Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Bloggarkiv mars -09
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
2009-03-17 08:15
Man kan säga mycket om Italien, men det där med liv och död kan de.
Jag minns en tung söndag med bror på Garibaldi-berget innan derbyt 1998. Vi nickade till och tog oss en lur på varsin bänk. Under oss bredde Rom ut sig.
Efter tio minuter exploderade parken. Ett bröllop med så många gäster jag någonsin sett kastade sig ur bilarna, tog foton på brudparet som glatt poserade vid utsikten.
Igår begravdes Ugo Longo.
Alla var där. Och då menar jag alla.
Den ende som egentligen saknades var Cragnotti, men det hade kanske varit lite väl magstarkt att gå på begravningen för den president som sopade upp den röra Cragnotti skapade.
Mancini, Liverani, Zoff, Abete...ja....de var alla där.
Och det är stort.
Longo var ingen person med en massa pengar. Han var inte uppfylld av sitt eget ego och han syntes sällan i pressen. Han gjorde det han blev tillsatt för att göra. Rädda Lazio.
Och för det hedras han i Italien.
Jag bugar.
2009-03-16 08:15
Favasulli spelar i Cavese i Serie D. Han verkar spela på mittfältet. Han kanske är en sådan där spelare som inte kommer längre. Serie D är liksom det högsta det blir.
Jag vet inte.
Jag vet däremot att Favasulli snart är världsberömd.
Han har nämligen gjort något av årets mål i Italien i matchen mot Juve Stabia, det slår faktiskt Zlatans projektil igår.
Detta är en så kallad youtubare.....
Lägg märke till målvaktens reaktion.
2009-03-15 20:55
Cribari var hemskt upprörd efter matchen idag. Han ska minsann lämna Lazio så fort han kan och han behöver inte ens få betalt (något som nog glädjer Claudio) sade han och lämnade Olimpico i tårar.
Lazio förlorade med 3-0 hemma mot bottenlaget Chievo.
Vi som såg matchen säger bara en sak till Cribari:
- Lycka till, ingen hindrar dig.
En sämre försvarsinsats får man leta efter.
Frey tajmar fel och Zlatan gör mål.
Hoppas inte Prandelli skyller på domaren om Viola förlorar ikväll. En sådan debattrunda till med en redan retad Mou är det sista Serie A behöver.
2009-03-15 10.12
Jag har genom åren skrivit mycket om supportrar.
Fansgrupper i Italien har helt andra dimensioner än i Sverige. En del har även haft helt andra agendor än fotboll.
Det är en komplex fråga som ibland är ett problem.
Jag håller på Lazio, det har jag gjort sedan urminnes tider. Jag vet att det finns människor som då tror att man hatar sin röda antagonist.
Det är fel.
Faktum är att man i Rom på ett sätt är beroende av sin röda antagonist. Det kanske kan vara svårt att förstå, men så är det. Jag gjorde en TV-intervju med Lazios Maurizio Manzini och Lorenzo De Silvestri i höstas om detta.
- Det finns en hatkärlek. Man slår vad om de mest märkliga saker romare emellan, rakar av sig mustascher och liknande om man förlorar sitt vad om Roma eller Lazio förlorar, sade Manzini
- Hela stan påverkas. Men det är både på allvar och skoj, sade Lorenzo.
Det kallas Sfottò typ bakslughet, typ att vara ful i fan.
Som polarfararen jag träffade som satte upp en lazioflagga på sydpolen. Egentligen bara för att reta ett romafan i samma expedition.
Eller som romafanset som när han ser en skock får utanför murarna på Trigoria utbrister:
- Laziofansen invaderar Trigoria!
Kärleken till tröjan är beroende av hatkärleken till motståndaren. Lazio och Roma är för evigt sammankopplade på det sättet. Det kommer man aldrig ifrån. Gör man det har man glömt vad det handlar om.
Det finns en våldsam dimension också, men den har ofta mer komplicerade orsaker som makt och ekonomi bakom sig. Kanske är den också efter den gemensamma derbyhyllningen till Sandri i höstas, på väg bort.
Jag tänker på detta när jag läser om Ugo Longo. Han är död. Advokaten som beskrevs som ”för snäll för sitt eget bästa” tog över Lazio efter Cragnottis fall.
Ugo Longo såg dock fansens kraft. Och insåg betydelsen av en öppen klubb. En god vän till mig var med i projektet Maglia per te (tröja till dig).
Alla i laget signerade en tröja som sedan trycktes upp till fansen. Pengarna från försäljningen finansierade en resa för barn skadade i Tjernobylolyckan till Formello.
Än idag ser man de där tröjorna på arenan. Svårare än så behöver det inte vara att få en bra relation med sina fans, något som börjar gå upp för lille Claudio först nu.
Och Roma...klubben med exakt lika många komplex som Lazio fast på ett annat sätt....när spelarna kommer till Trigoria efter CL-debaclet kastas det inga stenar.
Det är fest.
Det är kul att se. Och golfbollen som jag brukar tycka är en rätt mesig typ säger:
– Detta är ett viktigt tecken. Inte bara för oss utan för Italiensk fotboll. Det är den här typen av attityd och glädje vi måste ha för att kunna förändra Italiensk fotboll.
Det är faktiskt bra sagt.
Och förtjänar respekt.
Golfbollen kommer få sin beskärda del av Sfottò fram till den 11 april ändå.
2009-03-13 11:00
Ibland känner man sig som en domedagsprofet, som en gnällig typ.
Jag älskar faktiskt Italiensk fotboll.
Jag har börjat gå igenom mina bilder jag har tagit genom åren. En del kräver scanner, en del ligger om flashminnen som jag till viss del slarvat bort.
Men Napoli reportaget 2004 tog jag en del bilder för privat bruk och de bilderna har jag faktiskt hittat.
Napolis materialare hette (tror jag) Saverio. Hans rum var en orgie i Napoli och Maradona och han bjöd på kaffe.
Hela hans liv var Napoli.
Nu ska jag bara hitta bilderna på lazios manzini med.....undrar vad de kan vara....
2009-03-12 18:25
Man tar sig för pannan och undrar om det är sant.
I Lega Calcio sitter en hel hög med fotbollspresidenter och kuckelurar, mestadels om pengar. Sällan om ansvar.
Jag hatar inte Milan. Men jag tycker det är ett problem när intressen krockar. Det blir nämligen patetiskt när man ska förklara misstagen sen. Och hur man än vrider och vänder på det är Milan platsen för de största intressekonflikterna.
Lega Calcios ordförande under 4 år var Milans Galliani (han sitter fortfarande i Legan för övrigt..).
Nåväl, under sin tid som ordförande i Legan och vicepresident i Milan förhandlade Galliani fram flera mycket fördelaktiga TV-kontrakt för sin klubb (beskrivet bra i den här boken).
TV bolagen som han förhandlade med ägdes av klubbens ägare Silvio.
Alltså: Galliani förhandlade med sig själv och med sin klubbägare.
Således en ganska stor intressekonflikt.
Inget hände.
Men Galliani var nöjd. Klubben fick pengar, Silvio fick PR och Milan gick bra.
När läktarvåldet tog livet av folk, skyllde Galliani på annat.
Han ville inte ändra på något.
Läktarna förföll, folk slutade gå, våldet tog över.Poliser dog, supportrar dog, gator brann.
Inget hände.
Att situationen ser ut som den gör i Italien beror mycket på Galliani och hans likar (detta sagt utan ilska eller hat mot laget Milan).
De har inte lyft ett finger.
Den senaste tiden har det dock gått knackigt för Italien, Silvio och Milan.
Faktum är att det ryktats att klubben har dålig ekonomi.
Vad gör Galliani?
Sträcker upp ett finger i luften och ser vart det blåser.
- Engelska lag äger sina arenor och har alltid fullsatt, de tjänar mycket mer pengar än oss. Om vi i Italien inte vänder trenden riskerar vi att tappa vår position som 3:e ligan i Europa och det vore katastrof.
Han ställer sig nu för en förändring. För en omvandling av arenasystemet som råder i Italien.
Man borde applådera det.
Men jag kan inte hjälpa att jag känner en fadd smak.
För jag hör inte orden av en man som vill förändra.
Jag hör orden från en man som vill rädda sitt eget skinn.
2009-03-11 23:53
Det är en storslagen match på Old Trafford. Det är en kokande gryta på Olimpico.
Inter har två bollar i virket och Zlatan är nära flera gånger. Men det vill sig inte.
Och jag får en känsla. En känsla som växer till en teori. Den är hemvävd och kanske felaktig, men jag blir inte av med den likt förbannat.
Det finns nästan inga kreativa mittfältare kvar i Serie A som håller den där högsta internationella klassen.
Sådana där snabba mittfältare som både kan springa och slå passningar.
De som finns är alla bra fotbollsspelare men antingen har de ingen snabbhet eller så har de helt enkelt blivit äldre. Undantaget heter än så länge Kaká.
När såg man Pirlo ta en rush senast? Lazios Ledesma springer aldrig i onödan, ändå pratas det landslag om honom.
Totti är visserligen ett unikum men även för den mest ihärdige Romasupporter är ålder och skadebekymmer saker som helt klart påverkar tempot.
Viera, Stankovic, Gattuso, Cambiasso, m.fl är vattenbärare. Medianos, Defensiva.
Sådana finns det gott om.
Men snabba mittfältare och sådana där kreativa lätt släpande anfallande kreatörer finns inte längre på samma sätt. Del Piero är fantastisk, men han blir inte yngre.
I en straffläggning är det dock bra.
Golfbollen gör ett genidrag och byter in Montella, men straffläggningen blir absurdiskt lång och till slut lyfter Tonetto över.
På Old Trafford går det snabbt för United men långsamt för Inter.
De italienska lagens långsamhet känns så tydlig på Old Trafford. Det är bollar på Zlatan som spelar i ett eget hav. I ligan fungerar det med tanke att lagen backar hem. Men inte här. De där understödjande löpningarna kommer för sent. Eller så går det sakta. Talande blir det när Mou försöker få till ett kantspel. Och byter in Figo som snart är närmare 40 än 30.
Tidigare köpte man in sådana kreativa spelare. Och ett av de stora problemen för Gli Azzurri var att det länge saknades en kreatör på mitten. Nu går snart Totti och Pirlo i pension. En del menar att de redan borde gjort det.
Vad finns bakom?
Och hur ska man få de spelarna att stanna kvar? I en liga där exempelvis Calciopoli aldrig utretts färdigt?
Det är egentligen ingen stor skillnad mellan United och Inter denna kväll ( eller för den del Roma och Arsenal) United gör mål på sina chanser, Inter slår dem i stolpe, ribba eller strax utanför. Men det känns som att det avstånd som finns, växer.
Nu är alla italienska lag utslagna.
Hur man nu går vidare för att komma tillbaka till minst semifinalklass återstår att se.
Den italienska fotbollen har enorma problem. Samtidigt har den en mycket god utveckling av ungdomar och U-fotboll, Italienska tränare tränar andra landslag och andra klubblag runt om i världen. Det finns definitivt kunnande och möjlighet till stordåd. Passionen kommer alltid att finnas där, det visade inte minst matchen från Rom igår.
Men det kräver insikt.
Insikt om sina fel och sina brister i styre och organisation.
Och insikt att en högerback på 19 år från de egna leden som spelar U-21, är en bättre investering än en utländsk etablerad spelare som kanske kommer sälja en och annan replika-tröja vid ankomst.
En insikt om förändring.
2009-03-11 09:20
Reja sa det själv efter förlusten mot Lazio i söndags:
- Vi är en svart spiral som går nedåt.
Mannen som tog laget från C till A och som alltid kommer ha en plats i Napolitanarnas hjärtan, lyckades inte vända skutan.
Och i Napoli finns det liksom inga alternativ. Antingen kör man fast i kvicksanden eller så dansar man på dess yta.
Reja körde fast och nu får han sparken.
Jag tror Reja på ett sätt andas ut. Att träna fotboll i Napoli liknar inget annat.
Däremot undrar jag om Donadoni är den rätte att ta över.
Mannen som får Lagerbäck att framstå som en skojfrisk person har väl egentligen bara gjort ett bra dagsverke i Livorno, där han under rätt märkliga former lämnade sin post för några år sedan efter en konflikt med president Spinelli, ännu en av alla dessa presidenter med alternativ världsbild.
Jag undrar hur Donadoni ska hantera Napoli....jag är inte dessvärre speciellt hoppfull.
Juve borta och stasera är det Roma och Inters tur i elden.
Som laziale har jag ett kluvet förhållande till Roma, men...när Malena på junivallen lägger upp en sådan här länk kan man bara le och önska dem lycka till.
2009-03-10 13:45
Det finns de som målar upp en kamp mellan den engelska och den italienska fotbollen.
De finns i Italien, de finns i England och de finns i Sverige.
Jag har aldrig fattat det.
För mig har ligorna olika tjusning och olika styrkor.
Vad som är intressant är dock hur man argumenterar.
Många förespråkare av Italiensk fotboll menar att den engelska utvecklingen är otäckt.
- Det finns ingen atmosfär kvar. Det är pengarna som styr. Lagen har sålt sina själar.
Så låter det.
Att närapå varenda match i Premier League är utsåld och att det såväl på plats som i tv-soffan förmedlas en hög stämning, verkar man bortse ifrån.
I Italien tar man på sig martyrmasken. Man skyller på domaren och på en slags europeisk konspiration mot de italienska lagen.
Innan man gör det borde man givetvis se om sitt eget hus.
Efter Hillsborough 1989 utreddes ligafotbollen i England i Taylor-rapporten.
Peter Taylor, tillika Baron Taylor of Gosforth sade då den numera klassisk meningen:
- Mitt jobb är inte att ta Engelsk fotboll in i 2000-talet, mitt jobb är att ta den in i 1900-talet.
Vad som hände efter det är historia. Engelska lag förbjöds i Europa, ligan gjordes om och till EM 1996 hade man ett avtal med klubbar och tv-bolag som gav goda inkomster, såväl för klubbarna och tv-bolagen samtidigt som man höll kvar publiken på läktarna.
Idag är The Premiership i det perspektivet den mest attraktiva ligan i Europa.
Vad har då hänt i Italien sedan den stora arenarenoveringen i samband med Fotbolls VM 1990?
Hur har pengar mellan klubbar fördelats?
Hur har myndigheter och klubbar hanterat supportergrupper och huliganism?
Vilka utredningar har gjorts i frågan?
Och vilka förändringar har man skapat för att utveckla systemet kring fotbollen?
För alla de som älskar Serie A blint är detta en fråga de inte vill svara på.
Svaret är: inget.
Arenorna har fortsatt att ägas av olika grupper, stiftelser och kommunala bolag som kan plocka ut arvode på arvode på den hyra klubbarna betalar och som sedan kan avsvära sig från allt ansvar när det kommer till säkerhet och renovering, vilket har lett till att arenorna idag i grund och botten är slitna betonghögar som inte lockar ny publik.
TV avtalen har gynnat de stora klubbarna i allmänhet och en rödsvart klubb i allmänhet. Helt enkelt för att man aldrig gått till botten med de gigantiska intressekonflikter landet brottas med.
Detta har också skapat en extremt diffus ekonomisk situation som förmodligen skulle vara straffbar i vilket annat land som helst i Europa.
Våldet runt och på arenorna kräver sina offer varje år. Istället för att döma de skyldiga, skjuts rättegång på rättegång upp. Något som knappast lockar folk tillbaka till stadion.
Ett nytt lagförslag föreslår att alla som går på matcher ska registreras via ett speciellt ID-kort.
Det enda det får till följd är att fler folk väljer att inte gå på arenan.
Detta är en typisk Italiensk strutsmentalitet.
Istället för att ta ett rejält tag kring problematiken,
rusta upp arenorna och skapa en tydlig ansvarsfördelning, gör man tvärtom.
Istället för att fråga sig varför ser man sig som offer.
Förlorar Juventus ikväll och Inter och Roma imorgon kommer man säkert på något sätt antyda att det var domarens fel.
Sanningen är den att man har den liga man förtjänar.
Att Serie A fortfarande kan trollbinda är inte ett bevis på att lagen som spelar i den håller hög klass.
Det snarare ett bevis på den folkliga förankring fotbollen har i landet.
Och det är beundransvärt.
Men det är en hopplös kamp, det är som en hjärtsjuk patient som sakta tynar bort.
Il Calcio behöver ett nytt hjärta.
Och det kan bara Italien, dess klubbar och myndigheter ge den.
På ett sätt hoppas jag därför att alla tre lagen åker ut.
För det kan skapa en debatt i Italien att saker och ting måste förändras.
*
För övrigt är Gaucci tillbaka i Italien.
Bäva månde alla.
2009-03-08 10:05
Min mycket gode vän Pierluigi suger med hjälp av brödet upp det sista av tomatsåsen på tallriken. Han tuggar och funderar.
Till slut säger han:
- Jag tror vi andra är avundsjuka. Jag tror det är grejen.
Vi sitter i källaren på Olmsted i Trastevere och njuter av Roma-Marinos utsökta pasta tillsammans med tyska öl som Marino är ensam om i Rom att servera.
Jag har frågat honom om varför det överallt i Italien finns en slags hatkärlek till Napoli.
Staden är både ett skällsord och ett uttryck för beundran.
- Napoli är på ett sätt är allt vi övriga önskar vi vore, passionerade, obekymrade, glada. På samma gång är det tvärtom och det kräver uthållighet att bo där.
Alla fördomar som finns om Italien finns egentligen bara i Napoli, säger han
Pierluigi som med sin uttalade vänsterideologi har ett förflutet bland Lazios stenhårda ultras, beundrar exempelvis Napolis Mastiffs.
- För att de var först på något sätt. Jag vet att det finns ultras i det andra laget (Roma) som känner samma. Det är en av anledningarna till att det alltid blir stökiga matcher när Romlagen möter Napoli, fansen från Rom vill gärna visa att de är lika bra på något sätt.
Jag minns det där samtalet när jag hittar en gammal dator vid pianot. Hårddisken är proppad med bilder från Napoli när jag och P var där och skrev ett offsiderep om laget som då låg i Serie C.
Det är bilder på gubbarna jag satt bredvid, som kastade in saker på plan (och som när jag själv drogs med i hetsen och kastade in en tom vattenflaska, gav mig uppmuntrade klappar på axeln), där är den stora banderollen med dåvarande ordförande i FIGC Carraros bild under rubriken ”Infame” (fritt översatt typ Kräk).
Där är bilder hemma hos familjen i Secondigliano där pappan hade en bild på sig och Maradona på väggen. Utanför rasade värsta gangsterkriget men gubben stod still i rörelse och beundrade bilden på Diego.
- Vet du att du ser ut som Selmonsson? Sa han sen efter en stund. Våldet i gathörnen verkade inte bekomma honom.
Jag har besökt Napoli flera gånger.
Det är en fantastisk stad. Men det är skönt att åka därifrån.
När vi under den där reportageresan besökte en presskonferens på San paolo var det dårarnas paradis. En reporter snodde tränarens mobiltelefon, Paolo del Genio stod med mikrofonen och skakade i ett hörn och en materialare sprang omkring och serverade alla starkt kaffe.
Mitt upp i allt sprang vi på den dåvarande mittfältaren Montesanto. Vi frågade hur det var att spela i Napoli och Serie C.
- Att få spela med Napoli är som att vidröra himlen med sina fingrar, svarade han.
Jag blev så tagen att jag inte fick fram en följdfråga.
Några år innan hade jag och P tagit tåget till Rom, vi hade pratat om Napoli och stadens märkliga atmosfär.
Väl i Rom gick vi och såg Lazio-Juventus, Lazio vann med 1-0 efter lobbmål av Liverani.
Curva Nord sjöng till Juvefansen.
- Där har ni! Åk nu hem till Neapel!
För Torinolaget var det en skymf.
Hade Montesanto hört det där hade han nog tackat.
Jag vet inte, jag blir nog aldrig klok på Napoli.
Det kanske är så det ska vara.
2009-03-07 13:58
Idag spelas det flera matcher i Italien.
Mou:s Inter möter Genoa borta bland annat.
Udinese besöker givetvis Rom och inte tvärtom och sen ska Torino försöka vinna derbyt mot Juve.
Det är bra matcher allesammans.
Och jag borde kanske kommentera Moggis intåg i Mourinho-såpan, vad Lazios Rossi sagt om Mou eller att Mou själv inte verkar vilja vara kvar i Italien ( vilket jag kan förstå).
Men nej, jag har biljett till Glasvegas i afton.
Så jag ska träffa Geraldine.
Imorgon däremot är det en annan dag.
2009-03-05 22:00
”Titta nu in i kameran och le ordentligt!.....jättebra Marcello! Verkligen jättebra....ursäkta presidente...presidente?
Kan ni sluta SMS:a på er mobil? Det är ju ändå förbundskaptenen som är på besök....snälla presidente...”
2009-03-05 09:00
Det är en föreställning. En oändlig föreställning som aldrig tar slut.
Dels spelas det fantastisk fotboll. Jag såg inte matchen igår, men gör man tre mål på Inter är man bra oavsett vad Mou säger.
Till helgen är det omgång igen.
Medan vi väntar på det, rullar föreställningen vidare. Nu ska Mou, Balotelli och De Rossi utredas. Idag ska ”bevisen” sammanställas. Sen får vi se vad som händer. Nu ger sig även Totti in i debatten.
Balotelli är dåligt utbildad och borde veta bättre menar han. Det är ju ganska kul med tanke på att Totti själv under flera år inte alls uppträdde som den gentleman på plan han gör nu. Alla har vi varit små, även Francesco. Något han även erkänner i sin artikel.
- Jag har gjort en massa dumma saker mot motståndarspelare och fans, men jag har alltid fått betala för det.
Den Store Buktalaren Zeman är också med på ett hörn.
- Jag hade väntat mig mer från Mou:s fotboll, mumlar han och verkar glömma att Inter leder ligan med sju poäng.
Mou kallar förresten Samps mål igår för löjliga, återigen ett uttalande som inte direkt stärker hans ställning.
Så det är bara att plocka fram popcorn-skålen och njuta av skådespelet.
Någonstans emellan allt kommer det också spelas fotboll.
2009-03-03 22:50.
Italien är en sjuhelvetes paradox.
På Olimpico utspelar sig en italiensk fotbollmatch av högsta klass. Det är mycket folk, tryck på läktarna och sådan där match som för en ljusblå utan vare sig liga eller CL-aspirationer känns klassisk.
Pandev är en skugga. Tills han gör en fantastiskt mål. Matchen har allt det där en Italiensk match ska ha.
Utanför planen är det hela havet stormar. Mourinho har nämligen gått till motattack och i princip sågat varenda storlag längs med fotknölarna. Han pratar om en medial konspiration, vilket är intressant med tanke på att Mou själv i alla tider varit en mästare på att kontrollera media. Här går han bet och blir skogstokig.
- Spalletti är ju överallt! Utbrister han nästan i panik.
FIGC:S Abete sitter på läktaren. Mannen som aldrig gjort speciellt mycket mot någonting skruvar på sig olustigt när han tillfrågas om vad han tycker om Mourinho.
- Mars är en viktig månad för alla lag. Han borde ta det lite lugnt, säger han till sist.
En bänkrad ovanför honom sitter Lazios lille Claudio. Han har precis blivit dömd till två års fängelse för illegal aktiehandel (typ). Ingen tror att han kommer sitta av tiden.
Allt det här pågår medan 22 spelare får en arena att koka.
Som min föregångare hade för vana att uttrycka saken: Grande.
2009-03-03 12:30.
I urminnes tider har det rått domarfobi i Italien. Numera är det nästan sjukligt, i Italiensk TV diskuterar de mer domarens insats än lagens.
Nu är Roma jättesura. Och allt är domarens fel. Totti har inga ord kvar, Rosella hälsar att hon är jättearg och Bruno C tycker Mourinho lärt upp Balotelli väl. Nu kommer Rizzoli heller aldrig få döma Roma vad det verkar.
Varför är det så?
Varför denna låsning vid domaren?
Alla har hang-ups på domarna. Man förlorar aldrig mot ett bättre lag utan man har alltid bestraffats eller blivit bestulna på poäng. Det är faktiskt ett jävla gnäll.
I alla lag.
Varför kan man aldrig i Italien ta en förlust? Varför dessa ständiga undanflykter?
Svaren finns inte i fotbollen utan i den attityd mot rättsväsendet som finns i Italien.
1). Förtroendet för rättssystemet i Italien är noll och att detta underblåses gärna av landets premiärminister som kallar domare och åklagare för alla möjliga hemskheter. En gång sa han att en undersökningsdomare var ”av en annan ras” för att denne utredde ett påstått fall av korruption mot honom. Att ge sig på domare och alla möjliga företrädare för lagen har således gjorts legitimt av landets premiärminister.
2). Ingen tar eget ansvar i Italien. Ingen säger att ”jag gjorde fel”. Man är alltid ett offer, till och med Moggi anser sig vara ett offer. (Paradoxen här är att enda gången mig veterligt som en spelare erkänt fusk på plan var 2006 när De Rossi gjorde mål med handen, han spelar ju som bekant i det just nu mest domarfobiska laget Roma).
3.Calciopoli rättegången har inte börjat än. De flesta inblandade är idag tillbaka på sina poster. Ingenting har egentligen hänt och istället för att dra skeletten ur garderoben en gång för alla, urholkas förtroendet än mer.
Detta sammantaget urholkar tron på lag och ordning. Fotbollsdomaren blir egentligen en representant för samhället. Domaren själv är medveten om detta. Han tar det säkra före det osäkra och blåser så fort någon faller. Vilket ställer till det när Italienska lag åker ut i Europa och faller och ingen blåser.
Italiens mest kände domare genom åren är inte Collina utan Lo Bello.
Kolla intervjun med Moratti som avbryts av Roma fanset.
***
En blogg ska egentligen vara korta betraktelser.
Första inlägget blir dock en så kallad rivstart. Ni får ha överinseende med längden.
Det blir kortare framöver. På tisdag är det coppa! /Mats
2009-03-01: Summering 23.00 Söndag kväll
När jag intervjuade författaren till boken Calcio- a history of Italian football, John Foot i höstas sade han:
- Italien är ett land omöjligt till förändring. De män som kom till makten på 60- och 70-talet är fortfarande kvar. Systemet saknar dynamik.
Jag ser Sampdoria-Milan och tänker på det där. Milan är som det alltid har varit. En och annan ung spelare tittar fram men annars består stommen av Seedorf, Pirlo, Favalli, Maldini och de övriga numera rätt ålderstigna herrarna.
Istället för att tänka nytt, har man tänkt gammalt och säkert.
Eller....tja....fan vet om man ens har tänkt. Silvio är hur som helst vansinnig och förstår inte hur laget med alla stjärnspelare kan förlora.
Ronaldhino och Beckham är spelare som inte utvecklar Milan.
Shevchenko gör det definitivt inte.
Milan är lika konservativt mot förändring som landet Italien.
Att Milan ägs av premiärministern är givetvis bara en slump.
I Correrorn kan man läsa att Milan nu kanske ska säljas.
Eller snarare kan man läsa Galliani förneka det. Men bara det faktum att Galliani går ut i pressen och kommenterar det hela, tyder på att allt inte är som det ska.
När Milan köpte Nesta från Lazio undrade en del varifrån pengarna kom. Milan hade nämligen inte så mycket pengar och det gick rykten om att Silvio nallat direkt ur stadskassan.
Hur det är med den saken lär vi aldrig få veta, såvida inte Silvio drabbas av Den Stora Ångern och beslutar sig för att berätta allt.
Däremot hänger Milan och Silvio ihop. Berlusconi har byggt mycket av sin politiska framgång på Milan.
Att sälja klubben vore således ett politiskt självmord. Frågan är väl när Ancelotti får gå.
En som försökt med tränarbyte men inte lyckats är Torinos Urbano Cairo. Jag trodde verkligen på Cairos lagidé när han tog över presidentskapet i klubben.
Nu har jag resignerat.
Urbano Cairos uppgift har varit att ta Torino ur den historiska kvicksand klubben befunnit sig sedan.....herregud....Superga?
Jag gillar Torino, jag har ända sedan man lyssnade på Napolis serie C matcher på Kiss Kiss varit svag för Roberto ”Sly”Stellone och jag förstår inte riktigt vad som händer. De har tränaren, visserligen en fullständig nervknippe i Novellino men han är bra. De har spelarna. Rosina, Sereni är namn som går in i vilken elva som helst. Ändå ligger de och tröskar i botten.
Svaret måste vara att Cairo inte kan skapa det lugn man behöver. Hans tid är således förbi.
The Zarate kid är tillbaka för övrigt. Ranieris ord "han är en oslipad diamant"framstår mer och mer som dagens sanning.
Cagliari tippade jag skulle åka ut. Jag ber om ursäkt för det.
Laget är tillsammans med Genoa årets lag i Serie A. Om herrar Cellino (Cagliari) och Preziosi (Genoa) kan behålla laget UTAN att ägna sig åt fiffel (båda herrarna har tämligen feta skelett i garderoberna.....) kan ligan 09/10 bli riktigt rolig.
För snart 15 år sedan satt jag med min bror på Sampdorias träningsanläggning. Vi hade sett träningen och inväntade nu frisparksövningarna.
De glömmer jag aldrig.
Sinisa Mihajlovic lade upp tjugo bollar. Walter Zenga spottade i handskarna och gjorde sig redo.
Efter fem minuter gick han därifrån. Sinisa la tio stycken i högra hörnet, tio i det vänstra och lämnade träningen med ett segerflin.
Nu är rollerna ombytta.
Walter Zenga är helt klart omgångens vinnare. Och Mascara har skrivit in sig i kategorin ”oförglömliga mål”.
För fyra år sedan satt jag och såg Inter-Roma. Till och med jag applåderade Tottis fantastiska mål då. Ikväll är det en märklig match. Inter verkar nästan ointresserade till en början men kommer igen. När Crespo gör 3-3 sjunker Spallettis blanka flint allt längre ner i stolen. Den till nåder tagne Panucci hoppar som en lam anka i nickduellen.
Det är en fantastisk match. Roma leder med 2 mål 2 gånger, men Inter kommer igen.
Många gillar inte Inter. Jag fattar inte det. Laget som är underdogs i Milano, som har hela den rödsvarta medieapparaten emot sig leder Serie A med sju poäng. Det är respekt.
Att sedan laget styrs av en president med enorm plånbok, vanföreställningar, förkärlek till forwards och märkliga krav på sin tränare gör ju saken inte sämre.
Inter får Dallas att framstå som ett barnprogram.
Precis som Serie A.
