17^ Alla ögon på Milano
Stans blå halva fick ofrivilliga svordomar mot sig på lördagen och de röda kusinerna placerade sig i mitten av jorden för några timmar dagen efter.
Det skulle bli slutet på depressionen för någon av dem. I värsta fall kunde båda vandra hem tillfälligt lindrade i själen. Nu var det bara värdarna som gjorde det. Milan blev klassiska, oemotståndliga Milan igen. Det var overkligt. Ka-Pa-Ro gjorde skäl för hypen. Milan var Europas bästa lag under ett par timmar. Pirlo hade kunnat rulla smörpass genom en klunga bowlingkäglor utan att välta en enda.
Udinese gjorde sitt sämsta för att paja partajet. Domizzi och Sala har under alla sina år varit dugliga försvarare i dugliga klubbar. Det här var kvällen då allt förtroende rann ut med avloppsvattnet. Pato lurade Domizzi med en dagisfint innan han gjorde första och stackars Sala var inte på rätt planet en enda gång under hela kvällen.
Det är inte bara militären som kan banta försvaret, även ett fotbollslag kan göra det. Marino hade inte mycket kompetens i sitt lag med sig till Milano. Omöjligt att säga på förhand, omöjligt att missa i efterhand. Vissa av dem skulle till och med behöva banta rent bokstavligt, om man vill slå låga slag.
"Va e det här för match?!" som en inte helt okänd kommentator borde ha sagt.
:::: :::: ::::
Beckham presenterades med typiskt övertådig svulst. Var det han som var motivationen hos de rödsvarta? Inte ens de kan ha gått opåverkade från allt tjo och tjim. Stackars grabben sitter och fryser, ge honom en jacka.
Det var många smakorgan i många bakdelar den kvällen.
:::: :::: ::::
Att låta Maicon galant lyfta in ett segermål efter en offside som borde ha synts från MIR känns som ett onödigt invecklat sätt att skaffa sig extra julledighet. Oavsett anledning är det en offside man inte kan bortförklara på något sätt. Det fanns inte ens några försvarare att hålla reda på. För allas lättnad bör vi se det som ett ärligt misstag. Sånt händer ju faktiskt, även i Italia. Självparodisk lyteskomik.
En sak som är säker är i alla fall att oavsett matchbild, oavsett motstånd, oavsett domare vinner Inter alltid. Alltid. Utom mot Panathinaikos.
Det mest intressanta under lördagens batalj var Mourinhos reaktion. Var det ett genant personligt läckage eller var hans reaktion lika utstuderad som allt annat han gör? Inte kan väl vintermästartiteln betyda så mycket?
:::: :::: ::::
Vad som ingår i uttrycket "attraktiv fotboll" varierar naturligtvis. Jag tror ändå inte någon kan påstå att det är trist att se Lazio spela. När Lazio spelar vet man aldrig vad man får, mer än att man vet att det kommer hända något utöver det vanliga. Precis som med Udinese.
Det gamla klassiska om att det ultimata anfallsparet består av en teknisk seconda punta och en kraftpulla prima punta gäller inte i Lazio. Pandev, Zarate, Rocchi och Foggia tillhör de mest extrema av de förstnämnda, så nog blir det lira av när de är i farten. Matchen mellan gamle och nye Miccoli vanns av ingen. Zarates lag vann, knappast han själv att döma av attityden.
:::: :::: ::::
Montolivo börjar gnaga sig in i det finrum alla var överens om att han skulle höra hemma i. Snart är han igenom. Det hjälper ju att pressa in stänkare invid stolparna varannan vecka. Äntligen går han från ineffektiv alibispelare till en som gör skillnad. Det är skillnaden. Skillnaden mellan Sampdoria och Fiorentina var att de lila betedde sig aningen mindre som vissa svenska skidskyttar när det gällde. Montolivo sköt fullt, Stankevicius får straffrundor.
:::: :::: ::::
Floccari visade inga som helst tecken på att kunna bli något för serie A när han värvades av Messina. Det var fel. Helt fel. I Atalanta är han en framstående och vital del av ett ofta underskattat lag. Han besvärade hela Juveförsvaret på egen hand. Mellberg som bedöms med brittiska mått av domarna, Chiellini och spelade i grusskor och Jesus Legrottaglie hade mer bestyr än de planerat för. Allt tack vare Floccari.
Hans partner Doni gjorde inte mycket för att hjälpa till. En kapten ska väl leda sitt lag i svåra tider? Tydligen var det viktigare att gnälla på domare och motståndare. Del Neri gjorde sitt och den furiösa satsningen efter paus kunde funkat om man orkat hålla i den längre. Och om kaptenen haft bättre karaktär.
Doni måste för övrigt räknas in i den fina skaran av bandiere som finns i serie A. Visst, han har varit på utflykter, men precis som i fallet Lucarelli måste man ha lägre krav i mindre klubbar då det är emot människan natur att inte sträva framåt. Bara Le Tissier stod emot. Han borde avgudas av fler för det.
Sekten satt under natten till söndagen i möte i en hemlig grotta för att skapa en plan för att hålla liv i ligan även in i 2009. Man bestämde sig för att låta Maicons mål utjämnas om tillfälle fanns. Det fanns. Marchionni fanns. För det är väl så det funkar?
Två frågor återstår att få besvarade efter Atalanta-Juve:
- Vilken line drog Ranieri för att sätta bänken i garv?
- Vad sa Del Piero och Vieri när de skapade nostalgiska rysningar tillsammans efter matchen?
:::: :::: ::::
Cicinho pajade en offsidefälla till, om någon missat det.
:::: :::: ::::
Hur stabilt sitter Marino? Det ser onekligen mörkt ut på hans bänk.
:::: :::: ::::
Veckans match: Milan-Udinese, naturligtvis.
Veckans hjälte: Dzemaili, viljestarkt förarbete till Rosina stolpskott och Bianchis öppna kasse på returen.
Veckans mål: Kakás 2-0, utsökt utsida av Pato. Som Meghnis. [Länk]
Veckans besvikelse: Espositos avslut i insidan av ribbkrysset som sedan studsade längs linjen och till inspark!
Veckans domslut: Bianco ramlade på bollen och låste den under hakan framför egen kasse. Hand?
Veckans vinnare: Milan. Allt är glömt.
Veckans losers: Siena. Så nära, så svidande.
:::: :::: ::::
Kanal9 hade den goda smaken att utnyttja sina rättigheter den här helgen. Två matcher på två dagar. Fast den med Ibra räknas nog inte, den är ju bara en fördold reklamspott. Det finns mycket att säga om deras sändningar, och det sägs mycket i deras sändningar. Martin Åslund förefaller uppriktigt intresserad och har snödrivor av initierade saker att säga, men det hörs knappt. Greja ljudet!
