Dåliga försäsongsresultat helt enligt planerna
I veckorna har flertalet italienska lag drabbats av svidande förluster eller mediokert oavgjorda resultat i träningssammanhang. Motståndet har dessutom bestått av lag från mindre ligor som Franska och Belgiska.
Flertalet supportrar här på "SF Italien" har yttrat både oro och missnöje: “"Bra start", hur ska detta sluta”?
Jag delar inte samma uppfattning.
Mina pågående studier inom styrke- och konditionsträning är något av en “ögonöppnare”. Åtminstone sätter det ord på vad jag lärt mig empiriskt under det senaste tio årens “precampionato“: negativa resultat under en försäsong vänds ofta till positiva under själva säsongen, och ibland paradoxalt nog även viseversa.
Ett något överdrivet och kontroversiellt uttalande kanske, men det finns flera exempel på att så är fallet som jag dock inte går in på närmare. Det tål givetvis att diskuteras om en förlust verkligen kan vara “enligt planerna” och om det överhuvudtaget går att finna något positivt i en sådan “man vill ju alltid vinna”.
Vad man går miste om, om man ständigt vinner, är insikten i sina egna svagheter som kan vara nyckeln till en lyckad säsong för vilket lag som helst; Bologna i bottenstriden, Udinese för spel om europaspel eller ett nysatsande Milan något överraskande i toppstriden 09/10.
Verkligheten ser ut på så sätt att man någon gång förr eller senare kommer att förlora. Vilket tillfälle är då bättre att göra det på än när det inte gäller något?
En annan aspekt till varför försäsongen är nyckeln till framgång och orsaken till de dräpliga resultaten SerieA-lagen fått erfara på senare tid, är fysträningen. Klyschan “trötta ben” har nog alla hört en gång för mycket, men det är så nära sanningen man kan komma om man sett årets första Derby di Milano.
Uppehållet och ledigheten är påfrestande för de annars atletiska spelarnas fysik. Efter en weekend i Miami, en i Dubai och en tredje på Sardinien förvandlas de till spritfeta charterturister liksom du och jag, nåja.
Träningsnarkomaner som Pavel Nedved och Henke Larsson får klassas som undantag. Det är även de som ler lite sadistiskt, förnöjt när övriga lagkamraters tungor hänger utanför munnen under de första intervallpassen runtom Alpernas och Dolomiternas branta backar. Det är heller ingen slump att det är de som fortfarande har en spelarkarriär efter fyllda 35.
Det krävs alltså en rejäl uppväckning av kroppen redan efter endast en månad “vila”. Ju mer och hårdare träningsvolym/-intensitet, desto längre orkar laget gå i slutändan. Detta når man bäst med klassisk/linjär periodisering (planering) där samtliga aspekter inom styrketräning eller konditionsträning körs för fullt till man når önskbara nivåer. Då festprissar som Inzaghi och Vieri orkar springa i 90 minuter. Det är här de flesta italienska lag befinner sig för tillfället jämfört med motstånd från andra länder som har ett försprång på, i vissa fall veckor, i förberedelsefasen (Serie A startar som bekant senare).
Det är även nu de flesta skador orsakas, under den första veckan i försäsongen och den första i tävlingssäsongen, p g a den omständiga växligen i arbetstyp och belastning: från "Rio-stol" till gym och backar, till fotbollsplan. De lag som än så länge klarat sig undan långtidsskador på nyckelspelare får skatta sig lyckliga. Sedan går det aldrig att förutse var och när lömska spelarintentioner och infall "ala Materazzi" kommer att inträffa.
Övrig träning under själva säsongen är för att bibehålla de fysiska reslutat man uppnått under sommaren, rehabilitering och höja speciella “block” inom t ex styrka. Detta kallas undulerande periodisering, är mycket mer flexibel och nära individen redo för tillämpningar och förändringar. Intensiteten är densamma eller närpå den högsta uppnådda under försäsongen, men träningsvolymen är mindre. Emfasen ligger nu istället på taktiska adaptationer, spelsystem och teknik.
Det är dit vi närmar oss och det är då det gäller att vinna!
