Två CL-kvällars inverkan
Jag steg upp tisdag morgon och redan innan ögonen öppnats hade tanken slagit mig; "Idag är det Champions League, idag ska vi visa vad vi går för, det börjar med att Juventus vinner mot Bayern."
Kort och gott vann inte Juventus mot Bayern. Inte ens nästan. Min tisdagskväll spenderades med polarna ilska och magont, och på onsdagsmorgonen var en stor del av positiviteten och hoppet bortblåst av en tysk lövblåsare vid namn Bayern München.
Gång på gång under onsdagen såg jag framför mig hur Inter förlorade. Följderna? Katastrofala.
Matchen drog igång och jag kollade inte ens. En bit in i första halvlek hörde jag vad som lät som om Inter just släppt in 0-1. Ögonen vattnades direkt. Världen rasade samman. Livescore besöktes, men inget 0-1 mål. Kort därefter hördes ett högt skrik, Eto’o hade gjort mål. Det första jag tänkte var; ”Skönt”. Inget hoppande, inga skrik, bara ren glädje inuti och stor tacksamhet. I andra halvlek förflyttade jag mig från Livescore till köket, där kommentatorn blev min vän medan lite mat förbereddes. Jag skulle precis ta den första tuggan föda sedan frukost när ett ”någon-gjorde-just-ett-drömmål”-skrik hördes; ”Koooooom. Nuuuu!!” Jag sprang in i vardagsrummet, Balotelli hade slagit till med en hästspark á la Juninho. ”Skööönt! Ful frisyr dock, fyfan."
Kvällen, veckan och framtiden var redan då räddad. Liverpool ledde med 1-0 hemma mot Fiorentina när jag senast tittade, och jag antog lite halvt att matchen slutade i favör för de rödklädda. Det gjorde inget att Viola förlorade, glädjen var ändå intakt. Men så fantastiskt fel man kan ha. Fiorentina vann och kvällen gick på 90 minuter från en helvetesblandning av rädsla och panik till ren glädje.
Nu väntar Champions League-lottning den 18:e december. Tills dess är det bara att stänga ute framtidsfunderingarna och njuta för en stund.