Il Tridente - svallande känslor
Zlatan kommer inte överens med sina fans, Romas fans kommer inte överens med sitt lag. Men Serie A klubbarna har kommit överens om att bryta sig loss för att skapa ett eget beslutande organ. Il Tridente reder som vanligt ut de viktigaste frågorna i Italien.
Nu har klubbarna i Serie A röstat för ett förslag att klippa banden med Lega Calcio vilket innebär att Serie A blir ett eget beslutande organ. Vad kommer detta innebära för italiensk fotboll?
Magnus Sundberg: Det betyder att Serie A har tagit ett kliv mot att bli en italiensk motsvarighet till Premier League. Klubbarna i Serie B får klara sig som Robinson Kruse ungefär. De kommer att få det överjävligt svårt ekonomiskt. Det kommer att bli gräl, det kommer att bli tal om en identitetskris och det kommer framförallt att göra Serie A-klubbarna rikare. Om en klubb åker ner i Serie B lär det kännas som en dubbel pungspark.
Lorenzo Medici: Det är sorgligt och nödvändigt. Det här är något som England gjorde för över 15 år sedan vilket säger en del om hur långt efter Italien är ur ren business synpunkt. Rent konkret kommer det innebära (från och med 2010 är det tänkt) att klubbarna i Serie A inte kommer behöva betala en del av intäkterna till lägre serier som fallet är nu. Serie A-klubbarna kommer skydda och förbättra sina ekonomier och klyftan till t.ex. serie B kommer öka.
Det är bara att snegla på England vilket Italien förstås har gjort. Själen och den sociala förankringen kring fotbollen får sina smällar och vilken väg den moderna fotbollen är på väg vet vi inte idag, allt verkar frid och fröjd i t.ex. Premier League men effekterna kan komma om tio år som den sämsta amalgam. Trots allt står Italien för vad som verkar vara den rätta vägen rent ekonomiskt idag och vill man hänga med i den moderna fotbollen är detta ett litet steg i rätt riktning.
John Zanchi: Som tifoso till ett provinslag (i mitt fall inte vilket provinslag som helst utan provinslagens drottning, Atalanta) förväntas man spontant säga att det här är jordens undergång. Men jag är inte så säker på det. Italiensk fotboll är i så dålig form att jag är beredd att svälja vilken medicin som helst.
Modellen för den nya ligan är engelska Premier League och föga förvånande är det Inter, Milan och Juventus som drivit på för att Serie A ska bryta sig loss ekonomiskt från Serie B och en gång för alla göra sig av med alla tankar på kollektiva förhandlingar om tv-rättigheter. Bara de med stora kapitalstarka ägare i ryggen kommer klara sig och provinsfotbollen kommer försvagas. Men, och det är ett stort men, så länge man inte minskar på rörligheten mellan serierna, det vill säga inte minskar antalet lag som åker ur respektive går upp, har jag inget emot att det kommer kosta mer att förlora.
Konsekvenserna kommer bli att det i än större utsträckning än idag kommer bli en dödsdom att åka ur högstaligan. Enligt quotidiano.net förlorade t.ex. Bologna när de åkte ur 2004/05 62% av sina intäkter. Bara under 2000-talet har Napoli, Torino, Venezia, Ancona, Fiorentina och Taranto gått omkull. Och det var med det gamla systemet. Vi kommer få se fler konkurser inom fotbollen och paradoxalt nog behöver det inte vara negativt för fotbollen att man får ta konsekvenserna av hur man hanterar sin klubb sportsligt och ekonomiskt.
De italienska fotbollsklubbarnas ackumulerade skulder är nämligen enorma. Skulderna har - till skillnad från i många andra länder - uppkommit för att betala löpande utgifter, inte för att investera i framtida inkomstkällor som nya arenor med kommersiella lokaler. Det har varit möjligt för den groteska koloss som konstituerar italiensk proffsfotboll (132 lag och över 3500 spelare!) att fortsätta med misshushållningen främst för att man av politiska skäl återkommande räddat klubbar som levt över sina tillgångar. Lagen har hittills haft en någorlunda kontinuerlig inkomst i form av intäkter från försäljningen av TV-rättigheterna. Nära hälften av intäkterna kommer från försäljningen av TV-rättigheterna mer än i något annat land.
Är allt då frid och fröjd? Givetvis inte. Konsekvensen kommer tyvärr bli att fotbollen kommersialiseras ytterligare.Mycket av som gjort italiensk fotboll speciell, tifokulturen, en jämn liga, den starka kopplingen mellan ort och lag, riskerar försvinna samtidigt som vinsterna är mycket osäkra.
Zlatans flyttsnack väckte starka känslor och därför buades han ut av de egna fansen när Inter mötte Lazio i helgen. När Zlatan gjorde 1-0 svarade han med att göra en hyssjande gest mot hemmapubliken. Vad tycker du om detta?
Magnus Sundberg: Zlatans gest osade omogenhet. Buandet och busvisslingarna var å andra sidan inte heller väldoftande, tvärtom. Efter Zlatans tydliga markering lät Mourinho sitt pekfinger leta sig upp mot tinningen. Den vinken kunde omöjligen ha missförståtts. Både Mourinho och Moratti försvarade Zlatan efteråt, men den där peka-mot-huvudet-gesten sa allt. Att gå i klinch med några pikande supportrar ger ett omoget intryck av spelaren, det drar fokus från själva fotbollen och generar i negativ publicitet. Förhållandet till majoriteten av supportrarna kan också påverkas. Nej, jag menar inte att Zlatan ska pantsätta sin personlighet för att vara folk till lags, utan jag menar att han bör tänka ett steg längre. Att gå ut i media och prata om en eventuell flytt, mitt under pågående säsong, är heller inget att rekommendera. Sådant sitter kvar som stekos på fansens kära klubbtröjor.
Lorenzo Medici: Ibland känns det som det finns en sorts ömsesidig sadomasochistisk kärlek mellan Zlatan och Inters fans. Buandet är näring för Ibra och han är som bäst när han är sporrad av någon anledning. Själva grejen med buandet och hyssjandet tror jag inte är så allvarligt menat från något håll. Går man djupare kan man dock säga att det handlar om Zlatans framtida vara eller icke vara i Inter. Hans uttalanden om att lämna Inter känns vara på riktigt och är fullt i Zlatans linje då han känner att Inter inte riktigt hänger med på hans nivå. Zlatan älskar sig själv mer än sitt klubbmärke och det är ingen kritik från min sida utan mer ett konstaterande om Zlatans lynne. Ibra måste ha utmaningar och känna att han har chans att vinna Champions League och guldbollen, det är hans bensin. I sommar måste Moratti och Mourinho ta till sina bästa ekonomiska och psykologiska Houdini-trick för att få honom att stanna.
John Zanchi: Jag är som så många andra lika splittrad inför Zlatan som han själv verkar vara på en fotbollsplan. Ena dagen ängel, andra dagen djävul. Som fotbollsspelare är han enorm. Herregud, vad vore Inter utan honom?!? Men jag har oerhört svårt för trixandet som tyvärr verkar vara en del i hans och hans vedervärdige agents sätt att hantera kontraktsfrågor. Visst, vad har Zlatan för skäl att bedyra evig kärlek till ett svajigt gäng från en norditaliensk stad där det antingen är råkallt eller stekhett och dimma oavsett? Men å andra sidan, samma moraliska principer som bör vägleda varje person i alla andra livssituationer borde rimligen också vägleda en i ekonomiska frågor. Och som bekant - avtal är till för att hållas. Jag tycker Inter ska sätta en prislapp på pojkvaskern och se om någon (Real?) vill ha honom. Är de beredda att betala - sälj honom. Ingen är större än klubben.
I söndags spelade Romas ultras calcetto utanför Olimpico istället för att se Roma spela 0-0 mot Chievo. Varför går det åt skogen för Roma och vems är felet?
Magnus Sundberg: Spallettis och spelarnas. Spalletti må vara en skicklig tränare, men jag tycker att han har misslyckats med att utveckla ett väl fungerande försvarsspel. Det nya spelsystemet är förvisso bättre defensivt balanserat än dess föregångare 4-2-3-1, men lagets zonförsvar och markeringsprinciper är bristande. I synnerhet Romas försvarsspel karakteriseras ofta av nonchalans och slarv. Det är lättare att förlåta om det sker någon gång då och då, men detta har blivit ett genomgående tema i Romas spel. Låt gå för att laget har förföljts av skador den här säsongen (i synnerhet i backlinjen), dock räcker det inte som förklaring till det usla försvarsspelet.
Inställningen hos spelarna är något annat jag skulle vilja peka på. Ibland ser det ut som om spelarna precis har fått reda på, att de ska få spendera sommaren i Uralbergen. En sådan inställning hos ett fåtal eller majoriteten av spelarna leder ofta till en kollektiv kollaps. Spalletti kan inte styra sina spelare som en sektledare, utan det är upp till var och en att vara fokuserad och göra sitt bästa. Likväl undrar jag ibland om Spalletti verkligen har förmågan att inpränta välbehövligt självförtroende och lite jävlaranamma i Roma. Jag ställer mig tveksam till den frågan.
Lorenzo Medici: Skador, felaktiga värvningar, ekonomi och identitetskris. Roma är av tradition och kultur ett lag som inte ligger i den högsta toppen i mer än fem år i taget och på sin höjd tar en scudetto vart tionde år. Detta ser inte ut att ha ändrats.
Sommaren 2008 började med en norrman, fortsatte med utebliven Mutu-värvning och slutade med alldeles för sena värvningar av Baptista och Menez. Där lade man grunden till de framtida problem som skulle komma. Baptista och Menez är skickliga spelare med hög potential men båda är ojämna och hade behövt en hel sommar på sig att komma in i det italienska fotbollstänket. Jämnhet och struktur är de pusselbitar som bäst hade behövts till detta så spelskickliga lag vilket dessa värvningar inte gav. Lägg till alla skador i ligaupptakten och vips så har Roma en riktigt bräcklig grund att stå på. Ett lag som siktat på scudetton men som på ett tidigt skede tappar tron på det kan fastna i en identitetskris vilket Roma gjorde. Ett nytt mål blev istället final i Champions League och där någonstans började Roma gilla det man såg i spegeln ända tills de där förbannande straffarna på Olimpico ägde rum. Därefter blev det ny identitetskris.
Nu ser man ut att missa topp fyra, Spalletti har tappat glöden och spelarna har tappat ... allt. Dystra framtidsutsikter råder för Roma. Mexes kommer säkert lämna för Milan, pengarna finns inte hos Rosella och vad händer med Totti? Lagets framtida ovisshet är säkert också en undermedveten faktor till årets misslyckade säsong. Ibland måste man dock gå ner och gräva djupt på botten för att åter finna sitt vackraste jag och det får vi verkligen hoppas att Roma gör. För övrigt tyckte jag idén om Calcetto utanför Olimpico var ett roligt och fantasifullt sätt att demonstrera på.
John Zanchi: Den som är utan skuld kan kasta den första stenen. Skador i början av säsongen grundlade den misslyckade säsongen. Visst går inte allt att skylla på det men när spelare som Totti, Taddei, Perotta, Aquilani och Doni är mer sjuka än friska så är det klart att det spelar roll. Herregud, jag tror att Roma måste haft fem, sex nyckelspelare skadade i snitt!
Dessutom har oklarheten om vart klubben är på väg spelat in i de sportsliga tillkortakommandena. Rosella Sensi har här ett stort ansvar att bringa klarhet om vad som egentligen händer. Buden har varit många, alltifrån Soros till Tamraz och Flick har sagts vara på väg att ta över klubben. Senaste ryktet är att Francesco Angelini, läkemedelsmogul, vill ta över klubben. Allt det här ställer givetvis till med oreda i en redan kaotisk miljö.
Spalletti har kontrakt kvar till 2011 men frågan är hur stark hans ställning i klubben är nu för tiden. Han är grinig med journalister och fjärran från sitt forna signor gentiluomo-beteende. Att han sen bråkar med Panucci (i och för sig är det alltid rätt att bråka med Panucci) och har hamnat i onåd hos supportrarna på grund av ryktena om att han i smyg träffar andra klubbar för kontraktsförhandlingar gör situationen i Romklubben än mer delikat. Drömvärvning alla kategorier? Ancelotti som tränare. Kommer inte hända, åtminstone än på ett tag. Men ändå.
Alla rödgula borde läsa den gamla hederliga mea culpa, mea culpa, mea grandissima culpa-bönen några hundra gånger innan man vill peka finger åt någon speciell.
