Italien-Nordirland 3-0: Kvickt, tekniskt och kul
Ett italienskt landslag byggt av entusiastiska spelare med stor skicklighet spelandes för mindre klubbar hade en rolig kväll på Arena Garibaldi i Pisa. Man slog Nordirland med 3-0, ett resultat som smickrar gästerna.
Gattuso bar kaptensbindeln. Det kändes tryggt. Mest för att ingen skulle få för sig att gå runt och slöa så länge Rino finns i närheten. Bristen på engagemang är ett frekvent problem i såna här matcher.
Man skulle varit mittfältare. Det här var en mittfältsmatch. Med D'Agostino som inverterad Pirlo ville italienarna spela långt längs kanterna på avancerande ytterbackar, oftast Grosso, och ytterforwards. Det gick ibland, men mest fastnade man i slammet runt mittcirkeln.
Santon och Rossi gladde med mognad och initiativrikedom. De kommer framstå som nyfödda i sällskapet med de ärrade gubbarna när man reser till Sydafrika. Rossi kunde framspelad av en nödvändigt självsäker Mascara dundra in 1-0 tidigt i första halvlek. Medan många gjorde sin första landskamp gjorde Beppe Rossi sitt första landslagsmål.
Pazzini fick några halvchanser tack vare en högt spelande backlinje men hade inte flyt eller boll med sig. Hela anfallstrion agerade kvickt och inspirerat. Montolivo intog en intressant roll framför Gattuso och D'Agostino. Ingen ren trequartista, snarare lik den roll Perrotta haft i Roma. Fler löpningar, färre smörpass. Annars har jag haft svårt att förstå Montolivo syfte i landslaget. Vad har han för roll? Vad ska han bidra med?
Lippis obligatoriska pausbyten: Dossena för Grosso, Palombo för Gattuso, Brighi för Montolivo, Foggia för Mascara.
Byte fyra blev en hit. Rossi lirkade fram bollen till Foggia som efter en tunnel och en halvchip överkeepern även han blev målskytt för första gången iförd nationens skjorta. Sådana mål gör fotboll till kultur.
När man som bäst försökte smälta intrycket från 2-0-målet kutade Pazzini igenom och fälldes av den nordirländske målvakten. Straffen tog han själv men står kvar på ett landslagsmål. Finger-stolpe-ut räckte inte. Har du sett Källströms straff behöver du inte youtuba den här.
Ny debutant: Pellissier in. Han är så snabb att han inte syns i bild när man spelar upp på dubbel hastighet. Pazzini ut. En anna sak Pellissier är bra på är att ta ner bollen på bröstet i straffområdet, vända om och klippa till direkt med vänstern. Därför blev det 3-0. Ett klassmål det också. Tyvärr missade han även ett rent friläge en stund senare.
Galloppa blev nästa debutant. D'Agostino fick duscha lite tidigare än beräknat.
Med tidigare testversioner av det italienska landslaget i minnet kändes det här livfullt och roligt. Nya blommor väcktes till liv och sprudlade av glädje. Så här många chanser har Gli Azzurri inte skapat på jag vet inte hur länge. Det var bud på mål i varje anfall, inte sällan flera gånger om. De nya såg ut att trivas utomordentligt och satte verkligen Lippis omdöme på prov. Är verkligen rävarna det bästa valet i Confederations Cup?
Låt gå för att det här nordirländska laget inte kommer vara i närheten av att vinna några titlar de närmaste åren. Italien lekte ändå.
Marchetti skötte sig fint i målet. Han kunde ha fått en svårare debut, ska tilläggas. Godkänt, mer går inte att ge. Rossi var bäst av alla. Foggia fick något lavezziskt i blicken.
Italien: Marchetti; Santon, Legrottaglie, Gamberini, Grosso (Dossena 46); Gattuso (Brighi 46), D'Agostino (Galloppa 75), Montolivo (Palombo 46); Mascara (Foggia 46), Pazzini (Pellissier 61), Rossi
Nordirland: Tuffey (Mannus 61); Johnson, Casement, Coates, McGivern; C Evans (Ferguson 78); Little (Donnelly 82), O'Connor (Garrett 61), McCann, Carson (Lawrie 69); Healy (McGinn 45)
