Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: En sport av känslor 20 aug
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Det finns, i synnerhet bland journalister och konstnärer, en väldigt romantisk syn på fotboll.
Min företrädare pratar om bultande hjärtan, Simon Bank på Aftonbladet benämner Italien i en fotbollstext för ”världens rörigaste och vackraste land”.
Och fotboll är känslor. Förra våren stod jag i kalsongerna i en frostig trädgård och sträckte händerna mot skyn samtidigt som jag vrålade ”Behrami!” över grannskapet.
Min bror kastade ett glas i väggen av lycka när Castroman reducerade och min före detta fru grät som ett barn i München när Tyskland skåpade ut Sverige i åttondelen sist.
I en värld där vi får in hela världens misär i bilder och sitter avtrubbade över uppsvällda magar i Afrika, lyckas idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet fortfarande framkalla våra stora känslor.
På något sätt är de där känslorna alltid äkta. De spelar liksom ingen roll hur många reklamavbrott, tröjsponsorer, kravallpolis och biljettkaos det blir. Ett mål är alltid ett mål och kommer alltid framkalla känslor.
Italien är på många sätt de stora känslornas land. Här kallas folk i affekt för såväl fascister eller kommunister i de heta diskussionerna för att sekunden efteråt omfamnas broderligt.
För en nordeuropé kommer det alltid vara svårt att förstå.
Vad som däremot är lätt att förstå är att de här känslorna aldrig försvinner.
De finns alltid latent hos oss.
De skapar därför paradoxer.
Serie A har under flera år dömts ut, många gånger rättmätigt.
Men de små korn till förändring som nu finns, sätter vi allt hopp till.
För vi är känslomänniskor och vill så gärna ha tillgång till de där stora känslorna som får vårt blod att koka av glädje.
Därför känns Serie A nu när den ligger på botten, mer hetare än någonsin.
Det är egentligen en helt ologisk slutledning.
Baserad på känslor.
