Italien mot världen
"Leendes smuttar jag på min cocktail samtidigt som jag upprepar samma ord för mig själv om och om igen: Denna gång blir det annorlunda."
Upp, vinglande steg ut i köket. Halvvaken brer jag på smör och slänger på både en och två skivor mortadella på mackan. Kran - på, glas - fyllt. Tuggandes på min macka lunkar jag tillbaka mot sovrummet igen, nickandes till bilden på världsmästarna ’06 när jag passerar dörren. Jag ställer ifrån mig frukosten och sätter mig ned på sängen. Ögonen gnuggas tills rummet framställs vidare vettigt, det är svårt att läsa när man ser dubbelt. Klick - logga in. Kisandes tar jag mig fram genom den storm av nyheter och åsikter jag sveps in i.
Fokus för en sekund. Champions League står och bankar på ytterdörren, jag kan höra det klart och tydligt. Tusen scenarion och känslor slår kroppen ur balans. Jag lägger mig ned på sängen, stirrar panikslaget upp i taket och försöker blunda. Milan – Manchester United, Bayern München – Fiorentina och Inter – Chelsea. Jag slår upp ögonen. Går i cirklar runt i lägenheten sparkandes på den Italien-boll jag fick i julklapp. Nu gäller det, nu gäller det, nu gäller det… Jag känner mig som en pessimistisk, positiv underdog. Vi förlorar, men jag tror nog på vinst - vågar man verkligen tro på vinst…?
Hungern slår till. Jag hämtar mackan, går in i vardagsrummet, slår på tv:n, äter upp. Hungerkänslan är kvar. Inuti är jag full av glödande energi men samtidigt är det tomt. Känslan är bekant och de senaste säsongerna har hopp förvandlats till hopplöshet inom loppet av 90 (180) minuter. Det är hungern efter framgång som gör sig hörd, jag kan höra den skrika inuti mig. Snart kan den få stillas.
Sittandes i fåtöljen känner jag ett plötsligt sug efter en drink - dessa kommande domedagar i ära. Med mat i magen går jag till spritskåpet, sliter ut lite av det ena och det andra och tar fram ett nytt glas. Samtidigt som jag ska till att blanda drinken slår tanken mig: Vad handlar den om? Denna hunger efter framgång i Champions League, vad handlar den verkligen om?
I drinken häller jag i allt från revanschlust till kärlek, skvätter i några droppar av den där ilande viljan att bli bekräftad som en stormakt igen och rör om det hela till en dödlig cocktail.
Jag finner mig själv framför tv:n igen, studerandes inspelade matcher från de senaste säsongernas Champions League-möten. Italien mot världen. Leendes smuttar jag på min cocktail samtidigt som jag upprepar samma ord för mig själv om och om igen: Denna gång blir det annorlunda.
Säsongens upplaga av Champions League innebär tre helt olika scenarion: Inter ges ännu en chans att visa världen att även de kan i Europa, Fiorentina har alla förutsättningar att bli en vacker överraskning och Milan står pressade på fönsterbrädet med belackarna i ryggen skrikandes hoppa - det är upp till Milan själva att visa att de fungerar som bäst under press och att förutsättningarna är precis så som de gillar dem. De tre lagen har dock en sak gemensamt - de går alla in i turneringens åttondelsfinal som underdogs. Det enda sättet att ta tronen är genom att slå ur underläge. Jag återfår fokus i blicken, framför mig ser jag Gilardino sänka Liverpool. Håren i nacken reser sig. Skål.
Pause. Fjärrkontrollen slängs åt sidan, upp ur fåtöljen. Tjugo minuter senare befinner jag mig sittandes på toppen av Hammarbybacken - min världs topp. Utsikten ger mig en inblick i både kaos och lugn. Världar möts där. Det är en plats där jag kan titta upp mot himlen och bara stänga av ett tag och samtidigt se en miljon själar stressa sig igenom vardagen. Inte jag. Jag tittar ut över kaos och lugn, men ser bara möjligheter. Som ett filter ligger snön tjock i luften, snökanonerna bygger upp en scen framför mig. På den vita duken föreställer jag mig arenor i lågor, magi och total eufori - vinster och glädjetårar. Det är kallt, men jag blir bara varmare.
Du vet den där känslan precis innan matchen sätter igång? Känslan av att under de kommande 90 minuterna kan vad som helst hända och när slutvisslan ljuder kanske det är vi som står som vinnare? Den känslan bär jag med mig hela vägen ned, hem, in genom dörren och fram till avspark - varje gång det är Champions League. Och förlorar vi, då stannar den med mig tills nästa gång det är dags. Men vinner vi. Ja, då är vi fan kungar.
