Il Tridente: Den eviga tvåan
En man som rest runt i Europa och spridit sin kunskap från tränarbänken, men aldrig vunnit något stort, är i fokus denna vecka hos Il Tridente. Matchtröjor och en ny racingstjärna från Neapel får också plats.
Vilket lag har de snyggaste tröjorna denna säsong?
Per Erik Wesslén: Två tröjor sticker ut lite extra den här säsongen: Dels Bolognas gröna bortatröjor, och så Lazios nya, häftiga design, med det spräckliga mönstret runt hals/nacke. Det är inte ofta man ser gröna matchtröjor i Italien (inte ens landslaget bär grönt, trots flaggans färger - men det är ju en historia i sig). Sassuolo i Serie B har dock grönsvart, ska sägas.
Egentligen är kanske inte Bolognas gröna bortatröja särskilt snygg, snarare är det iögonfallande att man hittar på något nytt och speciellt. Lazio brukar kunna hitta på annorlunda saker med tröjorna. För ett år sen bar man matchtröjor med reklam för fotbollsspelet Pro Evolution Soccer 2009, till XBOX 360 och Playstation, som är mycket populärt i Italien. Det var för endast en match (mot Inter), men det var en cool grej.
Milans vita krage vet man inte riktigt om man ska älska eller hata. Det beror nog på om de vinner i Champions League (då är den snygg) eller förlorar (då är den ful).
Henri Nekmouche: Jag har alltid varit ett fan av stilrena tröjor, med enkel och klassisk design. Jag är medveten om att man inte kan ha exakt samma design varje år, men har ens klubb t ex randiga tröjor då ska tröjorna vara randiga! I år tycker jag att Juventus har de snyggaste tröjorna i Serie A. De är stilrena och enkla – precis som jag tycker om. Dessutom föredrar jag när Juve har vita shorts och strumpor.
Magnus Sundberg: Jag har alltid gillat Milans tröjor. Den rödsvarta kombinationen är estetisk tilltalande och faller mig verkligen i smaken. För övrigt tycker jag att varje sann Milanista bör äga en retrotröja.
Om vi nu ska snacka fula tröjor så hamnar två lag i skottvinkeln: Chievo och Lazio. Först Chievo. Jag tycker att de starka färgerna och utformningen av själva tröjan är bortom all sanns. Jag har heller aldrig varit något fan av babyblått, varför Lazios tröja inte heller går hem. Det är för tamt, för uttryckslöst.
Ranieri, den eviga tvåan. Kommer han någonsin att vinna en ligatitel?
Per Erik Wesslén: Ja, i Österrike, exempelvis. Jag tror inte att han vinner ligan i Italien, men han kan göra som Trapattoni gjorde, som gick till Salzburg och vann ligan med Red Bull 2006-2007. Kanske skulle Ranieri till och med kunna vinna ligan i Portugal (som Trapattoni gjorde 2004-2005, med Benfica), men en större liga än den portugisiska blir nog omöjligt, då toppfotbollen i de större länderna är för modern och utmanande för Ranieri.
Ska man vinna i England, Spanien, Tyskland, Italien, Frankrike, då krävs förmodligen att man tillhör den nya skolan, som bygger sitt spel på snabbhet, speed, prioritering av offensiven. Men självklart behöver man inte vara ung för att tillhöra det nya tänkandet. Wenger är i samma ålder som Ranieri, men är mer benägen att ta till sig det nya, kanske av kulturella orsaker; italienare är väl alltsomoftast traditionsbundna, konservativa, djupt rotade i de seder och bruk man skolats in i.
Henri Nekmouche: Jag är starkt tveksam till det. Jag tror inte att han kommer att vinna en ligatitel i någon av de stora ligorna i alla fall. Min åsikt bygger främst på att jag har svårt att se att han någonsin kommer att få ta över ett riktigt bra lag. Han fick chansen i Juventus, men – liksom i Chelsea – var laget fortfarande under uppbyggnad. De var inte redo att vinna ligan.
Ranieri är ingen vinnare. Han vann aldrig något som spelare och som tränare har han som bäst slutat tvåa med Juventus 2008/09 – på lika många poäng som Milan, men med sämre målskillnad (dock bättre i de inbördesmötena, vilket gjorde att undertecknad torskade 500 kr…). Till Ranieris försvar ska det sägas att han egentligen aldrig fått chansen med ett riktigt bra lag, samt att han på meritlistan har en del cuptitlar i Spanien och Italien.
Jag tror att han kommer att lyckas ganska bra i Roma – om de nu har tålamodet med honom. Efter tiden i Roma kanske han tar över ett lag i Östeuropa och eventuellt vinner han ligan där och lyckas ganska bra i någon av de internationella cuperna. Men mycket mer än så tror jag inte vi får ut av den 58-årige Ranieri. Det känns som att hans broar är brända i Italien, Spanien och England.
Magnus Sundberg: Ranieri har många kvalitéer, tro inget annat. Hans taktiska kompetens är det inget fel på och hans sociala förmåga har framhävts – särskilt av spelare i Valencia och i Chelsea. Men enligt min mening saknar han någonting. Någonting som skiljer cider från champagne. Jag talar om mod. Det här modet bör också vara inbäddat i en reservplan. Vinnare såsom Capello och Ancelotti vågar byta spelsystem, göra snabba byten och ta risker.
Ranieri däremot, utstrålar en passivitet och rädsla för att våga misslyckas, som ser honom prenumerera på mörka moln. Modet finns inte där. Jag tänker på semifinalen mellan Chelsea-Monaco 2004. Hans taktiska byten var ett skämt. När han tränade Juventus i fjol och laget mötte Chelsea i åttondelsfinalen så var det samma sak. Samma fegspel i bytena.
Jag ser heller ingen plan B doppad i en bägare av jävlaranamma. Alltid samma överdrivna tro på 4-4-2 med samma uppenbara spelvägar och uppspelsalternativ. Det ska dock sägas att Ranieri faktiskt spelade 4-3-3 mot Roma i fjol, vilket chockade mig totalt. Det var väl snarare ett undantag mer än någonting annat.
Eller kanske…kanske ett tecken på utveckling och förståndsmässigt agerande? Hur som helst, rapparen Akon kanske sa det bäst i en av hans otaliga skaka-på-rumpan-låtar: "What's a Plan A without a Plan B?" Ranieri saknar modet. Mod och risktagande belönar vinnare. Ranieri är, åtminstone inte vad gällande tunga titlar, någon vinnare.
I tidningen Pravada sade Hamsik: "I Neapel kan jag köra i 140 km i timmen, men polisen tar mig ändå inte för de känner igen mig." Det väckte anstöt hos Neapels poliskår, och kort därefter slätade Hamsik över uttalandet. Kommentarer?
Per Erik Wesslén: Polisen i Neapel borde stoppa Hamsik på grund av hans frisyr, som är en trafikfara i sig. Men även mer alldagliga spelare som Klas Ingesson och Kennet Andersson har berättat att de särbehandlades, och fick förmåner, i de städer de spelade för. Inte bara detta att få äta eller dricka gratis på restaurang – Ingesson berättade för några år sen om hur folk kom fram till honom och ville hjälpa honom med något bagage han hade, de insisterade på att få bära och packa åt honom.
Samtidigt vet vi ju om att den här vördnaden för sina fotbollshjältar kan vändas i avsky och bespottelse också, allt beroende på resultaten. Men som jag uppfattar det verkar utländska spelare behandlas extra bra i Italien, kan det stämma? Är det inte oftast de inhemska spelarna som drabbas värst när supportrarnas kärlek förbyts till hat, medan de utländska stjärnorna då kommer lindrigare undan?
Jag kan till exempel inte komma ihåg att Glenn Strömberg någon gång berättat att han personligen fått utstå någon bespottelse från fansen, däremot har han hur många historier som helst om hur mycket kärlek han fått från dem. Men å andra sidan kan det ju vara så att han minns bäst det positiva som hände.
Henri Nekmouche: Det var ett minst sagt politiskt inkorrekt uttalande av den slovakiske mittfältsstjärnan. Han själv påstår att han sa: ”I Neapel skulle jag kunna köra i 140 km i timmen, men polisen skulle inte ta mig ändå för de känner igen mig." Jag tror honom. Hur som helst var det inte direkt ett smart uttalande med tanke på Neapels sargade rykte. Som offentlig person borde han ha tänkt efter. I övrigt ska vi inte leka som att Neapel är det enda stället i Europa där en sådan grej skulle kunna ske. Jag har själv sett liknande saker ske i Sverige, så för mig är det ingen stor incident.
Magnus Sundberg: Jag tror helt enkelt att Hamsik faktiskt kan köra runt som en biltjuv på speed utan att åka dit. Helt enkelt på grund av hans idolstatus. Efter att Napolis poliskår surnat till så kände sig spelaren antagligen tvungen att släta över uttalandet. Hamsik slängde fram ett ”jag skojade” för att dämpa kritiken.
Napoli har en egen rytm, en egen puls och lite av en egen identitet. Napoli är Italiens svar på Marseille. Laget Napoli och dess fotbollspelare är upphöjda och dyrkade bortom alla sans. Under Maradonas storhetstid i Neapel kom han undan med i princip allting. Nu går det inte att jämföra Hamsik med Maradona, men poängen är att spelarna i Neapel ofta rör sig i en egen laglig sfär.
Jag har inte varit i Neapel. Men när jag var i Chiari (förort till Milano) fick Marcos farsa, som arbetade som trafikskolelärare, fungera som vår personliga taxi (även när han hade kunder). Kunderna fick helt enkelt köra oss dit vi ville. Övningskörning som övningskörning liksom. Bara en sån sak. Man bör undvika att generalisera, men Italien är inte Sverige. Regler och normer som är skrivna i svart kan lätt omskrivas till någonting blekt och grått.
