USA-Italien 1-3: Samma problem, samma lösning
Som vanligt såg det segt och lamt ut och som vanligt vann Italien ändå. Alla vi som tjatat om Giuseppe Rossi har all anledning att fortsätta med det. Han väckte de sovande världsmästarna.
Det såg faktiskt ut som att man trappat upp hjärnorna. Det såg fokuserat ut. Det kanske var fokuserat. Passningarna satt, Pirlo var noggrann, Legrottaglie ännu noggrannare. Han vågade inte annat. Camoranesi gjorde sin bästa halvlek sedan påsk, Grosso fick sin vanliga magiska aura runt sig. Det var allt. Synvillan blev tydligare ju längre klockan tickade.
Det går fortfarande för långsamt. Det är fortfarande för segt. Sega gubbar är det ingen som gillar längre. De dog ut innan Italien åkte ur Englands-EM. Italien skapar inte en målchans på en hel halvlek. Jag kan sträcka mig till att ge en till Legrottaglie. Så här har det sett ut i tio månader nu. Det här är inget nytt, det är bara synligt för fler. Jag beklagar att fler får lida av eländet nu när man visar Gli Azzurri på bästa sändningstid i rikstelevisionen. Rai slipper de flesta som tur är se. Tiden står stilla.
Utvisningen var inte fel. Det var ingen hård spark men det var i knähöjd. Var var bollen? Inte inom de två närmsta kvadratmetrarna. Jag trodde man skulle spela på bollen. Åtminstone försöka. Hade jag varit amerikan hade jag definitivt sett situationen som matchavgörande och felaktig så jag inser det inte helt objektiva i min analys.
Straffen helt ok. Chiellini gör sitt första misstag för i år. Ändå typiskt Chiellini-grej.
Just när tänkte skriva att jag ville se Rossi för Gattuso i paus utropar Härenstam att många nog vill se Giuseppe Rossi. Så som det såg ut funkade Montolivo också bra. Allt var en förbättring.
Att Rossi är hoppet går inte att ignorera. Han har varit bäst i alla sina landskamper. Nästan. Det är bara Lippi som inte vågar. Ändå var det han som gav Rossi chansen från början, om än bara i truppen. Rossi ska spela alla landskamper från start. Han är skillnaden i dagens stelopererade landslag.
När Italien börjar mobilisera för inläggskavalkader får De Rossi för sig att testa ett litet skott. Med millimetrar passerar han två försvarare och en målvakt. Glädjen är maximal. Den stora frågan kvarstår dock: Vem var den mörkhåriga person han så gärna ville dela glädjen med?
2-1 och matchen var slut. Trodde jag. Att italienarna skulle tycka. Man slutade inte spela som man alltid gjort tidigare. Det kanske är svårt med de spelarna man hade på banan. USA fick sina chanser vilket var tämligen onödigt. Avslutningen med Pirlos karusell och Rossis andra balja avrundade en tillslut helt okej kväll.
Som vanligt såg det segt och lamt ut men Italien vann ändå. Precis som vanligt. Jag vill dock inte tro att allt är förändrat. Det krävs en match till för det. Kanske två. Besvären är detsamma, nu vet vi att de kan lösas.
Italiens problem är inte avgrundsdjupt. Det finns en framtid, man vill bara inte släppa fram den. Serie A är inte bättre än tidigare men Serie A är yngre, virilare och hungrigare. Italien kommer tillbaka. Inte i år, inte nästa år. Om ett par år. Det kommer visa sig i Helsingborg. Det är Azzurrini som gäller. Där är det tro, hopp och kärlek på riktigt. Morgondagens version av det vi såg i kväll. Halva det laget borde varit i Sydafrika om det inte krockat.
Tack till SVT för guld-kollaget. Den här matchen blev plötsligt helt meningslös. Allt är meningslöst, i ett år till. För övrigt hade Birro rätt i varenda ord han sa. Tack.
USA-Italien 1-3
Donovan 41, Rossi 58, 93, De Rossi 72
Italien: Buffon; Grosso, Chiellini, Legrottaglie, Zambrotta; Gattuso (Rossi 56), Pirlo, De Rossi; Camoranesi (Montolivo 56), Gilardino (Toni 68), Iaquinta
USA: Howard; Bornstein (Kljestan 85), Spector, DeMerit, Onyewu; Clark, Bradley; Feilhaber, Dempsey, Donovan; Altidore (Davies 65)
