Rom vs Milano - en stadskamp
I helgen möts huvudstaden och vice-huvudstaden på två håll. Prestigen där emellan är inte i närheten av hur stor den är inom städerna, men den kuriösa detaljen i spelprogrammet väcker en del tankar.
Hur skulle det se ut om man klumpade ihop Roms och Milanos hemvävda spelare och ställde upp en match som en landskamp, fast mellan de två städerna? En stadskamp, helt enkelt. Vad har de egentligen producerat på egen hand?
Urvalet baseras till hundra procent på födelseort. Det är Rom eller Milano som gäller, inga kranskommuner eller förorter. Därför räknas till exempel inte Daniele De Rossi med i det romerska laget då han är född i Ostia, strax utanför huvudstaden.
Roms elva skulle utan tvekan aspirera på en plats i Europas finaste turnering om det vore ett verkligt lag.
Curci i mål är en av landets mest lovande och han har blivit en stabil pjäs i Siena. I backlinjen finns två världsmästare och en av Italiens mest talangfulla ytterbackar. Grosso, Nesta och De Silvestri kompletteras med landslagsmeriterade och något underskattade Ferrari (Matteo i förnamn).
Tremannamittfältet är ett under av spelglädje och offensivlusta. Vad säger man annars om Aquilani, Galloppa och Candreva? Tycker man det blir för sött är det bara att slänga in Pazienza.
Totti är naturligtvis centralfigur längst fram. Och generellt. Med Di Vaio och Tiribocchi runt sig finns gott om rutin och målskytte att tillgå.
På bänken blir Ranieri förstås chef. Skulle hans starka romerska elva av någon anledning hacka eller behöva justeras finns gott om alternativ. Roma kan hoppa in mellan stolparna, Moretti, Rosi, Domizzi eller Bovo kan kliva in i backlinjen, redan nämnde Pazienza kan tillsammans med Pinzi och Liverani ersätta mittfältarna. Behövs mer kraft framåt vet Doni och Bellucci hur det ska lösas.
Motståndarna från Milano har långt ifrån samma överflöd när de ska skrapa ihop sin elva.
Cudicini får med sin erfarenhet från de större arenorna platsen i mål. Backlinjen bjuder på offensivvilliga ytterbackar i Antonini och Gobbi och ett mediokert mittlås med Bega och Terzi.
Mittfältet är heller inte mycket att hurra över. Allegretti, Parravicini och Brocchi är inget som skrämmer någon som är van att slippa nedflyttning.
Framför dem ser det inte mycket bättre ut med Di Gennaro, Caracciolo och Saudati. Kapabla spelare när de har sina dagar, men någon stjärnglans bidrar de inte med.
Tränare blir Zenga. Mest på grund av sitt namn, Beretta är säkert inte ett dugg sämre. Bänken består av anonyma killar från lägre nivåer. Så illa är det ställt med milanesiska spelare. Vill man ha namn kan jag ge Passoni (AlbinoLeffe), Di Napoli (Messina), Franchini (Gallipoli) och Biso (Frosinone). Consigli som målvaktsbackup är undantaget.
Om Italiens två största städer skulle kalla hem sina söner och verkligen mötas i en stadskamp kan vi vara rörande överens om hur det skulle sluta - Rom är vida överlägset. 3-0. I paus.
Tankeexperimentet kommer aldrig bli verklighet så därför får vi nöja oss med vad den riktiga världen har ett erbjuda, det vill säga det Lazio, Inter, Milan och Roma vi känner så väl. I helgen smäller det gånger två.
Källa: Calciatori.com
