Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Dagar i Neapel
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
I det nya numret av Vanity Fair finns ett reportage från Secondgliano (förmodligen felstavat).
Det är ett rep med bilder på folk som knarkar, som beväpnar sig för att gå ner och köpa mjölk och där misären är total och fullständigt främmande för en nordeuropé.
Jag befinner mig ett berg därifrån.
Och här är paradiset.
Jag sitter i detta nu på ett berg ovanför den lilla orten Pozzuoli och ser solen gå upp över Napolibukten. Jag har ön Capri rakt framför mig. Fiskebåtar lägger ut.
Det är så vackert att man nästan börjar gråta. Jag ser fasader som glöder vid havet av morgonljuset, jag ser gamla slott och fästningar på klippor som i soluppgången slutar vara siluetter.
Och det är märkligt att en plats som är så vacker samtidigt måste härbärgera så mycket elände. Kanske är det priset för skönheten.
Vi kom igår. Ringde en man vi genom kontakter fått tag i. Han hämtade oss och vi åkte och åt en pizza. Vi pratade med Beppe och Roberto om hur det är att vara Napolisupporter.
Det fick syn på min Lazioplånbok. Kalabalik utbröt.
- Ljusblå är en urvattnad färg. Napoli är riktigt blå. Det är himlen, det är livet, sa Beppe och drog ner spontana applåder i lokalen.
Sen åkte vi hem till vår vän. Och åt. Vi åt från sju till elva. Tv:n rullades in i köket och medan en pasta av guds nåde serverades, såg vi Inter-Barca och sällskapet vid bordet var ganska nöjda med resultatet med tanke på hur andra halvlek såg ut.
Vi bor här gratis. Vi får inte betala, då förolämpar vi vår vän.
Detta är det bästa jag vet med Italien. Den här gästfriheten, vänligheten och enorma värmen som strömmar emot en ibland. Jag sitter här med solen i pannan och hela havet framför mina fötter och känner mig genuint lycklig. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka Massimo och Roberto men om de läser det här, eller om någon av deras vänner läser det här och kan översätta så ska ni veta det att jag aldrig, aldrig, känt mig mer välkommen.
Från djupet av mitt hjärta: Grazie.
Sådär.
Nu ska jag snart gå in och ruska liv i kollegan. Sen blir det några intervjuer under dagen och ikväll är det Rom och olympiastadion.
Men just nu Sono in Cielo.
Jag är i himlen.
