L'angolo di Medici
"I ligan känns det som att man har något outrättat, man är ett rovdjur på jakt, har en oplockad gås med världen men i CL känns man mer som en tonåring på lyxmiddag."
Lite besviken är jag allt. Det var ju dagen då Inter skulle visa att man närmat sig den absoluta toppen i Europa. I en halvlek hängde man med - sen var det spel mot ett mål. Inter må ha förbättrat sig över sommaren men visade att avståndet till Barcelona fortfarande är stort. Barca är fortfarande Barca. De har fortfarande världens skickligaste passningsspel och det försvinner inte bara för att Inter står på andra sidan. Xavi är fortfarande Xavi. Det var väl en jäkla tur att den där bleka skolpojken inte var med från start.
Det blev aldrig Zlatans match och inte Eto'os heller. Messi gjorde vad han ville men det var ändå inte hans rätta dag. Det var en match där store Touré käkade upp lille Sneijder. Det blev en match där Xavis genialitet styrde och ställde. En genialitet som Inter inte hade och inte har, men Inter hade Samuel och Lucio och det var likväl deras match.
Det kändes som om Inter och Mourinho inte riktigt visste vilken taktik som man skulle använda. Man försökte pressa men gjorde det inte riktigt. Man försökte äga ett eget spel men rättade sig efter Barcelona. Det är svårt att stå på två ben när man inte ens kan stå på det ena. Precis som i fjol känns Inter väldigt långt ifrån en Champions League-pokal men det finns en skillnad. Det här laget kan fortfarande utvecklas, det finns större rum för förändring. Det här laget kan prestera bättre. Så länge den känslan finns, finns hopp. Tills dess är Barcelona fortfarande på en annan nivå.
Fiorentina känns stabila denna säsong men laget saknar spetskompetens, några fler nivåhöjare, fler överraskningsmoment. Även om Corvino och Della Valle-bröderna gärna blundar för det så är det nog det som Fiorentina-fansen muttrat om efter mercaton. Gilardino är ofta uppe och flaxar med armarna men jag tycker ofta sådana typer av utvisningar är jäkligt godtyckliga. Frey var som vanligt heroisk i målet. Undrar om Domenech satt på läktaren? Spelar väl ingen roll eftersom han ändå redan bestämt sig. Där ligger till och med Lippi i lä.
När man vaknar upp inför fakta - brist på det fräscha i form av uteblivna nyförvärv och en ihålig Ronaldinho så tycks Milan återgå till igenkännbar cynism. Vad passar då bättre än cynismens härskare nummer ett - Pippo Inzaghi. Den store furbokungen, en inbrottstjuv i straffområdet, ett osympatiskt unikum. Världens bästa sämsta spelare, Filippo Inzaghi. Spela lite CL-musik och han kommer springandes som en kåt hund. Medan det offensiva nya Milan ställts i frysbox går det alltid att plocka fram denne Inzaghi. Tyvärr brukar cynism inte hålla i längden så deras grundproblem måste lösas förr eller senare. Jag behöver inte gå in på problemen närmare, ni vet vad jag menar, Silvio, föråldrade spelare, mediokra ytterbackar osv. Milan kan i alla fall glädja sig över en återfunnen elegans i Nesta och i en av ligans bästa försvarare, Thiago Silva.
Jag har ju i praktiken redan delat ut scudetton till Juventus och jag har inte direkt anledning att ändra mig. Juventus ser oförskämt vältränade ut och har en bra balans i laget. Mot Lazio klev Diego av men Giovinco kom in och allt bara fortsatte som inget hade hänt. Felipe Melo är den urkraft som saknades på mitten och Marchisio har växt ut till ny Marco Tardelli. Trezeguet såg lättare ut än på hela förra säsongen och ser ut att bli ett oväntat fint alternativ i anfallet. Cáceres hade vissa problem i defensiven mot Lazio men smackade samtidigt in 1-0 målet på bästa Vialli-manér. Cáceres har en unikt bra touch på bollen och kommer växa med tiden. Juventus har inga svaga punkter och jag lovar att de kommer få sy ditt scudetton på tröjan till nästa säsong.
I Champions League finns inte samma hunger. Juve ser fortfarande CL som en bonus. I ligan känns det som att man har något outrättat, man är ett rovdjur på jakt, har en oplockad gås med världen men i CL känns man mer som en tonåring på lyxmiddag.
Genoa är totalt orädda och ser inga begränsningar. I en match där man på papperet har ett ungefär lika bra lag (Napoli) så vinner man främst av två orsaker. Tränaren och gruppen. När man är på väg att tappa matchen har man ytterligare en växel att lägga in (och Tagliavento). Crespo, Kharja och Palacio gnäller inte över att sitta på bänken utan kommer in och sätter sin prägel på matchen istället. Genoa är ett kollektiv där man får flyga, där man vågar ta ut svängarna, där man offrar sig för varandra och där det finns harmoni. Gruppen. Spelglädje. Gasperini är en mästare.
Napoli har inlett säsongen helt okej spelmässigt men till skillnad från Genoa finns det saker som inte stämmer (och Tagliavento). Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, ibland är det mer en subtil känsla man får. Hamsik är sitt evigt härligt tvåvägslöpande jag men ibland känns det som att han kanske längtar bort, till Mourinho? till Ferrara? Ibland får jag känslan av att han har känslan av att han inte utvecklas i rätt fart och riktning. Lavezzi är inte lika glad längre. Hans pokerface talar sitt tydliga språk. Han försöker (mest på egen hand dock) men det är inte samma spelglädje. Jag är tveksam till om Donadoni har vad som krävs, jag är ännu mer tveksam till att försvaret håller (främst Contini) men jag hoppas innerligt att Napoli hittar rätt koncept och harmoni och blir den där jagande tigern som bara väntar på att få bita topplagen i svansen.
Mer pragmatiska, mer cyniska och mer tråkiga. Som jag befarade har Ranieris inverkan gett Roma stabilitet men också mer förutsägbarhet och mer inriktning på att försvara det man har än att utforska det man inte har. Det råder förvisso något av ett undantagstillstånd i Roma och det viktigaste är att man återfår någon sorts trygghet (i form av fler poäng) och då är ju Ranieri inte helt fel person men laget kommer aldrig att nå några nya höjder under hans regi. En som offrades på en gång var Jeremy Menez. Han fick bli offer för den nye tränarens fotbollsfilosofi. Jag tror Ranieri är en sådan som gillar att trampa på skalbaggar.
Mascara förtjänar en bättre omgivning, Di Natale förtjänar än bättre publik och Atalanta förtjänar fler poäng.
Criscito fick två matchers avstängning för att han skrek något (det är ju verkligen högst ovanligt att fotbollspelare gör sådant efter ett domslut emot sig), Campagnaro fick en matchs avstängning för att han fick Scullis arm i ansiktet och Aronica fick en matchs avstängning för att ha sprungit bakom Palacio och till synes lekt inte nudda spelare. Det är illa att Tagliavento var så dålig i söndags, men det är förlåtligt. Vad som däremot är oförlåtligt är att hans "skyddare" (förbundet) i efterhand blundar för missarna till hans försvar. Som om en tioåring som haft alla fel på matteprovet och inte fattat ett skvatt men ändå fått MVG. Det är lika vanligt att se förbundet kritisera sin egna domare som att polisen förklaras skyldig i en rättegång. En domare kan göra fel men att inte erkänna felet i efterhand är ett klart mycket större fel.
Strutsarna är tillbaka.
Arrividerci!
