En utekväll med gli azzurrini (Cerci blev mitt hemsläp)
Italien och Sverige var utslagna ur U21-EM. Båda nationerna föll mycket olyckligtvis på det berömda målsnöret. Jag föll för en träningsoverall.
Turneringen är slut och motsatsen till en drömfinal väntar då både Sverige och Italien missade finalplats. England - Tyskland. Det kan inte bli mer ointressant och tråkigt. Det jag ser framemot mest är att få äntra den nybyggda arenan i Malmö. Och kanske äta en korv eller två.
Sverige förtjänade en finalplats. Italien likaså. Eftersom ingen öl serverades på Olympia började bakfyllan marschera i takt med matchklockan. Slut på matchen. Italien är utslagna. Sällan skådat en så drönig och oinspirerad spelare som Mario Balotelli. Det är synd att den annars så duktige Andrea Consigli står för en matchavgörande målvaktstavla.
Efter matchen var det dags för utgång. Det var inte särskilt kul. Fram till klockan två i alla fall. Då uppenbarade sig Robert Acquafresca, Marco Motta, Luca Cigarini, Piermario Morosini och sist, men inte minst, Alessio Cerci. De letade efter tjejer att ta med upp på hotellrummet. Jag förklarade för dem att det krävs lite mer. Lite mer än att bara stå på gatan rakt uppochned. Att tjejerna finns inne på nattklubbarna. Det var svårt att kommunicera. Acquafresca var den enda som behärskade en framkomlig engelska.
Uppdrag numero uno. Att komma in på Tempel. Slutar dock i ett gravt misslyckande då ingen italienare hade med sig id-handlingar. Uppdrag numero due. Att komma in på Le Cardinal. Efter en diskussion med vakterna blir italienarna beviljade inträde. Alla utom en. Nämligen Cerci. Anledningen? Han var iklädd den vita italienska träningsoverallen. Mjukisbyxor var tydligen inte en önskad klädkod. Italiens team manager, eller vad man ska kalla honom, var nu på plats och började skälla på Romsonen: ”Vad var det jag sa till dig? Ta på dig ordentliga kläder som alla andra!”
Eftersom jag har min lägenhet intill nattklubben i fråga erbjöd jag att låna ut ett par byxor till Cerci. Vi gick alltså hem till mig. Hissen skakade. Inte på grund av dess undermåliga kvalitet, utan på grund av mina darriga ben. Väl innanför lägenhetsdörren började det hetta till. Den krullhårige Cerci var mitt hemsläp. Bara mitt. Byxorna åkte av och naturligtvis var det Y-front för hela slanten. Kommunikationen var svår. Cerci kunde verkligen inte ett enda ord på engelska. Helt otroligt med närmare eftertanke, men vi hade det kul ändå. Han drack ett glas vatten för att senare, iklädd ett par lånade Levis, bege sig ut i festnatten.
Italienarna var avslappnande och samtidigt en aning bortkomna, men efter ett tag började både den ena och den andra slänga sin lurviga. Nåja. Rakade. De agerade professionellt och det verkar finnas en strikt alkoholpolicy. Cerci ville absolut inte bli bjuden på en öl. Den enda jag såg dricka var Cigarini. En drink av något slag. Cerci vickade på sin bakdel på dansgolvet. I mina azurblå jeans. Helt otroligt och samtidigt fantastiskt.
Lite senare på kvällen, när Motta, Morosini och Acquafresca valde att vika av, anlände Marco Andreolli, Sebastian Giovinco och Salvatore Bocchetti till nattklubben. Den senare visade sig vara en riktig kvinnotjusare. Giovinco var glad, rolig och livlig. Och han fick säkerligen visa legg i baren. Både en och två gånger.
Should I stay or should I go? Det var en frekvent återkommande fråga under hela kvällen. Cerci hade lämnat kvar hela sin träningsoverall hemma hos mig. Jacka, byxor och tröja. Vi hade kommit överens om att gå hem till mig efter utgången så att han skulle få tillbaka sina kläder och jag mina jeans. Jag ville dock ha den där vita och vackra träningsoverallen. Enormt mycket. En äkta och använd träningsoverall. Av en spelare i det italienska landslaget. Jag som jagat matchtröjor i två veckor.
Cerci var snäll. Så jag valde att vara snäll och osjälvisk. Han fick tillbaka sina kläder. Hur dumt låter inte det egentligen? Borde vara en självklarhet. Hur hade det sett ut om deras team manager skällt ut Cerci under en och samma kväll för att ha traskat ut i träningsoverall och för att ha kommit hem utan densamma? Vi drack ännu ett glas vatten och växlade kontaktuppgifter.
Cerci förklarade att det kändes i hjärtat att inte gå till final. Det var deras målsättning, men Italien hade inte marginalerna på sin sida. Hur som helst finns det oändligt mycket talang i det här laget. Jag följde Cerci på vägen ned. Hissen skakade inte längre. Nu var det bara trivsamt.
Ciao bello!
Sverige förtjänade en finalplats. Italien likaså. Eftersom ingen öl serverades på Olympia började bakfyllan marschera i takt med matchklockan. Slut på matchen. Italien är utslagna. Sällan skådat en så drönig och oinspirerad spelare som Mario Balotelli. Det är synd att den annars så duktige Andrea Consigli står för en matchavgörande målvaktstavla.
Efter matchen var det dags för utgång. Det var inte särskilt kul. Fram till klockan två i alla fall. Då uppenbarade sig Robert Acquafresca, Marco Motta, Luca Cigarini, Piermario Morosini och sist, men inte minst, Alessio Cerci. De letade efter tjejer att ta med upp på hotellrummet. Jag förklarade för dem att det krävs lite mer. Lite mer än att bara stå på gatan rakt uppochned. Att tjejerna finns inne på nattklubbarna. Det var svårt att kommunicera. Acquafresca var den enda som behärskade en framkomlig engelska.
Uppdrag numero uno. Att komma in på Tempel. Slutar dock i ett gravt misslyckande då ingen italienare hade med sig id-handlingar. Uppdrag numero due. Att komma in på Le Cardinal. Efter en diskussion med vakterna blir italienarna beviljade inträde. Alla utom en. Nämligen Cerci. Anledningen? Han var iklädd den vita italienska träningsoverallen. Mjukisbyxor var tydligen inte en önskad klädkod. Italiens team manager, eller vad man ska kalla honom, var nu på plats och började skälla på Romsonen: ”Vad var det jag sa till dig? Ta på dig ordentliga kläder som alla andra!”
Eftersom jag har min lägenhet intill nattklubben i fråga erbjöd jag att låna ut ett par byxor till Cerci. Vi gick alltså hem till mig. Hissen skakade. Inte på grund av dess undermåliga kvalitet, utan på grund av mina darriga ben. Väl innanför lägenhetsdörren började det hetta till. Den krullhårige Cerci var mitt hemsläp. Bara mitt. Byxorna åkte av och naturligtvis var det Y-front för hela slanten. Kommunikationen var svår. Cerci kunde verkligen inte ett enda ord på engelska. Helt otroligt med närmare eftertanke, men vi hade det kul ändå. Han drack ett glas vatten för att senare, iklädd ett par lånade Levis, bege sig ut i festnatten.
Italienarna var avslappnande och samtidigt en aning bortkomna, men efter ett tag började både den ena och den andra slänga sin lurviga. Nåja. Rakade. De agerade professionellt och det verkar finnas en strikt alkoholpolicy. Cerci ville absolut inte bli bjuden på en öl. Den enda jag såg dricka var Cigarini. En drink av något slag. Cerci vickade på sin bakdel på dansgolvet. I mina azurblå jeans. Helt otroligt och samtidigt fantastiskt.
Lite senare på kvällen, när Motta, Morosini och Acquafresca valde att vika av, anlände Marco Andreolli, Sebastian Giovinco och Salvatore Bocchetti till nattklubben. Den senare visade sig vara en riktig kvinnotjusare. Giovinco var glad, rolig och livlig. Och han fick säkerligen visa legg i baren. Både en och två gånger.
Should I stay or should I go? Det var en frekvent återkommande fråga under hela kvällen. Cerci hade lämnat kvar hela sin träningsoverall hemma hos mig. Jacka, byxor och tröja. Vi hade kommit överens om att gå hem till mig efter utgången så att han skulle få tillbaka sina kläder och jag mina jeans. Jag ville dock ha den där vita och vackra träningsoverallen. Enormt mycket. En äkta och använd träningsoverall. Av en spelare i det italienska landslaget. Jag som jagat matchtröjor i två veckor.
Cerci var snäll. Så jag valde att vara snäll och osjälvisk. Han fick tillbaka sina kläder. Hur dumt låter inte det egentligen? Borde vara en självklarhet. Hur hade det sett ut om deras team manager skällt ut Cerci under en och samma kväll för att ha traskat ut i träningsoverall och för att ha kommit hem utan densamma? Vi drack ännu ett glas vatten och växlade kontaktuppgifter.
Cerci förklarade att det kändes i hjärtat att inte gå till final. Det var deras målsättning, men Italien hade inte marginalerna på sin sida. Hur som helst finns det oändligt mycket talang i det här laget. Jag följde Cerci på vägen ned. Hissen skakade inte längre. Nu var det bara trivsamt.
Ciao bello!
Henrik Politis2009-06-27 08:00:00
