar tar tid är klubben ett bevis på. Nu är man ändå med både i ligan och i Uefacupen men jag kräver mer. Milan är ett av världens största lag genom tiderna och då skall man kunna begära mer. Att sedan en sådan genomusel spelare som Senderos får bära klubbens tröja är ett hån som måste få Van Basten och kompani att vilja spy.
Vackra underbara Florens får klara sig utan Champions League i vår, och kanske också nästa säsong. Jag vill inte måla fan på väggen men med detta uttåg ur Champions League och ett allt jämnare Serie A så måste verkligen Fiorentina spela upp sig om man skall nå en fjärdeplats.
I årets turnering så har Fiorentina haft samma problem som Zenith, man har skapat chanser, bjudit på fin fotboll och spelat bra. Men ändå har man tappat poäng och förlorat. Samma sak skedde i tisdags då jag ett tag bara satt och skrek framför TV-apparaten i ren förtvivlan. Bolljäveln ville inte in, och som ett brev på posten passade Montolivo fel och Benzema (hur bra som helst) tog vara på chansen. Det finns egentligen inga ursäkter eller förklaringar som hjälper i det här läget, man måste sätta sina chanser.
Årets Fiorentina är heller inte som lag helt färdigt och jag tänker på spelare som Santana, Zauri, Monolivo, Dainelli och Kröldrup som alla är spelare som måste prestera mer än vad de verkar klara av. Riccardo Montolivo är en stor talang, men nu är det upp till bevis, konsistent bra spel på en hög nivå likt den nivå som succé brassen Felipe Melo har visat upp. Vilken spelare, och hatten av till Corvino och scoutingen av honom. Jag känner verkligen för Fiorentina och hoppas att laget är med igen nästa år, och att man då har lärt sig av de hårda läxorna man genomlidit. Fotbollen är inte alltid rättvis.
PS: Vad är likheten mellan Ashley Cole och Paulo Maldini? Det finns ingen… Tolka det som ni vill.
