L`Angolo di Medici
Lorenzo betraktar denna vecka vad det egentligen är som gör italiensk fotboll så fantastiskt. Dessutom bjuds vi på 90-talsnostalgi i retrohörnan.
Jag hoppas verkligen att alla som fnyser åt italiensk fotboll såg matchen Genoa-Roma. Jag skulle tvinga alla Serie A-skeptiker att sitta i en biosalong à la "A clockwork orange" och tvingas att se matchen om och om igen. Sen får vi se vad de säger.
Italiensk fotboll handlar väldigt mycket om två saker. Fusk och estetik. Italiens historia är ingrodd med fusk och gemene man på gatan vet att systemet är korrumperat. Därav axelryckningar åt presidenter som använder otillåtna medel. Mentaliteten är att "alla gör det". Allt detta har rötter i det italienska samhället i stort. Jag ska inte gå in djupare på det men det kan tas i åtanke när det gäller italienares synsätt på filmningar och furboism. Att vara furbo är inget negativt utan om du kan hjälpa ditt lag med vilka medel som helst så är det positivt. Tack och lov verkar nu Collina och domargrabbarna ha förstått att domarnivån som hålls i Italien inte hålls i övriga Europa och därför blir de italienska spelarna ofta förbryllade i Europa-spelet. Jag har redan sett starka tendenser till att genomskåda symptomatiska filmningar. På det sättet kommer Serie A bara bli ännu bättre.
Jag beundrar både Premier League och Primera Division (och tänker inte säga emot de som anser att de ligorna är spektakulärare för tillfället) för deras bästa egenskaper men jag föredrar ändå Serie A. Det handlar om smak. I Sverige gillar man generellt engelsk fotboll bäst därför att man fått det i nappflaskan men också för att svensk och engelsk fotboll ligger närmare varandra kulturmässigt. En svensk föredrar 99 gånger av 100 en Shearer framför en Inzaghi.
Varför gillar jag Serie A? Jag tror mycket handlar om estetik. Tifot, läktarsången, frisyrerna, klubbtröjorna, försvarsspelet, tränarnas klädsel och själva spelet. Da Vinci, Michelangelo, Vivaldi, Leone, maten, vinet, arkitektur och opera. Italien har genom historien fyllt sin gemensamma själ med estetik. Detta avspeglas naturligtvis på fotbollen också.
Jag vill helst inte ha någon Richard Dunne som fortfarande tror att fotboll är en form av rugby. Jag avstår gärna från Jamie Carraghers som lever på sin inställning och spelförståelse men där varje passning känns som en ansträngning. Jag tycker det är motbjudande med oeleganta försvarare som efter en brutal kapning står och gastar åt sitt offer att ställa sig upp. Det handlar om kultur. I England lever det kvar inställningar som It´s a mans game och hellre en hård kapning av en urblåst försvarare utan någon som helst skicklighet än en fjolla som filmar. I min värld kan jag aldrig tilltalas av sådant. Spansk fotboll ligger närmare den italienska fast än mer teknisk och även mer underhållande men ändå känns det alltid som jag saknar något när jag tittar på Primera Division. Kanske det är det så ofta ostrukturerade försvarsspelet som jag retar mig på. Visst kan jag också bli irriterad över det symptomatiska filmandet i Italien (inte bara i Italien för den delen) och det ibland alltför taktiska tänkandet som lever kvar men som jag nämnde så kommer det att försvinna mer och mer. Så kan Serie A växa sig ännu vackrare. Jag tror det handlar mycket om estetik och smak. Egentligen är det inte så intressant att få fram vilken liga som är bäst (vilket också är omöjligt eftersom det beror på vilka olika komponenter du lägger in) utan det handlar mer om smak. Jag kommer alltid välja calcioglass i min bägare.
Montolivo har stannat lite i växten. Jag vet inte om det handlar om hans egna begränsningar eller om det handlar om hans position på planen men det känns som att han är en balettdansös i kvicksand. Jag gillar det inte. Jag älskar min Montolivo och mår dåligt av att se att han inte kan blomma ut. Prandelli måste tänka och lösa.
De Silvestri kommer fylla igen det hål som Comotto grävt upp på sin högerkant. Det är bra. Nutid och framtid i ett. Positivt är att Vargas går emot en kanonsäsong och Jovetić mål mot Sporting kan ha räddat hans självförtroende för lång tid framåt.
Fiorentinas avancemang i Champions League var viktigt och nu kan Prandelli lugnt luta sig tillbaka och njuta av lottningen. Förhoppningsvis har det även inneburit mer pengar till en sista ryck på mercaton. En mittback och en Salvio och Fiorentina har ett underbart lag på papperet.
I och med Sneijder ankomst borde nu Inter äntligen slippa Vieiras stabbighet och Stanković meningslöshet.
Varför lyckades inget lag värva Éver Banega? Om Everton lyckades låna honom med köprätt, varför kunde inte till exempel Fiorentina eller Napoli det? Han skulle passat så fint i Italien.
Gasperini är en fantastisk tränare. Har du någonsin sett någon gnälla på Genoas bänk eller när någon blir utbytt? Nej, tänkte väl det. Fyra ledord, aggressivitet, rörelse, glädje och lojalitet. Dessa fyra ord är karaktäristiska för hur Genoa spelar fotboll och det funkar fanimig till hundra procent. Laget har en sagolik medvind. Det enda elddopet som Gasperini ännu inte fått bemästra är djup motgång. Jag är väldigt nyfiken att se hur han tacklar det.
Jag hade glömt att Pato skulle vinna målskytteligan.
Jeremy Menez och Mario Balotelli är speciella spelare med speciella karaktärer. Båda har så mycket talang att det ryker ur öronen på dem och de verkar ha en oplockad gås med världen. Nonchalanta vankar de omkring på plan för att när som helst explodera. Menez match mot Genoa visade att han är närmare än någonsin att bli den världsstjärna han skulle kunna bli. Han måste bara bli mer konkret. Spalletti tror på sin fransman och verkar inställd på att ge honom mer speltid än förra säsongen. Båda två kan bli hur bra som helst men jag tror inte det beror bara på dem själva, de behöver hjälp för att kunna flyga. Jag hoppas båda svävar högt upp i luften inom en snar framtid.
Jag har alltid tyckt att Acquafresca och Borriello är överskattade. Helgen som gick gav mig ingen anledning att ändra åsikt.
Det är bra sorgligt att Diamanti lämnar italiensk fotboll. Han har inte hunnit uträtta det han hade kunnat i Serie A. Jag tror dock att han kan göra stor succé i England. Han har rätt temperament. Livorno borde verkligen titta på Vannucchi som efterträdare. Vannucchi är en lugn kille som prioriterar fiske framför nattklubbar men han behöver inte prioritera lugnet i Serie B framför hetsen i Serie A. Det är han för bra för.
En annan Serie B-lyx är Francesco Lodi. Jag har alltid gillat Lodi ända sedan ungdomslandslagets dagar och nu äntligen kan han kanske (Udinese?) få en ordentlig chans i Serie A.
Här är min (sista) sluttabell: 1. Juventus 2. Milan 3. Inter 4. Sampdoria 5. Napoli 6. Palermo 7. Fiorentina 8. Roma 9. Lazio 10. Genoa 11. Udinese 12. Parma 13. Atalanta 14. Bologna 15. Cagliari 16. Bari 17. Livorno 18. Catania 19. Chievo 20. Siena
Inte mycket till förändringar från förra veckan förutom att jag insett att Catania har ett rätt härligt lag men alldeles för skört för att inte hamna i den absoluta bottenstriden.
Inte visste jag att UEFA hade en sådan cynisk humor. Fotbollsgudarna skickade ner sina demoner (eller änglar om man så vill) och beslöt att Kaká och Zlatan inte gjort sina sista matcher på San Siro. Spektakulärt är bara förnamnet.
Jag tror annars att det var rena drömlottningen för alla de italienska lagen. Milan och Inter mår säkert bara bra av att möta stort motstånd och slå ur underläge och om det inte skulle lyckas ser bådas övriga lag överkomliga ut. Juventus fick både Bayern München och Bordeaux vilket inte är helt lätt men känns ändå som gruppens bästa lag. Fiorentina fick en härlig chans till revansch mot Lyon. Jag tror alla fyra går vidare från gruppen.
Roma, Lazio och Genoa fixade avancemang i Europa League helt enligt planerna. Härligt!
Roma startade med Menez, Guberti, Cerci och Totti i offensiven vilket känns mycket spännande. Hoppas Spalletti väljer samma poker mot Juve.
På lördag är det derby. Milan har chansen att hänga av Inter med fem poäng. De borde älska läget.
Arrivederci!
RETROHÖRNAN:
Retrospelaren:
Attilio Lombardo
Med sin kala hjässa och med sina hjulbenta trumpinnar till ben har Lombardo en varm plats i alla Sampdoria-fans hjärtan.
Den kvicke yttern fostrades i klubben Pergocrema. Karriären tog fart i Cremonese (då i Serie B) där Sampdoria fick upp ögonen för mittfältaren och värvade honom 1989. I Sampdoria fick han sitt genombrott och tillhörde det legendariska lag som vann scudetton 90/91 (enda gången Sampdoria vunnit). Efter sex år i Samp värvades han sedan till Juventus där han var med och vann Champions League och sin andra scudetto. Efter en misslyckad sejour i England och Crystal Palace återvände han hem till Italien till Lazio och Signor Eriksson där han tog sin tredje scudetto och sedermera tillbaks till Sampdoria där han avslutade sin karriär 2002. Numera är han tränare för Spezia (Lega pro 2).
Ibland känns det som Lombardo var mer seriefigur än verklighet, mer 50-tal än 90-tal, mer Kurre Hamrin än Beckham men han fanns på riktigt och vi glömmer honom aldrig.
http://www.youtube.com/watch?v=vuV3mq6yJAo
Retrolaget:
Foggia 91/92
Zdeněk Zeman var en pionjär både på tränarbänken och utanför. Hans offensiva 4-3-3 fotboll tog Italien med storm och var rena julafton för en fotbollsälskare. Utanför planen var Zeman en stor sanningssägare (och lite före alla andra hela tiden). Foggia 91/92 var hans stora genombrott. Foggia spelade med hög press, offsidefällor och en enorm rörelse. Laget hamnade på en fin nionde plats som nykomling, dessutom gjorde man näst mest mål i hela serien. Året efter sålde man av hela startelvan förutom Mancini och Petrescu, bland annat gick Shalimov till Inter, Signori till Lazio, Rambaudi till Atalanta och Baiano till Fiorentina.
Idag kan man skönja en hel del Zeman hos till exempel Genoa och Udinese.
Laget (inom parentes matcher/mål):
Francesco Mancini (30/0), Dan Petrescu (25/4), Salvatore Matrecano (28/0), Consagra (29/0), Codispoti (34/2); Picasso (20/1), Onofrio Barone (34/0), Igor Shalimov (33/9); Roberto Rambaudi (33/9), Francesco Baiano (33/16), Giuseppe Signori (32/11)
Zeman använde sig mycket av offsidefällor i försvarsspelet där backlinjen anfördes av fräne Matrecano och mer lugne Consagra samt ytterbackarna Petrescu och Codispoti som gärna fick gå på offensiven. Mittfältet styrdes av Barone som var en dåtida Pirlo typ. Kortväxt men med bra fötter och fin spelförståelse. Shalimov var den perfekta länken mellan mittfält och anfall och gjorde hela nio mål. Picasso fick ta hand om grovjobbandet. Framåt var Rambaudi fräsch och målfarlig flankspelare och Signori och Baiano målfarliga yrväder. Ett underbart lag.
http://www.youtube.com/watch?v=XSSplwfHyVM
