Miraklet i Cagliari
Jag minns inför förra säsongen då ingen mindre än jag själv dömde ut Cagliari och sågade klubben och dess president längs fotknölarna.
Man hade tappat namn som Suazo, Esposito och Langella och hade inte ersatt dem med någon av värde, jag trodde presidenten hade lämnat laget åt sitt öde i väntan på att sälja av klubben. En och en halv säsong senare är Cagliari uppe och nosar på en Europacupplats, Hur gick det till?
Den synliga förändringen som många pekar på är den som förändrade Cagliari och som gjorde att man började klättra i serien. Man anställde Davide Ballardini som snabbt fick ordning på laget efter Marco Giampaolos svaga styre. Cagliari hade en mycket bra vintersäsong och klarade sig med god marginal kvar i Serie A, Ballardini hade lyckats spela samman ett hårt arbetande 4-4-2 med vars signum var en stark defensiv och en hårt arbetande offensiv. Vinternyförvärvet Jeda (Rimini) var precis en sådan hårt arbetande offensiv spelare som var ett signum för laget, ett lag utan stjärnor, som mot alla odds klarade sig kvar med en förstaelva som jag utsåg till den sämsta i Serie A på väldigt länge.
Vikten av att bygga ett lag och ett kollektiv är ofta nämnt när man hör framgångsrecept hos olika ledare och tränare världen över. Termer som balans, underordna sig laget, struktur och röd tråd är också vanligt använda ute i fotbollsvärlden. Utan att slänga mig med för många klychor så är just dessa termer det som gör klubben framgångsrik.
För mig är Cagliari ett mini-Sverige i den mån att man har tagit det bästa som den svenska fotbollskulturen kan erbjuda och kryddat det med de offensiva bredd av spelare som inte finns i till exempel. Sverige. Jag tror att Lars Lagerbäck skulle bli mycket nöjd över vad klubben har presterat och forfarande presterar. Man gör precis som Lagerbäck och anpassar spelarna efter systemet och utgår alltid från en stark defensiv med defensiva backarsom vilket tillåter de offensiva yttrarna gå framåt (Lazzari och Fini). Man vill se anfallarna skära av ytor och delta i defensiven, dessutom har båda lagen en stark kraftfull anfallare som lagets stora målskytt.
Cagliari stod vid ett vägskäl någonstans förra vintern i och med Ballardinis anställning. Man kunde välja panikvärvningar, erfaren tråkig tränare, dispyter, oreda och kaos. Men istället valde man lugn och ro, kontinuitet och varsamhet. Det är både framgångsrikare och billigare. Projektet Cagliari tog form där man istället för fixstjärnor som Suazo eller Zola skulle bygga ett kollektiv där individen var underordnad laget.
Fotboll är en hel vetenskap och att Cagliari ligger där de ligger är ett utmärkt bevis på vad man kan göra med små medel men med rätt resurser. Vi lever i en förgänglig och utbytbar fotbollsvärld utan tålamod men med massor med pengar som skall styra vart pokalerna hamnar, men pengar är och kommer aldrig bli allt. Det måste finnas kunskap om fotboll och hur en klubb skall drivas från toppen till botten, kalla det filosofi eller ideologisk styrning om ni vill, finns detta så finns chansen för framgång.
Åter till Sardinien där man inför säsongen blev av med tränare Ballardini som senare gick till konkurrenten Palermo som på många sätt är motsatsen till vad Cagliari är, mycket beroende på en man som måste käka ett visst antal stesolid varje dag för att kunna klara av vardagen...
Cagliari anställde den lovande unge tränaren Massimiliano Allegri som hade gjort succe i lilla Sassuolo Torres och fört upp dem till Serie B. Allegri var precis en sådan coach som president Cellino hade letat efter - en ung ambitiös ledare som satsade på laget framför individen och kunde koka soppa på spik.
Det är nämnligen så att små klubbar måste kompensera det dom inte har i spelarkvaliteter i form av något annat, Cagliari har verkligen lyckats med detta och givetvis är coach Allegri en stor del av detta. I dagens moderna fotboll där det finns så många bra spelare och där alla är fulltidsproffs så skiljer det dock inte så mycket mellan lagen när och spelarna när allt kommer till kritan.
Självklart är Walter Samuel värd sina pengar i Inter och är en mycket bra spelare men Canini i Cagliari också bra, det jag vill säga är att små marginaler avgör ofta i fotbollsmatcher och det finns tillräckligt med bra spelare åt de flesta lagen, har man en god spelidé och spelare som trivs och köper den idén så har kan man faktiskt komma rätt långt.
Det som Cagliari gör bra denna säsong förutom en tight och bra defensiv är att man tror på sig själva och vågar spela en offensiv fotboll också. För några säsonger sedan i Italien så trodde inte ens de mindre klubbarna på poäng när man åkte till till exempel Milano eller Rom. I dag är det annorlunda och framförallt Cagliari har visat hur man skall spela mot de större lagen. Det kan faktiskt gå vägen att ställa upp med elva man i straffområdet men allt som oftast så förlorar man båda poängen och hedern. Ser man på dagens Cagliari är det uppenbart att Allegris mannar vet om att utan ett fungerande offensivt spel så är man chanslösa, framförallt på bortaplan, när man väl har brutit denna spärr som lag att tro på det man gör, då kan man vinna över vilka som helst.
Jag säger inte att Cagliari kommer vinna Serie A, inte heller gå till Champions League men man måste ändå imponeras över deras lagbygge och president Cellinos fingertoppskänsla. I dagens lag vet all vad de skall göra och många maxpresterar, ett gott tecken på en god ledning. Bruno Contis son Daniele har aldrig sett bättre ut och på topp har man blivande storstjärnan Aquafresca som bara måste lyckas, en modern anfallstyp som Inter kommer få mycket nytta av i framtiden (se och lär Balotelli).
Cagliari i Italien och Kalmar FF i Sverige, dessa bevisar att det går att lyckas med små medel. Dessa klubbar är de som liksom är anledningen till en öppen och fri idrott med öppna ligor där fotbolleskunnande står i centrum. I USA finns inget Åshöjden med ideella krafter som lägger sitt liv och karriär bara för att få spela i huvudstaden, tänk på den lycka ett endaste fotbollslag kan ge en hel ort. Jag känner bara en djup respekt för klubbar som dessa, och hoppas att de alltid får finnas kvar.
Ps. Någon frågade vilket mitt favoritlag var, svaret är Siena. Skämt åsido, mitt lag är Perugia Calcio och håller till i Serie C, vi hade ett par fina år men sedan försvann pengarna och nu befinnar sig klubben i mitten av serie som leds av Gallipolli. Låter som en travhäst eller nåt.
Ps 2. Är släkt med min namne i regeringen, är stolt och glad att han bidrar till att vårat samhälle utvecklas och att det lönar sig att arbeta. Blod är tjockare än vatten och jag kommer alltid försvara regeringen och dess politik.
