Serie A - Inledningen
Det finns de som beklagar sig över hösten. De säger att denna årstid blir ett abrupt slut på den varma härliga sommaren, att hösten skapar depressioner och nedstämdhet. Personligen älskar jag hösten, Serie A är i full gång och nu har man alltid en anledning att stanna kvar inomhus framför tv:n, vädret tillåter inget annat.
Finns det något bättre än att dedikera hela sin söndag (och halva lördag) till Italien, och Il Calcio. Inte bara för att årstiden tillåter, utan för att fotbollen i sig ger liv.
Säsongsinledningen i Serie A har varit omtumlande. I Sampdoria sitter Garrone och myser. Han har lyckats hitta rätt tränare (Del Neri) till sitt manskap, ett manskap som är som gjort för 4-4-2. Sampdorias start på säsongen har varit en fröjd att skåda. Detta är så likt Sveriges landslags forna spelide som det går att komma, förutom att vi har Zlatan och de har Cassano plus en duglig scorer bredvid.
Blev någon överraskad när den amerikanska oljemagnaten Tim Burtons köp av Bari kollapsade? Själv hade jag, optimist som jag är redan börjat kika på eventuella förstärkningar till laget i januari, men av detta blev inget. Frågan man måste ställa sig i Italien är om detta är ännu en tillfällighet, att ägare backar ur i sista sekunden eller om det är något mer systematiskt fel, är det omöjligt att styra ett lag som utlänning i Italien?
Inter har för mig otroligt mycket kvar att bevisa för att jag skall se dem som en potentiell Champions League-utmanare. I ligan har man dessutom börjat trevande men har de senaste veckorna börjat likna de maskin man varit de senaste åren. Champions League är en klar stegring i kvalitet i jämförelse med Serie A, och i Inters grupp finns det inga enkla matcher, varken hemma eller borta, detta är jag väl medveten om. Jag vet att Dynamo Kievs budget är större än de flesta lagen i Serie A, men om Inter skall aspirera på att vinna den ädlaste av alla turneringar så måste man vinna hemma mot Kiev, man får inte bli så utspelade mot Barcelona och man måste skaffa sig fler offensiva alternativ. I och med att laget är Italiens bästa så skall man också kunna ställa högst krav på Inter, det måste gå att få ut mer av det spelarmaterialet Mourinho har till sitt förfogande.
Wesley Sneijder är en av de absolut bästa mittfältarna i världen, i de matcherna jag har sett honom har han varit absolut outstanding offensivt för Inter, ett riktigt bra nyförvärv. Varför inte köpa Van der vaart i januari, det skulle faktiskt Inter behöva. Då man skulle kunna balansera sitt mittfält ännu offensivare med Cambiasso-Sneijder-Vaart i ett 4-3-3 eller med Cambiasso-Motta-Sneijder-Vaart i ett 4-4-2. I mina ögon så är det just denna lagdel som man måste vara som starkast mot de bästa motstånden, vinner man mittfältet i allmänhet och innermittfältet i synnerhet så är mycket vunnet (se Chelsea).
Nere i Neapel så har De Laurentiis haft sina fiskar varma, laget har gått minst sagt svagt och till slut fick tränare Donadoni sparken. Till slut fick man intrycket att inte ens spelarna ville ha honom kvar vilket de visade med sina nonchalanta och oinspirerade aktioner på planen, läget var ohållbart. Problemet med Napoli är enligt mig att laget är för framtungt, och att stjärnorna offensivt bara kamouflerar bristerna defensivt. Ett lag som har Paolo Cannavaro och Contini som ordinarie backar och som dessutom spelar med en trebackslinje kommer att få svårigheter. Nu vann man senast borta mot Fiorentina, vilket är otroligt starkt. Laget är både strakt och brett offensivt, plus detta har man ligans kanske intressantaste ytterbackar i Zuniga och Christian Maggio på andra kanten. Jag vill se båda dessa herrar samtidigt, och då måste Maggio spela på vänsterkanten för Zuniga kan endast spela på högern, han är klasser bättre på den sidan. Med bättre mittbackar och att Lavezzi-Quagliarella börjar samarbeta så kanske laget blir topp sju trots allt.
Fiorentina visade genom matchen mot Liverpool (visserligen ur form men ändå) att är man är som bäst och när alla spelarna är energiska då kan man slå vilket lag som helst. Stevan Jovetic måste man också nämna, fortfarande blandar och ger han men enligt mig är han given i laget, den killen har ett steg och en split-vision som gör att han ensam kommer ta Montenegro till ett stort mästerskap, bara han utvecklar ledaregenskaperna.
Fiorentina visade tyvärr också genom förlusten mot Napoli hemma att man fortfarande inte är ett lag som kommer att kunna vinna Serie A redan i år, om nu någon trodde det. Visst, Napoli är bra, men skall man aspirera på en topp fyraplacering eller högre så skall sådana matcher i alla fall kryssas. Men i fotboll är det små marginaler och Fiorentina kunde lika gärna vunnit matchen, känslan är också att i år siktar laget mest på Champions, där man nog är ganska säkra på att avancera efter vinsten borta mot Debrecen senast.
Finns det någon spelare i Europa som är mer egocentrisk i sitt spel än Mauro Zarate? Svaret är nej. Jo, kanske Lavezzi förresten. Men det finns heller inte många spelare i Europa som har argentinarens högstanivå, eller hans dribblingsegenskaper…
När jag nu skriver om säsongsinledningen så måste jag nämna Bari som en stor positiv överraskning. Jag såg deras premiärmatch mot Inter, och redan då såg man trots deras defensiva inriktning att laget var ett stabilt Serie A-lag. Framföallt imponerades jag av backspelet i allmänhet och mittbackarna (Ranocchia-Bonucci), dessa mittbackar styrde med lätthet och elegans bort Inters anfall. Är backlinjen bra, då brukar resten också falla på plats. Nu fick man in Sergio Almiron och Massimo Donati på innermittfältet och dessa kommer betyda att Bari, om de inte får ännu mera skador mycket väl kan befinna sig topp tio när vi summerar säsongen, mycket starkt med tanke på att köpet av klubben gick i stöpet.
Från Bari är inte steget stort till Antonio Conte, deras förra tränare. Conte är ny tränare efter Angelo antifotboll-jurassic park-sämsta-sidan-av-italiensk-fotboll-Gregucci. Den före detta Juventusmittfältaren har tagit med sig något nytt till Serie A. Han spelar med sina lag en modern fotboll som blandar det bästa från Europa (tempo, intensitet, tydlighet) med det bästa från Italien (teknik, kreativitet och kyla) tillsammans betyder detta att hans lag själva vill bestämma utgången av matchen, man kan och vill föra spelet, är trygga både i offensiven och defensiven och släpper inte på momentumet när man väl har det. För Atalantas del betyder detta att deras lag, som är fyllt av spelare med offensiva kvaliteter (Valdes, Doni, Aquafresca, Tiribocchi, Padoin med flera) spelar en fotboll som attraherar och passar dem, de kan fortsätta på förra säsongens lyckade säsong under Del Neri.
Jag har någon slags hatkärlek till Milan för tillfället. Dels såg jag matchen mot Real Madrid och vinsten där var så mäktig, så stor och så fruktansvärt välbehövlig och vacker att jag fortfarande ryser när jag tänker på den. Å andra sidan så undrar man om inte laget fortfarande lever på konstgjord andning, och att vinsten bara skjuter upp det uppenbara faktum att tiden har hunnit ikapp spelarna, både fysiskt och psykiskt.
När laget spelar med Nesta-Silva som mittbackar, när Zambrotta (som tyvärr ser väldigt trög ut) orkar vara med offensivt, när Ambrosini och Gattuso käkar upp innermittfältet, när underbara Clarence Seedorf lufsar till sig lite offensivt utrymme, när Pirlo får styra spelet på ett härligt nonchalant vis, när Ronaldinho visar 1 % av den form han hade för några år sedan och när Pato får vettiga bollar att arbeta med, då jävlar är man farliga!
Vi får se vad kommande veckor visar, kanske kan Leonardo väcka liv i gamlingarna…
Roma har en ny tränare i form av Claudio Ranieri. Det borde betyda en normalisering av lagets spel och resultat. Den något gråe men mycket sympatiske Ranieri är ingen mirakelman, snarare en modest man som sällan underpresterar. Ungefär som en socialdemokrat, inget spektakulärt men man vet vad man får.
Roma åkte på en tung förlust hemma mot Livorno (välkommen tillbaka käre Cosmi!), och han fick kritik för att han luftade flera spelare som inte varit ordinarie tidigare och att då vilade viktiga framförallt offensiva spelare. Jag tror att Ranieri inventerar laget fortfarande, han går igenom spelare för spelare och ser om de har det som han kräver. Offensivt sätt så skall Ranieri kunna få Roma att prestera en fotboll som ger en topp fyraplacering, inget snack. Svagheterna och frågetecknen för mig är framförallt målvakterna, där varken Doni eller Sergio är tillräckligt bra. Mittbackarna måste ges kontinuitet och detta betyder att Ranieri måste välja två av Burdisso-Mexes-Juan eller Andreolli. Mitt val hade varit Juan och Burdisso, Mexes är en av de största besvikelserna i form av potential kontra resultat, kanske har han mått dåligt av den turbulens som omgärdat Roma.
Offensivt har som sagt Roma mycket att välja på, spelare som Baptista, Menez, Totti och Vucinic borde kunna mynna ut i ett anfallsspel värt namnet, det känns fortfarande etuit därframme, som att laget ännu är för beroende av djupledslöpningar från Perrotta. Jag hoppas att Roma orkar fokusera på fotbollen, inte det ekonomiska, och att Ranieri kan sätta ihop ett lag utav alla individualister.
Är Rom för beroende av Totti, det känns som att utan honom så tappar laget helt identitet och riktning, känns dock som att läget kommer bli oförändrat, Totti har större betydelse för Roma än någon annan enskild spelare i dagens Europa.
Slutligen måste det skrivas att när Alessandro Nesta är så bra som han var mot Real Madrid, eller mot Chievo för den delen, då gör han det sexigt att vara mittback. Den elegansen, styrkan, timingen och självsäkerheten som Nesta visar upp just nu är för mig ojämförbar i världen, han gör mittbacksrollen vacker att se på.
