Fans i Fokus: Saim Manto
En svartvit herre som haft säsongskort och upplevt ett oförglömligt möte med il capitano berättar om sitt supporterliv.
- Vem är du och hur hittade du till SvenskaFans?
Född och uppvuxen i Göteborg i slutet på sjuttiotalet - nu är man gammal nog att kallas go gubbe? Har faktiskt inget minne av hur jag hittade till SF, men att det var i jakten på Juve-relaterade nyheter och diskussioner är en lågoddsare. Till vardags är jag så kallad ”PowerPoint-ingenjör” och producerar krispiga slides – ni som är i branschen vet säkert vad det innebär.
- Varför blev det just Juventus? Val eller slump?
För mig var det ingen tidpunkt eller enskild händelse som gjorde mig till Juventino. Jag var kanske något av en ”Zidane-ist”, men även spelare i trion Del Piero, Ravanelli och Vialli var favoriter. Sedan tyckte jag att Lippi med sina seger-cigariller var helt mäktig – snacka om stil och pondus! Jag skulle säga att jag blev supporter ”på riktigt” när jag såg laget live första gången, som många svenska Juventini, i Stockholm mot DIF. Efter det har jag inte kunnat gå längre perioder utan att se laget på plats i Turin.
- Vad är viktigast för dig att få se när ditt lag spelar?
Jag har alltid gillat det Juventus som Lippi formerat, under båda hans sejourer i svartvitt. Vi spelade en underhållande fotboll, men framförallt hade laget en vinnarinstinkt och ”never-say-die” inställning som jag ibland saknar idag. För mig är det viktigt att laget Juventus fungerar bra som helhet och ångar på som en väloljad maskin snarare än att individuella spelare gör tekniska nummer.
- Vad saknar du i din klubb?
Framgångarna i Champions League som vi var så vana vid under sent 90-tal, med tre raka finaler för Juventus, även om vi bara vann en av dem.
- Vad är du mest stolt över?
Lagets historia och trogna kärna i spelare som Buffon, Chiellini och självklart Del Piero. I en värld av ”mercenarios” som är ute efter att ”utvecklas” på en individuell nivå, spelare som byter klubb oftare än underkläder är jag kanske av den gamla skolan, och gillar spelare som står nära sitt lag och sätter det i främsta rum. Med det sagt så vet vi ju alla att våra fanbärare knappast är underbetalda välgörenhetsarbetare – dock nöjer de sig kanske med att vara välbetalda, och behöver inte vara snuskigt välbetalda.
- Vilka är era främsta rivaler?
Sätt till prestige och status skulle jag säga Milan – där finns en rivalitet som oftast finns mellan stora mästare, men kanske inte lika hatiskt som det kan vara ibland. Den mer hätska rivaliteten står idag framförallt Internazionale för, i och med deras roll i Farsopoli och de fördelar som dragits i dess efterskede. Tätt efter i rivalitet följer lokalderbyt mot Torino och hatmötena mot Fiorentina.
- Vilken upplaga av ditt favoritlag ligger dig närmast om hjärtat?
Lippis andra upplaga om man ser till det som givit mest glädje (åren 2001-2004). Där fanns ett lag som man hade följt mycket nära, och som spelade mycket underhållande fotboll. Förutom att vi tyvärr saknade Nedved i CL-finalen mot Milan 2003, så vore det här laget nästan perfekt.
En mer emotionell koppling för mig finns till laget som krigade i Serie B säsongen 06/07. De som stannade kvar och hjälpte upp laget är sanna legender - ett ord som ibland används lite väl frikostigt för att beskriva spelare.
- Har du någon gång ifrågasatt din "tro"?
Inte en sekund. Kanske har man funderat över om man lägger för mycket tid på fotboll generellt – men det brukar gå över cirka fem minuter innan Juve-matcherna börjar.
- Hur ofta ser du ditt lag på plats?
4-5 matcher per säsong brukar det bli. Förra året blev det lite fler då jag hade säsongskort. Alla som sett laget live en gång vet att det är svårt att sluta, och i Italien är säsongskorten fortfarande relativt billiga så det lönar sig faktiskt att köpa ett säsongkort även om man inte ser många matcher. Nästa år flyttar jag dessutom till Turin för sex månader så då kommer säsongskortet att användas flitigt.
- Egen produkt eller superstjärna, du måste välja en.
I grunden gillar jag egna produkter – det blir en speciell relation till laget då. Samtidigt har Juventus traditionellt varit notoriskt dåliga på att spela in sina många lovande talanger – något som faktiskt blev bättre, om än påtvingat, i och med degraderingen till Serie B. Därför skulle jag i dagsläget vilja ha en superstjärna som förstärker kantförsvaret – vi har just nu många egna produkter som är nära A-laget.
- Ultimat drömvärvning?
Nemanja Vidić. Visst är Cannavaro och Legrottaglie bra spelare – men Vidic och Chiellini skulle vara en mittbacksduo som var värdigt Juventus tradition av försvarsgiganter.
- Vad är din åsikt om den moderna fotbollen? Var det "bättre förr"?
Fotbollen i sig har ju utvecklats för det bättre rent sportsligt – speed, finness och taktik. Det jag har svårt för är den hyperkommersialisering som svept över fotbollen de senaste åren. Idag är spelarnas individuella reklamavtal ibland viktigare än deras ansvar mot klubbarna, för att inte nämna fansen som snart inte längre verkar finnas med i ekvationen. Dessutom är den stora skörden av ”spelarsupportrar” som ökat på senaste tiden en odåga – de borde inte få se på fotboll, utan istället förvisas till Youtube-klipp på sina spelaridoler (ta det inte bokstavligt…)
- Beskriv en typisk söndag för dig under ligasäsongen.
Om man inte är på plats på Olimpico så blir det till att sätta sig i TV-soffan framför betalkanalen, eller dra till sportbaren i stan. Sedan avgör matchens utgång hur resten av söndagen, och även måndagen blir. Jag brukar bli gladare när vi vinner än jag blir förbannad vid förluster – annars vore det ju jobbigt att leva med dagens Juventus.
- Berätta en rolig anekdot som ditt supporterskap fört med sig.
Kanske inte så mycket till anekdot – men när jag och några andra medlemmar från Juventus Club Svezia (officiella svenska supporterklubben) bodde på spelarhotellet inför matchen mot Milan i december 2008, så var det en minst sagt minnesvärd dag. Framförallt på morgonen när vi satt i receptionen. Vi satt och funderade på om vi skulle vänta länge till på spelarna, eller dra upp till våra rum för att sova ut ordentligt. Då dyker självaste kungen Del Piero upp för att hitta morgontidning! Jag var den första som såg honom – och plötsligt var vi som fyra fjortisbrudar på New Kids on the Block-koncert (ursäkta referensen från stenåldern). Men Alex var kolugn, och ställde snällt upp på gruppfoto! Resan blev inte sämre av att vi piskade Milan med 4-2, och att Zambrotta blev utvisad. En klassiker!
