Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Lerneby ny bloggare på Italien
På måndag kickar den italienska bloggen igång igen. Frilansjournalisten Mats Lerneby delar med sig av sina tankar om fotbollen i Italien. Här får han presentera sig själv.
Hej och goddag.
Jag är er nye bloggare. Det är både med stolthet och med skräckblandad förtjusning jag tar mig an denna syssla.
Jag fyller 37 år i sommar och är frilansjournalist. Jag har arbetat som sådan i snart 15 år och har en god erfarenhet av yrket. Det är helt enkelt mitt arbete att skriva om saker.
Jag ska blogga om italiensk fotboll.
För mig är det något mycket speciellt. Jag när en slags hatkärlek till Il Calcio jag fortfarande försöker förhålla mig till.
Ibland hatar jag verkligen italiensk fotboll och i nästa stund kan jag sitta på knä framför teven med tårarna strömmandes nerför kinderna i kärlek.
För mig började den där hatkärleken en vårdag 1994 (eller 1993 ni som är kalenderbitare får kolla upp) då jag såg Guiseppe Signori spela fotboll på Olympiastadion i Rom.
Det var som en ljusblå LSD-tripp. Efter det blev ingenting sig likt.
Jag åkte ner så fort jag hade möjlighet. Jag var i Genoa, Bergamo, Neapel, Milano, Cassino och Rom. Jag skrev artiklar om fotboll och spelare och fans. Jag kände pulsen öka varje söndag och om jag inte åkte till arenan köpte jag Peroni flaskor och salta pinnar och satte mig en hel eftermiddag och såg italiensk tv som sände ligaomgången i omgångar ända fram till småtimmarna.
Jag köpte halsdukar, mössor, julpynt(!) och CD-skivor med mitt lags (Lazio) emblem på.
Jag lärde känna personer som kände som jag. Såväl romare som andra, som precis som jag tyckte det var helt normalt att prata gamla högerbackar och minnas speciella situationer under säsongerna, som kunde himla med ögonen när man sa Venturin.
Någonstans i den där virveln upptäckte jag något.
Jag upptäckte att landet och fotbollen var samma. Att landet Italien till stor del styrdes av samma folk som styrde fotbollen, och att landet och ligan styrdes efter samma mekanismer.
Det var som ett draperi som drogs undan. Den dimensionen av sporten fanns ingen annanstans, vare sig i England, Spanien eller Sverige.
Det har gått några år sedan den där upplevelsen. Idag läser jag biografier om Silvio och Duce samtidigt som jag läser böcker om fotboll och ser matcher. Det är egentligen samma sak.
Fotbollen i Italien är det bästa. Fotbollen i Italien är också det värsta.
Det är en märklig ekvation som för en nordeuropé är mycket svår att förhålla sig till, vi vill gärna ha regler och ordning. Vi vill gärna att bussen kommer i tid. Att B kommer efter A.
På ytan finns det nämligen ingen ordning i Italien, bokstäverna kommer huller om buller och bussarna går när de vill. Under ytan gäller dock andra regler.
Den här bloggen kommer handla om det. Det är åtminstone min ambition.
I mitt yrke frågar man sig alltid varför. Varför händer någonting och varför händer det just nu?
Det är oftast så artiklar och idéer till reportage föds.
Ingen annanstans är den frågan mer berättigad än i Italien.
För väldigt sällan är någonting en slump.
Kaká påstådda försäljning, Gea, Calciopoli, Chinaglia, Gaucci, Lippi är alla namn och exempel på det.
Samtidigt finns alltid den där passionen. Som liksom på läktaren uppstår ur intet.
Någon på nedre Distintin vrålar att nu fan får det vara nog och någon på övre svarar och efter en sekund är hela sektionen involverad i en diskussion om en hörnvariant. Det är fantastiskt och det står alltid i kontrast till det skumma och korrupta.
Det gör Italien till ett unikt land, med en unik kärlek till en märklig sport.
Och det är därför jag gillar det.
På måndag sparkar Mats Lerneby igång sin blogg om italiensk fotboll här på SvenskaFans.com.
