Nattsvart vecka i Europa för Italien
Felet med förhoppningar och ambitioner är att ibland så slår de inte in, utan istället lämnas bara ett stort svart hål kvar att beundra. Det är därför jag alltid har lärt mig att vara pessimist och realist snarare än optimist, då blir man nämligen inte lika lätt besviken.
Kanske har detta att göra med min kärlek till Perugia, en svår kärlek som kan liknas vid en otrogen hustru, som aldrig besvarar kärleken...
Vi börjar på San Siro där Werder Bremen chockade Milan genom att hämta upp ett 0-2 -underläge till 2-2, och genom detta resultat gå vidare på fler bortamål. När man först kikar på detta resultat kommer ett enda ord upp - pinsamt. Men lite mer nyanserad måste man försöka vara så här i finanskrisens tecken, det måste finnas förklaringar till misstagen.
Milans problem är ingenting som har uppstått det senaste året eller någon åkomma som skall beskrivas som en överraskning. Milan har levt i en illusion ett bra tag nu, trots att de vann Champions League som i längden kanske inte ens var bra för klubben. Den segern gav klubben rätt att fortsätta spela äldre spelare som visste vad som gällde och bidrog i de stora matcherna, Ancelotti älskade och älskar sina ”gamlingar” och respekterar dem oändligt. Kanske för mycket.
Det är förståeligt då de i Europa har uträttat mycket bra saker. Men Milan har inte presterat bra fotboll kontinuerligt i Italien på länge nu, förlusten mot Werder Bremen är signifikativt för denna upplaga av Milan, ett korthus som faller då man inte har någon plan B om inte två till tre spelare presterar.
Titta på en sådan kille som Philippe Senderos, att han idag spelar i Milan säger allt om kvaliteten och statusen på klubben idag, En skugga från fornstora dagar med de tre underbara holländarna, Baresi, Bierhoff eller Roberto Baggio. Idag är inte Milan bättre än så här, även om man har en högsta nivå som fortfarande är skrämmande hög. När Ka-Pa-Ro är i form och spelar tillsammans så kan man slå alla, och om Nesta inte hade levt i en gipsvagga så hade även försvaret kunnat tätas. Detta är dock en massa om...
Skall vi vara realistiska som Italienälskare idag? Är det så att idag är det Premier League som är den överlägset största kraften och att pengarna som cirkulerar där är pengar som vi i Serie A bara kan drömma om. För pengar är idag något som nästan kan garantera framgång och att vi inte kan mäta oss när det gäller spelarlöner och transfersummor?
Silvio Berlusconi med flera har hintat om en sådan framtid, en svart framtid där den europeiska fotbollen urholkas av stora ekonomiska skillnader mellan storlag och resten av klubbarna Europa och världen.
De stora klubbarna klara sig alltid, så även i Italien. De som måste göras och som nu sker är arenabyggen som klubbarna själva äger och som är skapade för fotboll med ett utbud som är mycket bredare och bättre och som uppfyller publiken behov. Där finns det pengar att hämta.
Att förknippa fotboll med bara pengar är dock för mig att pissa i ansiktet på allt det fina som fotbollen står för. Allt det som tusentals spelare, ledare, domare, funktionärer och andra ideella krafter som faktiskt gör det hårdaste jobbet av alla. Det är ju bredden vi skall värna om i denna sport, att bästa laget vinner, med öppna ligor vilket främjar intresset över hela världen.
Att det idag finns giriga människor som inte kan få nog med pengar och vill bygga ett elitskikt utan en tanke på vad som skulle hända om man tog bort grunden för fotbollen, nämligen gräsrotsspelet, där alla spelare har sitt ursprung. Det gör ont i mitt hjärta att se ihopköpta lag fullt av legoknektar och pengakåta spelare och ledare inom fotbollen som är fjärran den passion och det hjärta som måste symbolisera spelet, då har någon gått snett.
Utan att orera allt för mycket om Milan och dess framtid så är inte allt nattsvart. Man har redan köpt två unga brassar som kommer spela nästa säsong. Kanske behövs en ny tränare som antingen gör sig av med de spelare som inte längre presterar eller som kan ge en nödvändig injektion i klubben. Men i Milan så är det inte tränaren som styr, man måste även tänka på Galliani-Berlusconi som ju är de faktiska ledarna och ikonerna för klubben. Milan är mer än bara en klubb, det påpekar man gång på gång, men börjar inte detta mantra mer likna en dålig ursäkt för ett lag som är rejält på dekis?
Inter spelade 0-0 hemma mot Manchester United. Resultatet i sig är inte fy skam då United enligt mig är världens just nu bästa klubb alla kategorier. Engelsmännen har verkligen lärt sig under de senaste åren hur man skall spela på bortaplan i Champions League.
Mot Inter visste man precis hur man skulle spela, trots en på pappret svag backlinje, och utan Rooney. Man visste att Inter spelar centralt och med långa uppspel på Zlatan och Adriano. Man visste att skulle man anfalla så skulle det vara med snabba kontringar och utnyttja det faktum att man i sig har ett bättre tempo än dagens Inter.
Manchester såg väldigt starka ut och gjorde en perfekt taktisk match, där speciellt backlinjen imponerade. Så blir det med en mästartränare och en taktik som är större än spelarna, vilket i längden gör att en kille som Evans kan komma in och vara felfri, han vet vad som skall göras. Att laget sedan har rutin så man kan kräkas är ju inte heller någon nackdel.
Nu har jag öst så mycket beröm över ett engelskt lag att jag känner mig schizofren. Är det verkligen så illa att jag måste abdikera gentemot England?
Inter har idag en klar och tydlig spelide som Mourinho har valt åt laget. Den kan liknas vid en maskin som maler på, samma visa vecka efter vecka. Det är långa uppspel, bollinnehav, offensiva ytterbackar, defensivt balanserat lag och ett spel där individen anpassar sig efter taktiken. I ligan så spelar man nästan alltid på det viset och man maler till slut sönder motståndarna som inte kan stå emot Zlatan Ibrahimovic t.ex. Det som jag saknar i laget och som gör att man inte kan störa United tillräckligt är fantasi, kreativitet och tempo. Det är nästan bara Zlatan och Maicon som bidrar med det oväntade och som går utanför ramarna när grundspelet kör fast.
Inter unge vänsterback Santon var enligt mig grym hela matchen, speciellt defensivt då han avväpnade Cristiano Ronaldo så att han till slut bytte kant. Totalt sönderläst några gånger av en finnig ung man som knapp är könsmogen: Bra val Mourinho!
Visst finns det en chans att Inter kan slå ut Manchester United, så pass bra är man och ingen skulle älska det mer än jag. Men ska man göra det krävs en prestation som slår allt det gjort hittills den här säsoongen, för United kommer inte att ge en tum gratis på hemmaplan och mitt tips är att man kommer sätta upp ett högt tempo från början och då gäller det att hänga med i svängarna. Inter är bra men tyvärr är engelsmännen en klass för bra.
Förstår aldrig de människor som trodde att Roma enkelt skulle slå ut Arsenal. Om man ser till Londonlagets Champions League-historia då man möter italienska lag så borde man veta bättre.
Trots denna 1-0-förlust så ger jag Roma störst chans att gå vidare, trots att De Rossi är avstängd i returen. Hemma är man starka och det vet även Arsenal som säkert grämer sig över att man inte lyckades punktera matchen. Jag är faktiskt ganska nöjd med resultatet, och att man i Romalägret i paus övergav den överdrivna defensiva taktik som man aldrig har behärskat så länge Spalletti har varit tränare.
Mot engelska lag måste man ge igen med samma mynt och attackera deras backlinje, de skall inte få övertaget i form av bollinnehav och tempo. Man brukar prata om momentum, vilket ger initiativet i matcherna. Det måste Roma skaffa sig hemma i Rom.
Den enes bröd är den andres död. När Guus Hiddink tog över Chelsea så minskade Juventus chanser drastiskt att avancera från åttondelen. Nu fick man stryk med 0-1 och trots att man tryckte på bra i slutet så är frågan om laget är tillräckligt starka för att lyckas vinna över Londonlaget hemma i Turin. Kanske är det för att man numera inte vågar lita på något italienskt lag längre, men är verkligen Juventus lag så starkt som man tror?
Om Juventus skall lyckas vinna mot Chelsea så krävs det en absolut topprestation av en sådan som Del Piero som tyvärr inte har toppad form just nu. Typiskt då en Del Piero i slag verkligen betyder mycket för Juventus.
Något säger mig ändå att hemma i tunga och anrika Turin så kommer Juventus att besegra Chelsea. Inte bara för att man är ett bra lag med massor av rutin, historia och taktisk begåvning utan för att det är det positiva som möter det onda inom fotbollen. Nya Juventus står för något friskt och sunt, med egna talanger med hjärta för klubben, en företag som skall visa plusstatistik i bokföringen. Man tar hand om sina spelare och tar avstånd från de gamla maffiafasonerna. Chelsea består av blodspengar som kunde gått till folket i Ryssland samt x antal legoknektar som vill tjäna ännu mer pengar, och som tror att klubbkänsla är något man får i ett tuggummipaket.
I Uefacupen var det endast Udinese som lyckades ta sig vidare, trots ett tidigt underläge mot Lech Poznan från Polen. Udinese har en bra atmosfär runt sig i denna turnering, med små förhoppningar på sig och ett lag som när det maxpresterar faktiskt är riktigt bra.
Här har tränare Marino alla chanser att skapa något bra som man kan ha nytta av i framtiden, att bygga ett vinnande lag där spelet i Uefacupen kanske kan smitta av sig på ligan. Kan man lära sig cynismen som krävs i Europa så kanske till och med jag vågar hoppas på en framskjuten placering för Di Natale och grabbarna.
Sampdoria åkte ut med huvudet före och man är och var för svaga för den här turneringen. Nu var man i den här matchen utan Cassano dessutom. Man har varken viljan (ligan går före), truppen eller spelet för att kunna klara sig i en sådan här tight och jämn cup. Jag gillar tränare Mazzarri och jag tror att han faktiskt räddar sitt jobb dels genom Pazzini värvningen och dels genom att fokusera på ligan istället för cupen.
Dock utfärdas en varning för Metalisk från Ukraina! Laget är mycket bättre än vad många tror...
Till sist konstaterar vi att detta verkligen inte är Fiorentinas år i Europacupsspel. Förhoppningsvis har man fått värdefull rutin inför framtiden, samt att man troligtvis har lärt sig vikten av att göra mål på sina chanser. Ända sedan man tappade borta mot Lyon då man ledde med två bollar så har oturen och oskickligheten grinat laget i ansiktet.
Alberto Gilardino har fått mycket skit för att han missat chanser och att man borde kunna lräva att han skall avgöra den här typen av matcher. Till hans försvar kan man bara säga att utan honom och Mutu så hade laget inte varit hälften så bra som det är just nu, helt klart en av de bästa värvningarna till den här säsongen. Vem ligger bakom värvningen tror ni? Naturligtvis konungen Corvino som gör det sexigt att vara sportchef.
Jag är inte dock lite orolig över Fiorentinas framtid. Om man är i toppen för att stanna så håller man kvar sina bästa spelare (Melo, Mutu, Gilardino m.fl.) och man fortsätter att förbättra strukturen och truppen i laget. Projektet Fiorentina är ju bara i inledningsfasen vad jag har förstått och Rom byggdes inte på en dag. Laget behöver lugn och ro, med två eller tre förstärkningar (en mittback måste in!) så kommer laget redan nästa säsong kunna blanda sig i den absoluta toppstriden, både i Europa och Italien.
Det är alltid farligt att dra slutsatser efter en mardrömsvecka som denna. Pratar man Uefacupen så är det otroligt intressant att ligor som Serie A, Primera Division och Premier League inte alls har imponerat den här säsongen. Serie A har ett lag (Udinese), Premier League har ett bidrag kvar (Manchester City) och stackars Primera har ett enda!
Jag tycker faktiskt det är ett sundhetstecken för fotbollen i Europa, Platini vill bredda sporten och göra den mindre elitistisk, och det om något är väl ett steg i rätt riktning. Kul med lag som danska Ålborg som med sin svenska tränare Magnus Pehrsson (en blivande stortränare) vågar spela fotboll borta som hemma och visar att skillnaden inte alls är så stor som många tror, mycket sitter i huvudet.
Vi Italienälskare skall inte misströsta för mycket, vår liga är på bättringsvägen. Vi satsar mycket på egna talanger, spelar nu en trevligare och mer attraktiv fotboll än på tio år och vi börjar sakta men säkert att rentvå vårt rykte som fotbollsnation.
Vi är på rätt väg och likt livet så hittar fotbollen alltid ett sätta att överleva, så även italiensk fotboll!
