28^ Tränarens helvete
Den 28:e Serie A-omgången väcker reflektioner om några tränares olika helveten.
Så hemskt det måste ha varit för Serse Cosmi denna söndag kväll när han gjorde comeback i tränaryrket. Äntligen tillbaka, i sitt första jobb på över ett år, uppklädd och laddad. Och så får han se allt rasera 5 minuter in i matchen mot Lazio.
Häromdagen kunde man läsa att tränaren i världens bästa klubblag, med världens bästa spelare till sitt förfogande, blir så sjuk av pressen och stressen att han tappar håret och läggs in på sjukhus.
Men borde det inte vara ännu värre för tränare i lag som slåss för överlevnad? Eller för just Cosmi. Det måste finnas en miljon fotbollstränare världen över som skulle vilja byta jobb med Josep Guardiola i Barcelona.
VILKEN DIKTATOR ÄR VÄRST?
Cosmi har dessutom en Zamparini att svara inför, även om keps-tränaren faktiskt arbetat för en ännu galnare president, i Perugia – Luciano Gaucci. Denne man satsade på både Libyiens diktatorsson och damfotbollsspelare. Khaddafis son fick spela (ett inhopp), men kvinnliga spelare i Serie A var en idé som stoppades av myndigheterna.
Lazio är välstrukturerat och svårspelat den här säsongen, nästan som Capellos Juventus från några år tillbaka. I och med segern över Cosmis Palermo är man tillbaka i toppen.
Men var är alla Pastores hyllningskörer nu? Det var lätt för media att sjunga hans namn och fira varje dribbling han gjorde i höstas – då han tydligen var nästan större än Messi i potential – men hans marknadsvärde bör ha halverats sen dess. Och ännu har ingen gett någon bra förklaring till Palermos kollaps.
För övrigt var det länge sen en tränare blev så sågad under en match, som Cosmi blev av TV4:s Robert Perlskog.
MONTELLA EN MINUT FRÅN FIASKO
Det är muntert i Rom den här helgen, då båda lagen vann. Tack och lov slapp man denna omgång beklaga sig över hur dåliga Roma är på att behålla ledningen – nu tappade man visserligen ledningen igen, men tack vare straff i slutminuten blev det bortaseger 1-2 mot Lecce, och många drog en lättnadens suck. Inte minst Lecces bottenrivaler.
DELNERI SJÄLVDESTRUKTIV?
Toppmötet Juventus-Milan får mig mest att fundera över Delneris märkliga val. Här har vi en tränare som skapat sitt eget helvete. En Juventus-tränare som spelar med Del Piero kan aldrig få kritik för det. Även om Juventus med Del Piero skulle förlora skulle ingen få för sig att kritisera tränaren för att satsa på Del Piero.
Däremot kan en Juve-tränare som petar Del Piero aldrig göra rätt. Förlorar man med Del Piero på bänken blir kritiken dräpande, och även om man vinner utan Del Piero kommer många att ifrågasätta den tränarens sätt att hantera klubbens störste ikon.
För att rädda sitt eget skinn, åtminstone, borde Delneri spela Del Piero.
Tonis bäst-före-datum gick ut för många år sen, och ingen kan väl tycka om Iaquinta som fotbollsspelare. Delneris anfallsfotboll gav absolut ingenting i den här matchen, tredje raka förlusten nu.
CESENAS PROFILER
Som jag spådde i min analys av bottenstriden tidigare i veckan är Cesena på rätt spår, och man besitter ett så kallat sparkapital i Rosina, som egentligen vilken klubb som helst kan vara avundsjuk på. Jimenez, Giaccherini, Malonga är också riktigt vassa spelare.
Sampdoria - Cesenas motståndare i söndagens lunchmatch - befinner sig i precis motsatt läge. När Cesena nu reser sig och ser förhoppningsfullt på vårens 10 återstående matcher, då inser Sampdoria att de är krislaget nummer ett, utan egentliga matchvinnare.
Bologna och Cagliari spelade 2-2. Detta är två lag som vägrar tappa det man långsamt byggt upp under säsongen, successivt och med god tro och stort kunnande.
Det måste kännas skönt och avslappnat att hålla på något av dessa rödblå gäng. De har i praktiken säkrat sina Serie A-kontrakt, och med tanke på den harmoni som tycks råda hos dem båda tror jag inte heller att de kommer att sakna motivation i de ”betydelselösa” matcher de kommer att spela här i säsongsslutet.
Fiorentinas säsong blir inte så dålig som den verkade bli. 2011 är betydligt bättre än 2010, och att Mutu gjorde två mål nu betyder förstås allt. Catania tippade jag som Serie B-kandidat häromdagen, och frågan är nu om Simeone inte sitter löst redan, trots att han knappt hunnit packa upp sen han anlände i Catania.
FENOMENET
Vissa tränaren påstås vara stora inspiratörer, först och främst. Det vill säga deras förmåga är huvudsakligen på det psykologiska planet - de är bra på att motivera sina spelare. Leonardo ses av många som en sån tränare. Och visst måste det vara ett lag med spelglädje och självförtroende, bra harmoni, som kan vända 0-1 i paus till 5-2-seger, som Inter gjorde hemma mot Genoa. (Frågan är om det skett även på bortaplan?)
Eto’o gör det han gör med otrolig självklarhet, han är ett fenomen, som Ronaldo. Tyvärr är han väl lite för "gammal" för att hinna bli lika stor.
Brescia fortsätter att vara som bäst när motståndet är som bäst. Man har nu kryssat borta mot de spelskickligaste lagen senaste veckorna, så väl Udinese som Napoli nu senast. Ändå är Brescia näst-jumbo. Som Napolis tränare Mazzarri konstaterade visar detta hur jämn ligan är. Inget lag förtjänar att åka ur Serie A just nu, utom Bari, som tyvärr spelar i en egen division, avhugget och ensamt i botten.
Det är inte kört för Napoli i kampen om scudetton, för nästa vecka möter man ett formsvagt Parma, samtidigt som Inter åker till just Brescia (som kryssade i Milano, när lagen möttes i höstas).
Omgångens spelare: Eto’o.
Omgångens mål: Eto'os andra mot Genoa.
Omgångens bästa: Att Milan visar att man är tillbaka i gammal klassisk form igen, som under mitten av 2000-talet. Fotbollsvärlden behöver - och vill ha - ett klassiskt starkt Milan i toppform.
Omgångens sämsta: Sampdorias totala förfall, i alla lagdelar. Men även Antoniolis horribla agerande måste lyftas fram (han kan ta det, han är ju annars utmärkt): http://www.youtube.com/watch?v=19KdTedHEIc