På jakt efter fornstora dagar
Många är vi som längtar efter en svunnen tid, 90-talet då italienska ligan var den obestritt bästa i världen och stjärnorna trängdes för att få chansen att spela i Serie A. Denna krönika tillägnas en rad klassiska klubbar vars fans tålmodigt väntar på ännu en storhetstid.
På denna tid fanns även små klubbar som med begränsade medel ändå fanns med i högsta serien, klubbar som idag bara är spillror av var de en gång var.
Den första kultklubben och tillika mitt favoritlag är en klubb som på den tiden jag föll för den innehöll spelare som Milan Rapaic, Hidetoshi Nakata och Marco Materazzi. Man spenderade sex raka säsonger i Serie A från 1996 och framåt och vann även dåvarande Intertotocupen 2003. Laget i mitt hjärta är alltså Perugia.
Det som klubben främst är känt för är två saker. En galen president i Luciano Gaucci och fallet med den sydkoreanske VM spelaren Ahn-Jung Wahn som inte var välkommen tillbaka till klubben efter att ha bidragit till att slå ut Italien i VM i Japan/Sydkorea. Luciano Gaucci tyckte att koreanen hade svikit landet och gjorde en opatriotisk handling som tydligen var oförlåtlig.
När Perugia var som bäst och intressantast så spelade man ett 3-5-2-system med väldigt offensiva ytterbackar (Grosso, Ze Maria) och ett hårt jobbande mittfält (Baiocco, Tedesco), samt att man ofta kryddade laget med någon spelregissör (Rapaic, Liverani) som skulle leverera bollarna till anfallarna (Vryzas, Miccoli).
Trots en galen president i Gaucci så lyckades man i Perugia säsong efter säsong koka soppa på spik. Man såg till att man hade tillgång till bra tränare som betonade laget (Scala, Galeone och Cosmi) samtidigt som man hade en grym scoutingverksamhet som fyndade spelare både utomlands och i de lägre divisionerna i Italien.
Under de sex säsongerna man skämde bort oss supportrar var man oerhört starka hemma och vem minns inte en viss regnig match mot Juventus då man faktiskt avgjorde guldstriden, ett minne så gott som något annat. De som minns Perugia minns dem för deras talangutveckling, positiva fotboll, galna president och inte minst för en tid då Italien låg först i rangordningen.
Idag ligger Perugia i Serie C 1/B vilket säger det mesta om klubbens nuvarande skick. Man gick i konkurs 2005 och fick börja om på fotbollens bakgård. Just idag ligger man en bra bit efter topplagen och kommer inte att återfinnas i Serie B nästa år heller, dock har den nye presidenten lovat att man skall vara i Serie A inom fyra år, vilket är optimistiskt om du frågar mig.
Luciano Gaucci var en världsvan man och något av ett unikum i branschen. Vem minns inte hans försök att sadla om Gaddafis son till fotbollsspelare. Al Saadi Qadhafi gjorde några inhopp i Serie A och var ingen jättehit, men ändå en oerhört sexig värvning...
Inget lag är väl så förknippat med en tränare som Foggia Calcio, i alla fall om vi pratar under deras framgångsrika nittiotal. Zdenek Zeman tog över klubben 1989 och skulle fram till säsongen 1993/1994 vara en av de ledare som revoulutionerade den italienska fotbollen med ett offensivt 4-3-3-spel, som både innehöll hög press, offsidefälla och en härlig offensiv frenesi.
Laget åkte ur under Zamans första säsong men vann sedan Serie B och spelade i Serie A under fyra härliga säsonger. Under denna tid lyckades laget under en säsong med konststycket att både göra 58 mål samt att släppa in lika många. Det säger en del om vilken typ av klubb och vilket typ av spel man hade i Foggia på denna tid, vilket också bidrog till att serien blev roligare och mer öppen.
Tack vare att man varje år hade en otrolig trio på topp så kunde man år efter år klara sig kvar i serien, trots att defensiven kanske inte alltid var den bästa. Spelare som Giuseppe Signori, Fransesco Baiano och ryska duon Igor Kolyvanov och Igor Shalimov var avgörande för laget överlevnad. Zdenek Zeman hade och har en tydlig filosofi och jag är en av dem som alltid kommer stå på hans sida, för ledare som han behövs i en allt mer strikt och taktisk italiensk fotboll. Både Foggia och Zeman var unikum och kultfigurer som måste respekteras och finnas, annars utvecklas aldrig fotbollen.
I en sådan här artikel måste en klubb som Padova nämnas. Man spelade två säsonger i Serie A 1994/1995 samt 1995/1996. Man har efter dessa två säsonger inte varit i närheten av Serie A men under dessa två säsonger så fick man chansen i världens bästa liga. Man satsade på spelare som hårfagre amerikanen Alexi Lalas och kroatiska vänsterfoten Goran Vlaovic som även var med i Kroatiens EM-succé 1996.
Man kan inte nämna Padova utan att nämna Allesandro Del Piero som så klart är staden store son, och kanske finns det en chans att han avrundar karriären i charmiga Padova, för idag kan klubben som ligger i Serie C1 verkligen behöva all hjälp de kan få.
Det säger allt om statusen på Serie A under den här tiden att en sådan profil, gentleman och stjärna som Alexi Lalas korsade Atlanten och spelade i Padova, bara för att få uppleva Italien. Det är stort.
Sist men inte minst så har vi Reggiana spelade tre säsonger i Serie A under mitten av nittiotalet och som bäst lyckades man nå en trettondeplats. Klubben innehöll ledare som Carlo Ancelotti och Mircea Lucescu, som efter tiden i lilla Reggiana tog steg till större klubbar och fetare lönekuvert.
Klubben har en rad stora spelare på sitt register - Sunday Oliseh, Angelo Di Livio, och Claudio Taffarel är några av de spelare som hjälpte Reggiana under deras tid i Italiens högsta serie. Laget var aldrig i närheten av toppklubbarna som på den tiden var milsväga bättre i form av kvalitet och stjärnstatus.
Idag är det inte lika glatt i Reggiana. Man spelar i Serie C vilket motsvarar fjärde divisionen i Italien. Likt många andra små klubbar så har man svårt med ekonomin och satsar därför mycket på egna talanger från sin ungdomsverksamhet. Det är genom den man har utvecklat ett antal lyckade nigerianska spelare som Obafemi Martins och Stephen Makinwa, som efter några lyckade ungdomsår i Reggiana också de lämnat klubben för större uppgifter.
Visste ni att en viss Jonny Ekström har lirat i Reggiana?
Ibland får man lov att vara lite nostalgisk och låta minnena från ett bättre tid flöda fram genom huvudet. Det lindrar på något sätt smärtan av att behöva vakna upp i den dystra verkligheten. Jag är stolt och glad att jag har fått uppleva det underbara nittiotalet med allt vad den tiden innebar. Det var en annan sorts ärlighet och lekfullhet när det gällde fotbollen. Det var innan kapitalismens brutala intåg och innan kommersialismen gjorde om fotboll från en sport till en industri, och jag minns den med förtjusning.
När det gäller dessa små kultklubbar där jag i denna text bara nämnt några så var de signifikativa för den eran som var då, och framförallt vilka spelare vi kunde locka till och och vilken typ av fotboll vi vågade spela då. Alla epoker har sina början och sitt slut, men just denna trevliga fotbollsepok hade gärna fått vara lite längre...
