21^ Cynism, ny Lazioskepnad och ett bortglömt lag
Ett cyniskt, vinstinriktat Inter. Ett förlorande Juventus. Och ett uddlöst Lazio. Där har ni en del av ”programpunkterna” i den här veckans omgångskrönika.
Den här helgens Serie A-omgång innehöll framförallt ett par riktiga kraftmätningar topplag emellan. Först ut att göra upp om viktiga poäng var ett skadeskjutet Juventus och ett formstarkt Roma. Juventus, med en pressad man i form av Ciro Ferrara på tränarbänken, såg länge ut att äntligen få med sig något positivt då laget åtminstone i första halvlek agerade starkt och sedan också tog ledningen genom Del Piero. Men just nu verkar det som att allt är menat att gå åt helvete för Den gamla damen.
Så vad hände? Jo, givetvis lyckades Roma kvittera på straff (numera slår han ju in dem, den gode Totti) och eländet hade bara börjat. Först 1-1, sedan en snabb Romakontring efter en hörna och vips så var Riise fri, Buffon långt utanför sitt straffområde och norrmannen rejält kapad av den italienske stjärnkeepern. Rött kort med cirka tio minuter kvar och Juventus mardröm blev som allra svartast på stopptid när just Riise blev ren vid bortre stolpen och enkelt, men likväl elegant, kunde nicka in Pizarros väl avvägda inlägg fram till 2-1.
TV-kamerorna zoomade in Ferrara direkt efter målet och det var en smärtsam syn för alla Juventusfans. Det var nämligen en plågad, mycket besvärad människa vars tunga anletsdrag det inte gick att ta miste på.
Juventus lagbygge såg inför säsongen ut som en intressant guldutmanare till Inter men ack så fel det har blivit. Ingenting verkar fungera för tillfället och nu är goda råd dyra. De svartvita från Turin har rasat i tabellen, står på åtta förluster och parkerar först på en sjätteplats med fyra poäng upp till Champions League-spel. Säsongen är förvisso lång och botten borde vara nådd, men trots gott om tid för att rycka upp sig igen känns det som att klockan klämtar för Den gamla damen.
För Roma däremot pekar allt uppåt. Ranieri fick revansch på Juventus klubbledning, som han enligt egen utsago inte ens hälsade på i kulisserna i Turin under lördagskvällen, och det som i början av säsongen såg så fel ut är numera bara rätt. Roma hade visserligen ett visst flyt med sig senast men det finns gott om kvalité i truppen och värvningen av Toni kommer att visa sig vara klockren. Roma ser i dagsläget ut som en utmanare till Milan om andraplatsen (Inter verkar ju kunna rycka nu) och har en enorm potential och högstanivå i laget.
Så måste förstås derbyt också avhandlas även om det gör ont som Milansupporter att behöva minnas söndagskvällen ytterligare en gång. Ett cyniskt, på äkta Mourinhovis spelande, Inter stod för en felfri försvarsinsats och lyckades med hjälp av offensiv individuell skicklighet också sänka Rossoneri med två mål framåt. Milito är fantastisk när han får chanserna och att Pandev visar sig vara en nyttig värvning är ingen överraskning.
Tyvärr visade en del Interspelare upp en alltför cynisk sida av sig själva (främst Maicon) men den diskussionen kanske inte är rätt att ta upp som förlorande Milanista en dag som denna. Alla får ha sin åsikt men det går hursomhelst att konstatera att det går att vinna vackrare.
Sneijders utvisning går förstås att diskutera förresten, men den har så många framfört åsikter kring och därmed låter vi den bero här.
Inter vinner inga charmpoäng eller sympatier mer än hos de egna fansen. Det tror jag att man kan våga påstå utan att vara speciellt nära att ljuga ordentligt. Snarare är det nog ganska mycket sanning i mitt påstående, trots min allt annat än objektiva syn på saken. Men däremot vinner Inter titlarna i Italien och hur illa man som motståndarsupporter än kan tycka om det så är vad som i slutändan räknas att vinna.
Serie A ser återigen ut att gå i blåsvarta färger under våren om inte Mourinhos skepp kapsejsar ordentligt under de närmaste månaderna. Något som det inte finns minsta tendens till i dagsläget. De många knappa segrarna har radats upp och det är väl som Henri Nekmouche skrev på Milansidan efter derbyt ingen slump numera att det går som det gör. Ett ramstarkt försvar och världens bästa målvakt räcker långt, särskilt om man kryddar det med Sneijders briljans och Militos otäcka iskyla där framme. Lagets spel värmer som sagt knappast de neutrala åskådarna men det är likväl mycket framgångsrikt.
Mourinho är i många avseenden briljant men även sådär arrogant som bara han kan vara. ”Vi hade vunnit den här matchen med sju man” sa han efter söndagens drabbning och även om Inter vann helt rättvist ska man inte glömma hur nära 1-1 det var.
Samtidigt som Mourinho coachar smart och är taktiskt slipad ut i fingerspetsarna sätter han sig själv på väldigt höga hästar. Att han och hans Inter dominerar Serie A kan ingen ta ifrån honom, men det verkliga examensprovet kommer om några veckor då Chelsea väntar i Champions League. En Serie A-titel till är förstås imponerande men skulle laget åka ur CL redan i det här skedet så är risken stor att man återigen får en förlorarstämpel på sig av alla som inte har ett blåsvart hjärta. Fotbolls-Europa imponeras tyvärr inte längre av Serie A och utan framgångar i Europa för de italienska lagen hamnar deras prestationer lätt i skymundan.
Nu ska vi inte låsa oss vid de två på pappret största tillställningarna då det spelades intressant fotboll på fler ställen än i Turin och Milano i helgen. Om vi vänder blickarna mot den eviga staden Rom så hittar vi ett lag som tycks befinna sig i en evig uppförsbacke just nu. Givetvis talar vi om Lazio och kan efter helgens 1-1 konstatera att problemen fortsätter. När jag satt där i soffan i söndags och såg Ballardinis mannar stånga sig blodiga mot De flygande åsnorna slog det mig vilken skillnad det är på Lazio runt millenniumskiftet och det som representerar klubben nu. I början av 2000-talet var den fartfyllda fotbollen med snabba omställningar, tekniska finesser och effektivitet Lazios signum. Nu är allt det där utbytt mot ett lag som verkligen ser ut att få slita hårt för varje mål, för varje poäng och som alltmer bär epitetet arbetarlag (på planen alltså). Det är ingen flärd, fart eller särskilt mycket klass över de ljusblåa nu för tiden.
Hårt arbete räcker oftast långt men sällan hela vägen och det är så Lazios säsong ser ut. Man kämpar, sliter, krigar till ledningar men tappar i slutändan konceptet och poängen. Chievo hemma, ledning 1-0 och ett gyllene läge att segla upp på lite säkrare mark i tabellen men man lyckades inte heller den här gången ta vara på förutsättningarna. I stället blir det en fortsatt kamp strax ovanför nedflyttningsstrecket framöver.
I samma andetag kan vi konstatera att smekmånaderna verkar vara över för Parma och Bari. De så imponerande och lyckosamma nykomlingarna som för bara några veckor sedan charmade hela fotbolls-Italien har nu börjat dala i tabellen. Fullständigt logiskt och poängantalet (29) som de båda har spelat in redan bör vara en bra grund att stå på för att undvika nedflyttningsstriden i alla fall.
Den övre halvan av Serie A 2009/2010 ser samtidigt oerhört intressant och spännande ut. Napoli parkerar tack vare en strålande form på sistone på sista Champions League-platsen med 37 poäng och ner till tiondeplacerade Sampdoria skiljer det bara sju poäng. Dessutom hittar vi flertalet CL-poteniella lag på platserna däremellan. Juventus, Fiorentina och Palermo kan alla komma att blanda sig i kampen om de fyra första platserna. Bara Cagliari och förmodligen ett för ojämnt Genoa går att räkna bort från den kampen av de övriga som håller till inom det placeringsspektrat.
Till sist måste ett lag som ofta glöms bort nämnas. För vad sysslar egentligen Udinese med? Har inte klubben en trupp som man trodde var lämpad för en klart bättre placering än vad som nu är fallet? Enligt mig har man utan tvekan det men på planen syns det alltför sällan. Samtidigt som vi pratar om kris i Juventus, ett Sampdoria som har tappat trots vinsten nu och ett underpresterande Fiorentina glömmer vi lätt bort att Udinese endast mäktar med en sjuttondeplats, en ynka poäng över Serie B-strecket. Det är alldeles för dåligt och efter helgens 2-3-förlust hemma mot ett Sampdoria utan Cassano är det verkligen befogat att plocka fram en stor fet kris-stämpel.
Några korta reflektioner som avslutning:
* Julio Cesar visar gång på gång att han är världens bästa målvakt.
* Maicon går före Dani Alves i min bok allt som oftast, trots min kritik av honom ovan.
* Milan reser sig alltid och räkna med ett positivt Milan även framåt våren, även om det inte kommer att räcka hela vägen.
* Roma kan bli vårens absolut form- och poplag med konkurrens främst från Napoli och eventuellt Palermo. När Inter och Milan ska dansa med de stora elefanterna kan de här lagen mycket väl vara högst upp i formligan.
* Hur länge sitter Ferrara kvar om Juventus misär fortsätter?
* Serie A-toppen är roligare och intressantare än på länge.
Så vad hände? Jo, givetvis lyckades Roma kvittera på straff (numera slår han ju in dem, den gode Totti) och eländet hade bara börjat. Först 1-1, sedan en snabb Romakontring efter en hörna och vips så var Riise fri, Buffon långt utanför sitt straffområde och norrmannen rejält kapad av den italienske stjärnkeepern. Rött kort med cirka tio minuter kvar och Juventus mardröm blev som allra svartast på stopptid när just Riise blev ren vid bortre stolpen och enkelt, men likväl elegant, kunde nicka in Pizarros väl avvägda inlägg fram till 2-1.
TV-kamerorna zoomade in Ferrara direkt efter målet och det var en smärtsam syn för alla Juventusfans. Det var nämligen en plågad, mycket besvärad människa vars tunga anletsdrag det inte gick att ta miste på.
Juventus lagbygge såg inför säsongen ut som en intressant guldutmanare till Inter men ack så fel det har blivit. Ingenting verkar fungera för tillfället och nu är goda råd dyra. De svartvita från Turin har rasat i tabellen, står på åtta förluster och parkerar först på en sjätteplats med fyra poäng upp till Champions League-spel. Säsongen är förvisso lång och botten borde vara nådd, men trots gott om tid för att rycka upp sig igen känns det som att klockan klämtar för Den gamla damen.
För Roma däremot pekar allt uppåt. Ranieri fick revansch på Juventus klubbledning, som han enligt egen utsago inte ens hälsade på i kulisserna i Turin under lördagskvällen, och det som i början av säsongen såg så fel ut är numera bara rätt. Roma hade visserligen ett visst flyt med sig senast men det finns gott om kvalité i truppen och värvningen av Toni kommer att visa sig vara klockren. Roma ser i dagsläget ut som en utmanare till Milan om andraplatsen (Inter verkar ju kunna rycka nu) och har en enorm potential och högstanivå i laget.
Så måste förstås derbyt också avhandlas även om det gör ont som Milansupporter att behöva minnas söndagskvällen ytterligare en gång. Ett cyniskt, på äkta Mourinhovis spelande, Inter stod för en felfri försvarsinsats och lyckades med hjälp av offensiv individuell skicklighet också sänka Rossoneri med två mål framåt. Milito är fantastisk när han får chanserna och att Pandev visar sig vara en nyttig värvning är ingen överraskning.
Tyvärr visade en del Interspelare upp en alltför cynisk sida av sig själva (främst Maicon) men den diskussionen kanske inte är rätt att ta upp som förlorande Milanista en dag som denna. Alla får ha sin åsikt men det går hursomhelst att konstatera att det går att vinna vackrare.
Sneijders utvisning går förstås att diskutera förresten, men den har så många framfört åsikter kring och därmed låter vi den bero här.
Inter vinner inga charmpoäng eller sympatier mer än hos de egna fansen. Det tror jag att man kan våga påstå utan att vara speciellt nära att ljuga ordentligt. Snarare är det nog ganska mycket sanning i mitt påstående, trots min allt annat än objektiva syn på saken. Men däremot vinner Inter titlarna i Italien och hur illa man som motståndarsupporter än kan tycka om det så är vad som i slutändan räknas att vinna.
Serie A ser återigen ut att gå i blåsvarta färger under våren om inte Mourinhos skepp kapsejsar ordentligt under de närmaste månaderna. Något som det inte finns minsta tendens till i dagsläget. De många knappa segrarna har radats upp och det är väl som Henri Nekmouche skrev på Milansidan efter derbyt ingen slump numera att det går som det gör. Ett ramstarkt försvar och världens bästa målvakt räcker långt, särskilt om man kryddar det med Sneijders briljans och Militos otäcka iskyla där framme. Lagets spel värmer som sagt knappast de neutrala åskådarna men det är likväl mycket framgångsrikt.
Mourinho är i många avseenden briljant men även sådär arrogant som bara han kan vara. ”Vi hade vunnit den här matchen med sju man” sa han efter söndagens drabbning och även om Inter vann helt rättvist ska man inte glömma hur nära 1-1 det var.
Samtidigt som Mourinho coachar smart och är taktiskt slipad ut i fingerspetsarna sätter han sig själv på väldigt höga hästar. Att han och hans Inter dominerar Serie A kan ingen ta ifrån honom, men det verkliga examensprovet kommer om några veckor då Chelsea väntar i Champions League. En Serie A-titel till är förstås imponerande men skulle laget åka ur CL redan i det här skedet så är risken stor att man återigen får en förlorarstämpel på sig av alla som inte har ett blåsvart hjärta. Fotbolls-Europa imponeras tyvärr inte längre av Serie A och utan framgångar i Europa för de italienska lagen hamnar deras prestationer lätt i skymundan.
Nu ska vi inte låsa oss vid de två på pappret största tillställningarna då det spelades intressant fotboll på fler ställen än i Turin och Milano i helgen. Om vi vänder blickarna mot den eviga staden Rom så hittar vi ett lag som tycks befinna sig i en evig uppförsbacke just nu. Givetvis talar vi om Lazio och kan efter helgens 1-1 konstatera att problemen fortsätter. När jag satt där i soffan i söndags och såg Ballardinis mannar stånga sig blodiga mot De flygande åsnorna slog det mig vilken skillnad det är på Lazio runt millenniumskiftet och det som representerar klubben nu. I början av 2000-talet var den fartfyllda fotbollen med snabba omställningar, tekniska finesser och effektivitet Lazios signum. Nu är allt det där utbytt mot ett lag som verkligen ser ut att få slita hårt för varje mål, för varje poäng och som alltmer bär epitetet arbetarlag (på planen alltså). Det är ingen flärd, fart eller särskilt mycket klass över de ljusblåa nu för tiden.
Hårt arbete räcker oftast långt men sällan hela vägen och det är så Lazios säsong ser ut. Man kämpar, sliter, krigar till ledningar men tappar i slutändan konceptet och poängen. Chievo hemma, ledning 1-0 och ett gyllene läge att segla upp på lite säkrare mark i tabellen men man lyckades inte heller den här gången ta vara på förutsättningarna. I stället blir det en fortsatt kamp strax ovanför nedflyttningsstrecket framöver.
I samma andetag kan vi konstatera att smekmånaderna verkar vara över för Parma och Bari. De så imponerande och lyckosamma nykomlingarna som för bara några veckor sedan charmade hela fotbolls-Italien har nu börjat dala i tabellen. Fullständigt logiskt och poängantalet (29) som de båda har spelat in redan bör vara en bra grund att stå på för att undvika nedflyttningsstriden i alla fall.
Den övre halvan av Serie A 2009/2010 ser samtidigt oerhört intressant och spännande ut. Napoli parkerar tack vare en strålande form på sistone på sista Champions League-platsen med 37 poäng och ner till tiondeplacerade Sampdoria skiljer det bara sju poäng. Dessutom hittar vi flertalet CL-poteniella lag på platserna däremellan. Juventus, Fiorentina och Palermo kan alla komma att blanda sig i kampen om de fyra första platserna. Bara Cagliari och förmodligen ett för ojämnt Genoa går att räkna bort från den kampen av de övriga som håller till inom det placeringsspektrat.
Till sist måste ett lag som ofta glöms bort nämnas. För vad sysslar egentligen Udinese med? Har inte klubben en trupp som man trodde var lämpad för en klart bättre placering än vad som nu är fallet? Enligt mig har man utan tvekan det men på planen syns det alltför sällan. Samtidigt som vi pratar om kris i Juventus, ett Sampdoria som har tappat trots vinsten nu och ett underpresterande Fiorentina glömmer vi lätt bort att Udinese endast mäktar med en sjuttondeplats, en ynka poäng över Serie B-strecket. Det är alldeles för dåligt och efter helgens 2-3-förlust hemma mot ett Sampdoria utan Cassano är det verkligen befogat att plocka fram en stor fet kris-stämpel.
Några korta reflektioner som avslutning:
* Julio Cesar visar gång på gång att han är världens bästa målvakt.
* Maicon går före Dani Alves i min bok allt som oftast, trots min kritik av honom ovan.
* Milan reser sig alltid och räkna med ett positivt Milan även framåt våren, även om det inte kommer att räcka hela vägen.
* Roma kan bli vårens absolut form- och poplag med konkurrens främst från Napoli och eventuellt Palermo. När Inter och Milan ska dansa med de stora elefanterna kan de här lagen mycket väl vara högst upp i formligan.
* Hur länge sitter Ferrara kvar om Juventus misär fortsätter?
* Serie A-toppen är roligare och intressantare än på länge.
Fredrik Alfredsson2010-01-26 15:14:00
