Ett mästerskap för framtiden
För er som trodde att rubriken är relaterad till Confederations Cup så hade ni fel. På tisdag går U21-EM av stapeln för Italiens del och det är så mycket mer än en titel som står på spel.
Idag lördag anlände de italienska ynglingarna till Sverige och Helsingborg. Regnet verkar inte hålla sig borta från nordvästra Skåne, men man får hoppas att de känner sig väl bemötta trots det, för detta mästerskap betyder som sagt väldigt, väldigt mycket på så många håll.
Samtidigt landar ett plan med många välbekanta ansikten i en helt annan världsdel. De haltar ut, trötta och slitna efter en lång säsong, för att spela ett inför-VM som regerande världsmästare. Men trots det kan man inte se sig som favoriter inför turneringen, tvärtom. I truppen finns få spelare som känns heta och det mesta talar för att Lippi och hans mannar blir turneringens flopp. Här kommer framtiden in.
Inför U21-EM, i alla fall från svenskt håll, så hyllas Spanien och England något enormt. Bojan och Walcott är utan tvekan turneringens två giganter med Balotelli tätt bakom. Serbien har man också stor respekt för, med all rätt, och även om såväl Italien ger respekt så är det inte riktigt på samma sätt som t.ex Spanien. Det kanske inte är så oväntat, men för mig så är Italiens startelva den utan tvekan bästa. Dessutom har man en bredd som inget annat lag kommer i närheten av.
En del av er som läser detta känner säkert igen namn som Candreva, Andreolli, Paloschi, Cerci och Ranocchia, men de flesta gör inte det. Det är till och med så att Criscito, Bocchetti, Cigarini och Motta nästan glömms bort av många, spelare som tillhört toppen i Serie A.
Jag skulle nästan vilja skriva en spelarpresentation om varje talang i det här laget. Det känns så starkt och så brett att man verkligen får hopp, hopp om framtiden. Det finns enstaka potentiella superstjärnor, nya grovjobbare och lagkaptener. Alla ingredienser finns för att alla spelare i denna trupp kommer bli stora profiler och ledande stjärnor i framtiden, till och med dom som tillbringade den här säsongen i Serie B.
Om vi går igenom startelvan bara så ska ni få se. Vi har Consigli i målet, som trots att han är den svaga "lagdelen" känns helt okej. Visst, han är ingen Curci och kanske inte ens Viviano, men med ett ledande försvar ska han klara sig bra.
I försvaret just har vi Il Capitano, Marco Motta som var Serie A:s bästa högerback den sista halvan av säsongen. Vi har Bocchetti och framförallt Criscito, som varit en av ligans bästa försvarare och är med all rätt med i SvenskaFans bästa-elva för Serie A-säsongen 2008/09. Till vänster har vi De Ceglie som fått spela en hel del i Juventus.
På mittfältet har vi den spelaren som jag tror kommer bli en av mästerskapets stora snackisar: Luca Cigarini. Den framtida Napolispelaren har en otroligt viktig roll som han också kommer att sköta bra på alla sätt och vis, och han kommer tillsammans med en drös spelare tillhöra A-landslaget efter denna sommaren. Jämte finns Dessena som jobbar på bra, och Juventusspelaren Marchisio som petar Poulsen och Tiago alla dagar i veckan.
Framåt har vi tridenten Giovinco-Acquafresca-Balotelli. Här behöver vi inte snacka om att de har glömmts bort eller liknande, detta ger en otrolig respekt som också alla snackar om. Balotelli är en superstjärna, och för de andra två kommer denna turnering och kommande säsong betyda allt.
Efter denna sommaren måste det helt enkelt ske ett generationsskifte. Buffon håller fortfarande, Chiellini är backlinjens framtid, De Rossi kommer vara landslagets bästa spelare minst 5 år framöver och framåt finns kvalitè och fart, men det finns också otroligt mycket som behöver ändras.
Zambrotta, Cannavaro, Camoranesi, Pirlo och Toni är idag spelare som inte borde ha den roll i landslaget som de innehar. Personligen håller jag Zambrotta som det bästa exemplet, en spelare som endast lever på år 2006.
Italien måste inse att man inte kommer vara världsmästare i all evighet med det här laget. Däremot ska man blicka mot Sverige kommande veckor och inte Sydafrika. Det som händer i regnet i Skåne kan bli det som räddar framtiden och som ger det lyft som den italienska fotbollen behöver. Till VM nästa sommar borde inte Toni finnas med, inte heller Zambrotta eller Camoranesi. Där ska Criscito och Motta ha startplatser, där ska Cigarini finnas med och där ska Rossi och Balotelli tillföra spets.
Dom kommande veckorna finns inte framtiden i varken Sydafrika eller i Italien, den finns här i Sverige. Det är hit blickarna ska riktas och det är här hoppet ska tändas.
