Sundberg summerar: CL-lottningen
Bollarna har talat. Och det är inte Becks ”golden balls” den här gången. ”Italien vs. England!”, tjöt dem och lämnade oss med tre nervpirrande åttondelsfinaler i Champions League. Italien vs. England. Ödet är inte full på julöl, uppenbarligen.
I fjol fick de italienska lagen sig en riktig pungspark i Champions League – Roma, Inter och Milan åkte alla ut mot brittiskt motstånd. Nytt år. Ny dans. Det kan bli stabbigt, vackert eller ge blåmärken på tårna, men vilken svängom det lär bli! Det kan bli den sista dansen för tre lag från Italien eller från England. Ödet leker nog nyktert med den tanken.
Törnrosa som vaknade & New Kids On The Block
Roma-Arsenal. Roma har sussat som Törnrosa på sömntabbletter stora delar av säsongen, och varit något av en besk besvikelse. Arsenal med sina ungtuppar à la ”New Kids On The Block” försöker hålla drömmen vid liv och haka på i tabelltoppen i Premier League.
Roma har trots allt genomgått en positiv förändring och bytt spelsystem. Framför allt prioriteras defensiv balans, rörlighet och uppoffring – nödvändiga ingredienser för att nå framgång. Den stekheta Törnrosa (om än något ”biffigare” än tidigare) har vaknat. Arsenals form luktar fisk, men deras kapacitet är välkänd. Med ett one touch-passningsspel precist som en laser och med ett hisnande tempo i spelvändningarna, vill man som motståndare helst kasta ut kvicksand lite varstans – för att få stopp på dem.
Roma och Arsenal är i grunden offensiva lag, som båda har någonting gäckande gemensamt: man har halkat dit på oerfarenhet och försvarsslarv vid flera tillfällen. Det kan bli en häftig Bounce-dans av det här, men både Wenger och Spalletti vet att sköndans inte alltid räcker. Bounce-dans med balans? Jo, det är nödvändigt som
nitar i en punkares jacka – alltså en del av det hela – och i fotboll behöver man balans, åtminstone om man vill vinna titlar.
Back to blue
Juventus-Chelsea. Back to blue för Ranieri. Tillbaka till Chelsea. Ranieri ställs mot sin förre arbetsgivare, vilken gav honom sparken. Är inte det här tändvätska nog för motivationen så vet jag inte. Chelsea ångar på i den engelska ligan med Scolari i spetsen medan Juventus förföljer Inter likt en blodhund i Serie A.
Tår kommer att trampas på, märk mina ord. Juventus och Chelsea är lite som att åka buss (du vet var du hamnar). En gång när jag och mina vänner skulle åka från en studenttillställning så körde en buss på taxibilen, som vi befann oss i, men det är en annan historia. Juventus och Chelsea har en åtråvärd stabilitet och ett jävlaranamma, som man ibland vill sno åt sig och lägga i bakfickorna.
När dessa två köttiga kolosser möts så lär det smällas på mitten, det lär bli en del frisparkslägen (varning för: Del Piero, Deco & Lampard) och framförallt lär det visa sig om Juventus redan är redo att utmana de allra största om CL-titeln. Ranieri tycks alltid gå runt i bajsbrunt slask om man lyssnar på en del supportrar, men slår han ut Chelsea här så förtjänar han cred. R för Ranieri. R för revansch?
O Fortuna & Mourinhos Inter
Inter-Manchester United. I fjol vann både Inter och United ligan i Italien respektive England. Nu är de tom. bättre rustade än i fjol, ser överjävligt farliga ut och andas framgång. En ska bort.
”Vana salus, semper dissolubilis.” Välmående är fåfänga och bleknar alltid till ingenting. Jag tänkte på Mourinho och Inter när jag läste och lyssnade på sångversionen av ”O Fortuna”. Den finns med som bakgrundsmusik i en miljon krigsfilmer, mer eller mindre.
Mourinho vill ha motiverade spelare som tar ansvar. Inter slarvade och kom 2:a i en relativt lätt grupp. En Schäffer-gläfsande Mourinho måtte ha gett ifrån sig minst 5 dl saliv i omklädningsrummet efter förlusten mot Werder Bremen. Nu är det vinna eller försvinna.
Ibracadabra? Zlatan lär behöva sin magi mot försvarsmonstren Ferdinand och Vidic. Folk brukar snacka om att Zlatan inte levererar i stora matcher, vilket är både rätt och fel. Zlatan levererar i Serie A, oavsett motstånd. I Champions har han mer att bevisa – fast han måste få rätt hjälp och inte bli för isolerad. Ensam kan vara stark. Men aldrig starkast.
Innermittfältet i Inter består främst av grovjobbare och löpstarka spelare. Huvudtanken är att mala ner sina motståndare; trötta ut dem och hetsa dem till misstag för att därefter få utrymme till kontringar. Räcker det till mot Uniteds dynamiska mittfält? Behöver man en mer konstnärlig kreatör eller inte?
Ytterbackarna får ett stort ansvar inför kommande drabbning, då de dels måste ta offensiva löpningar och dels hålla koll på Uniteds livsfarliga kantspelare. När Milan mötte United på San Siro senast lagen drabbade samman så var Gattuso som ett par handklovar på Ronaldo. Samtidigt fyllde Oddo på som om Adriana Lima stod och väntade på honom. Kanske någon får punktmarkera Ronaldo? Visst, United består av fler stjärnor än Ronaldo såsom Scholes, Giggs, Rooney m fl, men Ronaldo är ändå skräckfigurernas Freddy Krueger i det här sällskapet.
Välmående i Champions League är livsfarligt, för i den här turneringen ska man svettas, lida och kämpa
ända in i slutet – först då kan man stå där med konfetti i håret.
